Artikel från medlemstidningen
Daniel Bernmar och Eva Olofsson framifrån

”Hela elva år i livslängd skiljer invånare i Näset från invånare i Bergsjön”

Göteborgsvänstern träffar gruppledare och kommunalråd Daniel Bernmar och regionråd Eva Olofsson för att prata om Vänsterpartiets politik och ­arbete i Göteborg. En storstad med växtvärk som präglas av stora ­ojämlikheter men också ett starkt framtidshopp.

Jag träffar Eva Olofsson och Daniel Bernmar en regnruskig höstkväll i slutet av oktober. Timmen börjar bli något sen för en vardag och efter en heldag av möten och pendling förväntar jag mig en snabb sittning med två rutinerade men lite trötta politiker. Istället kommer jag att bli både imponerad och uppiggad av Daniels och Evas entusiasm och energi. Daniel har precis lagt det sista pennstrecket vid den rödgrönrosa oppositionsbudgeten för 2021 och stämningen är upprymd. Vi slår oss ned tillsammans för att prata om livet som vänsterpartister och göteborgare, utmaningarna som Vänster­partiet Göteborg står inför samt visionerna för stadens framtid.

Daniel Bernmar och Eva Olofsson framifrån
Eva Olofsson är kommunalråd i Västra Götalandsregionen och Daniel Bernmar är kommunalråd i Göteborg.
En stad ska vara för alla

I Vänsterpartiet säger vi att vi vill ha en stad som är till för alla, inte bara för de rikaste. Trots att det vänsterpolitiska engagemanget i staden är stort, kan vi ändå på många sätt urskilja Göteborg som en tydligt segregerad stad där människors inkomster talar sitt tydliga språk och där alla inte ­ges samma möjligheter.

–  Det tydligaste och mest tragiska uttrycket för att ­Göteborg är en ojämlik stad är kommunens och regionens mätningar när det kommer till skillnad i livslängd, inleder Daniel.

–  Hela elva år, mer eller mindre, i livslängd, skiljer invånare i Näset från invånare i Bergsjön. Det grundar sig i en vansinnig ojämlikhet och i vem som har tillgång till under­visning, vård, hälsa och en meningsfull fritid, fortsätter han.

Eva fyller i att ojämlikheten, förutom i konkret mätbara parametrar som inkomst, även grundar sig i distansering, osynliggörande och bristande solidaritet mellan människor.

–  En har aldrig träffat och talat med en enda människa som bor i en försummad stadsdel, en annan kan knappt föreställa sig det ägande som präglar Göteborgs rikaste bostadsområden. Vem är det som har en bostadsrätt? Ett hus, eller flera? En båt? Möjligheter att ta sig utanför staden på fritiden? Kanske flera utlandssemestrar per år? Det är livsmiljöer och livsstilar som krockar så mycket att det är svårt att tänka sig att de pågår så nära varandra rent geografiskt. Många med goda inkomster kan inte sätta sig in i hur det är när pengarna knappt räcker till det nödvändigaste, och begränsningarna det innebär, utvecklar Eva.

Daniel håller med och menar att Göteborg kan studeras som ett mikrokosmos av ett helt samhälle, där alla grupper finns representerade och klyftorna är påtagliga. Han påpekar att skillnaderna i inkomst och tillgång till offentlig service är lika stor mellan stadsdelar i Göteborg som mellan Stockholm och Svappavaara, vilka åtskiljs av enorma avstånd. En plats blir stadens skyltfönster utåt, duschat i investeringar, medan den andra platsen faller i glömska, förutom då nyheterna ­rapporterar om problem och social misär.

–  Det blir en självuppfyllande profetia. De som redan har minst får ännu mindre, mindre resurser, mindre uppmärksamhet och uppskattning. Arbetarklassens röster hörs inte idag och de frågor som får störst genomslag rör inte arbetar­klassens intressen. Vem är det som tycker att friskolor är toppen, som applåderar privatiseringar? Jo, de som har tid att göra ett informerat skolval, de som har råd att gå till en privatläkare, de som redan har välutbildade föräldrar, säger Daniel.

Hur skapar vi en stad som är till för alla? Vad saknas?
Eva tvekar inte med svaret att den mest akuta frågan i Göteborg handlar om bostäder.

–  Vi saknar en ordentlig, social bostadspolitik, där vi kan erbjuda bra bostäder med rimliga hyror som folk har råd att bo i. Jag vill att Göteborg ska vara en stad där man kan växa upp och leva i så jämlika förhållanden som möjligt, både som barn och gammal. Jag vill ha en ren och fungerande livsmiljö, där det inte kostar så mycket pengar att träffa andra människor och ha en fritid, säger hon.

Daniel instämmer i att bostaden idag blivit mer av en handelsvara än en rättighet.

–  Vi har ingen bostadspolitik utan en bostadsmarknad. ­Sättet man gör klipp och förmögenheter idag är genom ”bostads­karriären”. Vänsterpartiet vill skapa en riktig, fungerande bostadskö och fördela bostäder i allmännyttan efter kötid. Hälften av alla nya bostäder som byggs i Göteborg ska vara hyresrätter. Vi kan också ställa krav vad gäller kostnaden på nya bostäder. Hyran i en nybyggd lägenhet ska inte vara högre än genomsnittet. Man ska ha råd att bo i centrum till en rimlig peng, säger han.

Eva menar att Göteborg går mot en utveckling där staden växer utåt, där folk får allt längre mellan arbete och hem samt ökade avstånd till varandra.

–  Alla människor måste kunna förflytta sig i staden utan en bil. Det handlar om att rena Göteborg från föroreningar och buller, liksom att ge folk möjligheten att faktiskt kunna använda staden de bor i, att resa inom och utanför den. Att minska restiden till arbetet och att ha möjlighet att åka på ­utflykt när man är ledig, det är en viktig jämlikhetsfråga. ­Därför jobbar Vänsterpartiet hårt för utökad kollektivtrafik med lägre avgifter, säger hon.

Daniel Bernmar och Eva Olofsson sittandes på bänk, fotat snett bakifrån
Eva Olofsson och Daniel Bernmar är överens om att den mest akuta frågan i Göteborg handlar om bostäder.

Göteborg ska vara en inkluderande och levande stad. Vad innebär den levande staden för er?
Enligt Daniel är den levande staden en välkomnande och ­öppen plats. Få eller inga aktiviteter och transporter är avgiftsbelagda, trottoarkanter och trappor byggs bort för ökad tillgänglighet, det finns gott om bänkar där människor kan vila, säkra cykelbanor och väl upplysta gator där särskilt kvinnor kan promenera hem i trygghet oavsett tid på dygnet. I den levande staden finns kollektivtrafik till alla badplatser och gröna ytor där människor kan ha picknick, leka, gå på utflykt och njuta av naturen. Den levande staden inbegriper också en känsla av gemenskap och delaktighet.

–  Människor ska ha utrymmet och möjligheten att leva ­någonstans, tillsammans med andra. Du ska kunna ha ett självbestämmande över din vardag och ett demokratiskt inflytande på din arbetsplats och i ditt lokalsamhälle. Särskilt kvinnor måste ges tillgång till detta utrymme, säger han.

–  Den levande staden är en klimatanpassad stad. Bilismen har försvunnit och utrymmet trafiken förr tog kan användas till annat. Jag vill se att vi har kvar icke-kommersiella miljöer där vi kan träffas, mer närodlade och närproducerade livsmedel även i staden och ett sprudlande kulturliv! Människor utestängs inte från samhället, av funktionalitet eller av någon annan anledning. Den levande staden är en tolerant stad, utan vaktbolag i varje hörn, säger Eva.

Kultur i alla stadsdelar

Göteborg är känt för sitt kulturliv med ett mycket aktivt föreningsliv utöver klassiska institutioner. Eftersom vi i Vänster­partiet pratar om en levande stad är det både naturligt och viktigt för oss att satsa på stadens kulturliv. Förenings­livet och kulturen ingår också i det som brukar kallas socialt före­byggande insatser. Daniel och Eva säger att möjligheten att utöva och delta i kultur måste finnas i alla stadsdelar. De berättar att Vänsterpartiet vill bilda så kallade allaktivitetshus över hela staden, där man kan blanda konst-, kultur- och föreningsliv.

–  Barn och unga lever inte i centrum, utan i sitt lokalsamhälle, i sin skola och i sin stadsdel. Vi måste bli bättre på att möta ungdomar i deras vardag och skapa förutsättningar för en meningsfull fritid vilket bidrar till positiva bieffekter, säger Daniel.

Hemstaden Göteborg

–  Staden skänker både gemenskap och anonymitet. I en stad kan du bli väldigt ensam utan att någon märker det, men har samtidigt betydligt fler möjligheter till gemenskap. Göteborg känns både litet och stort på det sättet, man blir både igenkänd och får vara för sig själv när man behöver, säger Eva.

När jag frågar vad som gör Göteborg till en fantastisk stad att leva i svarar Eva snabbt:

–  Jag älskar att bo här! Jag tänker aldrig flytta!

–  Du är ju inflyttad, tillägger Daniel skämtsamt.

–  När jag flyttade hit från Trollhättan var Göteborg en arbetarstad. Det har aldrig känts som Uppsala eller Lund med alla studenter, utan som en blandning av människor jag trivs väldigt bra i. Göteborg är lagom stort och har många gröno­mråden. Sedan gillar jag det kulturella, att kunna gå på ­Folkets bio och konsert! För mig är ett levande kulturliv väldigt viktigt, säger Eva.

–  Det är en så svår fråga med ett så enkelt svar. Göteborg är ju min stad. När jag kliver av tåget i Stockholm känner jag bara stress. Göteborg är mitt hem, hemma. Här finns saltvatten och glada, vemodiga människor, avslutar Daniel.

Text: Isabella Jansson Foto: Alice Vernersson

Artikeln publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning Göteborgsvänstern 2020:4.

Dela den här sidan

Sprid lite vänsterpolitik till dina vänner!

Kopiera länk