Göteborgsvänstern träffar Jenny Broman, kommunal­råd för Vänsterpartiet Göteborg med ansvar för utbildning, och Sara Lindalen, andra vice ­ordförande i förskolenämnden, för ett samtal pedagoger emellan.

Jag beger mig mot stadshuset genom Brunns­parkens folkmyller. Det är en solig lördagmorgon och Sara Lindalen möter upp i entrén. Hon ser fram emot att prata om ett ämne som engagerar henne både som politiker och som verksam lärare. Kort därefter ­ansluter Jenny Broman och leder vägen upp för de vindlande ­trapporna i Asplundska annexet. Både Jenny Broman och Sara ­Lindalen är erfarna skolpolitiker. Även Jenny är lärare till yrket, ­numera tjänstledig med anledning av uppdraget som ­kommunalråd.

”Det blir bara värre för varje år som går. Ojämlik­heten som existerar mellan skolor är bedrövlig.”

Helgen är fullspäckad med politiskt ­arbete, så vi spiller ingen tid när vi slår oss ned tillsammans för dagens f­örsta möte. Vi börjar snabbt diskutera ­ut­maningarna inom lärar­yrket idag. Det har blivit svårare att hålla en konsekvent ­undervisningskvalitet, medan kraven på vad som ingår i lärarens ansvarsområde ökar.

–  Det blir bara värre för varje år som går. Ojämlikheten som existerar mellan skolor är bedrövlig. Orättvisor syns i allt från nedgångna lokaler och obehörig personal, till bambamaten, där barnen i skola A serveras överkokt, kall ­broccoli medan skola B har stor salladsbuffé. Jag minns tydligt hur upprörd jag blev då jag jämförde skolgården på min före detta ­arbetsplats, en bar asfaltsplätt, med Taubeskolan som då byggdes en kort bit därifrån. Där installerades det nya ­klätterställningar och fina blomrabatter. Jag grät i bilen när jag tänkte på att de som har sämst socioekonomiska ­förutsättningar hemifrån alltid blir dubbelbestraffade med den minst inspirerande skolmiljön. I själva verket är det just de som allra mest behöver se skolan som en härlig, lustfylld plats. Allt detta påverkar i slutändan undervisningen, säger Sara.    

Allt mindre tid för elevkontakt

Jenny förklarar hur ökade kringuppgifter och krav på lärar­rollen i kombination med arbetsdagar schemalagda till bristnings­gränsen stjälper relationsbyggandet med eleverna.

–  Förr upplevde jag att man som lärare inte var lika enkel att få tag på  –  man hade sina utvecklingssamtal, kanske ringde hem ifall det behövdes. Nu menar jag att de uppgifter man förväntas stå till tjänst med har ökat tusen­fallt. Lärar­uppdraget spiller utanför det pedagogiska och man hör ofta att si och så är skolans ansvar att lösa. Som lärare ska man undervisa fler ­elever, planera, dokumentera och springa till möte efter möte. Konse­kvensen blir att man försvinner från platsen där eleverna befinner sig. Den där stunden där man får chans att prata eller mötas i korridoren går förlorad, och därmed relationsbyggandet med eleverna. Detta är bland det viktigaste när det kommer till att förstå vad eleverna behöver då man planerar undervisningen. För den som inte ser vad som händer kanske det kan uppfattas som att lärare inte bryr sig, jag tror att det är tvärt om. Att känslan att aldrig hinna ikapp är fruktansvärd, säger Jenny.

–  Föräldrar har också fått väldigt stor makt i och med marknadsskolan som förminskar lärarnas profession. Detta förvandlar undervisningen till en produkt som mäts i kundnöjdhet: ”Får vi inte som vi vill, byter vi skola och tar med oss barnets elevpeng”, förklarar Sara.

Sparkrav går före barnens behov

Elevpeng, barngruppsstorlek och ekonomi; när förskolan och skolan ska diskuteras hamnar samtalet oftast till slut vid budgeten. Det är ingen hemlighet att många inom lärarkåren upplever att Göteborgs stads sparkrav går före undervisning och barnens behov, vilket skapar stor frustration. Vänster­partiet vill råda bot på detta och bland annat rikta en miljardsatsning på förskolan.

–  Jag förstår att frustrationen hos lärarna är enorm. För hur kan det inte stämma med alla sparkrav som tynger och begränsar verksamheten? Studerar man skolbudgeten närmare blir det tydligt att man år efter år inte höjt denna efter index, där vi ser ökade omkostnader men också, såklart, konse­kvenserna av det fria skolvalet, säger Jenny.

Sara förklarar att om en kommuns skolverksamhet drar över budget ökar kostnaden per elev och därmed skolpengen. Kommunen är då skyldig att betala friskolorna mellan­skillnaden. Jenny drar en parallell mellan åtstramad budget och de allt mer otydliga gränserna kring lärarens arbets­uppgifter. Bland annat har man dragit ned på vaktmästeri och städ.

–  En lärares uppdrag är inte att gå in i en barngrupp eller klass och sedan gå ut igen, men om ens arbetsuppgifter utöver att beta av ett administrativt pappersberg också inkluderar allt ifrån att lösa datorstrul och skruva ihop stolar till att beställa tvål, så är det där vi hamnar till slut. Dessa arbetsuppgifter har inget med en pedagogisk profession att göra. Att dokumentation kring själva undervisningen ingår i lärar­uppdraget är ofrånkomligt, men administrativa uppgifter som att boka vikarier och annan logistik hör inte dit. Vi slösar på lärares kompetens.

Sara nickar medhållande och inflikar att hon känner igen sig från sitt tidigare arbete inom förskolan.

–  Vi behöver renodla läraruppdraget och tydliggöra vad som faktiskt är en pedagogs arbetsuppgifter. Jag minns när man stod och sopade makaroner eller bredde mackor och kom på sig själv med att tänka ”Jag är anställd som pedagog. Varför går så mycket av min arbetstid ut på sånt här?” 

Bär det trasiga systemet på sina axlar

Jenny återvänder till det sociala ansvaret som lärarrollen innebär.

–  Det är inte rimligt att förvänta sig att skolan ska lösa allt. När det kommer till exempelvis familjeproblematik eller ­kriminalitet behövs ett starkare och bättre samarbete ­mellan skolan och socialtjänsten. En lärares uppgift är att hålla ögonen öppna och signalera vilket, som jag nämnde innan, försvåras när man inte får chansen till relationsbygge med sina elever. Mer kan vi inte kräva. Lärare har alltid varit bra på att bära det trasiga systemet på sina axlar. Pressen på ens samvete, vad som händer om man misslyckas, är för stor. Men en lärare är varken socionom eller psykolog. Kanske är det dags att vi öppnar upp för andra kompetenser inom skolan som kan stötta pedagogerna i detta.

Förskollärare  –  en undanskymd roll

Sara vill också lyfta förskollärarna som ofta hamnar i en undanskymd roll då skolan kommer på tal:

–  Även förskollärarna har oräkneliga kringuppgifter där kopplingen till det pedagogiska uppdraget är långsökt. I en förskollärares arbete ingår det även att leda andra vuxna­  –  ­något som inom i princip alla andra yrken anses­ vara ett meriterande ansvarsområde och kompenseras därefter. ­Arbetet är intensivt och innebär mycket föräldra­kontakt  –  tänk bara hur man ställt upp i ur och skur genom hela coronapandemin? Var är tacken för det? Personalen inom förskolan befinner sig under enormt mycket stress och har bland de högsta sjukskrivningstalen sett till yrkesgrupp.

–  Förskollärare har en otroligt bra utbildning med fokus på hur lärande sker genom lek. Jag önskar att vi kunde visa större förtroende för förskolans kompetens och nyttja den till fullo, samt ge mer utrymme åt barns naturliga lärlust. Om man har med sig den nyfikenheten redan från början  –  tänk vilken fantastisk grund för resten av livet! För mig har det under åren blivit väldigt tydligt att det system vi nu har inte fungerar och utesluter jättemånga. Barnen blir ju bedömda hela tiden. Mer bedömning, mer konkurrens, mindre undervisning, fortsätter Jenny.

Sker fantastiska insatser varje dag

Jenny tycker att läraryrket förtjänar all respekt och att det samtidigt kan vara farligt att återkommande tala om skolan som en katastrof.

–  Trots att det kan verka som att alla förutsättningar saknas sker det fantastiska insatser inom förskolan och skolan varje dag, ibland på bekostnad av hälsan hos pedagoger. Jag vill hylla all pedagogisk personal som, om vi ska vara ärliga, ofta trollar med knäna för att verksamheten ska fungera. Att hela tiden racka ned på skolan kommer inte leda till lärar­yrkets ökade status.

–  Det är inte lärarnas kompetens som brister, det är systemet som är fel. Budgeten motsvarar inte verkligheten. När man pratar om brottsförebyggande åtgärder handlar samtalet alltid om hårdare tag, mer bestraffning, ”Vi ska anställa 200 nya poliser som ska lockas till yrket med alla förmåner!” När hörde man senast samma ton om skolan? avslutar Sara. 

En timme går fort och det är dags för Jenny och Sara att gå vidare till nästa möte. Vi har alla ryckts med i samtalet och verkar vara överens om att skolan, och drivkraften att vilja ge alla barn en bra start i livet, är något som aldrig riktigt lämnar en. Lärare är man för livet.

Text: Isabella Jansson Foto: Alice Vernersson

Uppdaterades: 04 nov 2021