Göteborgsvänstern har bett Stephanie Toro och Kristina Sancova, aktivister och ­talespersoner för Reclaim Pride, att berätta om hur de ser på ­queer-kampen, vad man önskar att Pride skulle vara och om antikapitalistiska och ­antirasistiska utrymmen för queers. Här följer deras svar.

Reclaim Pride är ett fristående nätverk av aktivister baserat i Göteborg. Hittills har gruppen arrangerat två pridefestivaler, flera studiecirklar samt andra events med hbtqia+-personer i fokus. Reclaim Pride startade som ett queert och radikalt alternativ till Euro Pride, där varken företag, politiska partier eller myndigheter skulle få delta, vilket särskiljer dem från den kommersiella Pridefestivalen. De beskriver sig som ”av queers, för queers”, tillämpar en icke-vinstdrivande gör-det-själv-modell och ­ställer sig kritiska till kommersialiseringen av Pride-rörelsen.

Vad är Reclaim Pride’s bakgrundshistoria?
–  Under vintern 2018 arrangerade ”Oh Lorde”, en revolutionär queer-gruppering i Göteborg, tre möten under parollen­ ”En alternativ Pride är möjlig”. Där träffades grundarna till Reclaim Pride. Vi började som festival, men nu gör vi massor­ av politiskt arbete som nätverk utöver det. Till exempel arrangerade vi Trans Awareness Week 2020 tillsammans med Kontext Press och Transgender Day of Remembrance-Kommittén Göteborg. Vi har som mål att allt vi gör ska vara inkluderande, tillgängligt och antikapitalistiskt. Festivalens syfte är att sätta queera liv i fokus, och att vi själva ska få sätta agendan för innehållet.

–  Då Göteborgs Stad förtalat medverkande, motarbetat programpunkter på vår festival samt portat aktivister från offentliga lokaler har vi behövt driva juridiska processer kring detta, vilket krävt organisering och breda allianser. 2019 ­JO-anmälde vi Göteborgs Stad för brott mot förvaltnings­lagen. Festivalen är den del av Reclaim Pride som syns utåt, men rörelsen är betydligt större än så.

Hur såg ni behovet för Reclaim Pride?
–  De senaste åren har vi till exempel räknat på hur många av de utställare som funnits på plats i Pride Park som utgjorts av föreningar och organisationer med syfte att skapa utrymme för och av hbtqia+-personer. Summan hamnar på cirka tio procent. Samma mönster syns i paraden. Partier, företag och statliga myndigheter som vill visa sitt stöd för Pride går längre fram än vad små organisationer får göra, inte sällan sådana som representerar fattiga, icke-vita och queerfeminister. För oss handlar det om att återerövra Pride från kapitalistiska och partipolitiska intressen som vill tjäna pengar eller cred på att en gång om året gå i en parad, men resten av året strunta i våra livsvillkor, så kallad pinkwashing.

Vad innebär termen ”Reclaim Pride” för er?
–  Pride började som ett uppror mot polisvåld lett av icke-­vita transpersoner, varav många dessutom var sexarbetare. Från början var Pride en motståndsrörelse mot majoritetssamhällets förtryck och vi menar att den rörelsen behöver fortsätta. Det är vi, den queera rörelsen, som är Pride och vi ser en utveckling där Pride inte längre är till för oss, utan för att företag, partier och myndigheter ska kunna framställa sig själva som ”pink”. För Reclaim Pride handlar Pride-rörelsen om gräsrotsorganisering, radikal kamp underifrån och om intersektionell analys. ”Pinkwashing” är det som sker då man vill upprätthålla och inte ifrågasätta eller förändra det rådande systemet.

Varför ser ni den queera kampen så intimt ­förknippad med antikapitalismen?
–  Det blir obekvämt för privilegierade att alliera sig med den queera rörelsen då vi utifrån ett intersektionellt perspektiv ställer krav på omfördelning av samhällets resurser och inte är nöjda och tacksamma över regnbågsflaggor på stan, utan menar att islamofobi, rasism, kolonialism och klassamhället­ är ett lika stort hot mot hbtqia+-personer som homofobi. ­Reclaim Pride menar att det är självklart att queer organisering handlar om mer än bara hbtq. Vi queers som rasifieras, som är låginkomsttagare, transpersoner, går på socialbidrag och är sjuka, vi vet att det inte alls finns samma plats för oss inom den beskyddande normen.

Organisering försvåras på alla fronter
Stephanie och Kristina menar att Reclaim Pride vilar på grunden från många tidigare icke-kommersiella festivaler
och events, både innan och efter West Pride.

–  Vi har nu tre olika grupper som möts för att planera festival, återkommande träffar och politisk påverkan. Alla
är välkomna att delta eller skapa egna grupper inom nätverket. På vår första Pride var vi kanske 1 500 personer och under vår andra Pride strax under 2 600. Det tyder på ett behov inom communityt för queer organisering. Vi vill fortsätta skapa platser för oss och av oss, fram tills dess att vi inte behövs mer. Men vår organisering försvåras på alla fronter. Det skärs ner på lokaler som communityt använder för organisering och träffar, samtidigt som andra verksamheter som skapar mötesplatser för hbtqia+-personer läggs ner då bidrag dras in. Vi märker att behovet för just mötesplatser, såväl festival som regelbundna träffar, ökar. Planerna just nu är att kunna hålla nästa festival under 2021.

–  Samtidigt väntar vi ännu på svar från JO ­angående vår anmälan av Göteborgs Stad från våren 2019, som fortfarande utreds.

Text: Isabella Jansson Foton: Reclaim Pride

Artikeln publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning Göteborgsvänstern 2021:1.

Uppdaterades: 31 mar 2021