Johanna Eliasson (V), partistyrelseledamot, var en av talarna när rörelsen #vistårinteut var på plats utanför socialdemokraternas kongress för att kräva rätten till liv för Sveriges ensamkommande barn och ungdomar. Här är hennes tal. Obs! Det talade ordet gäller!

Vänner,

Under min barndom behövde jag inte vara speciellt rädd. Jag växte upp i en by på landet utanför Falkenberg och det enda vi ungar egentligen behövde akta oss för var ”den stora vägen”. Vi vara alla lite skraja för den enstörige gubben i det lätt förfallna huset också, gubben vi kallade ”Doskar-Hjalmar”. Men utöver ”Doskar-Hjalmar” och ”den stora vägen” behövde jag inte vara rädd för någonting.

När jag blev äldre och skulle gå i högstadiet och gymnasiet fick jag ta skolbussen in till staden, och då började jag oroa mig över andra saker. Jag oroade mig för om jag hade rätt märke på jeansen, jag oroade mig över fösta kyssen och jag oroade mig över svenskaprovet.

I Göteborgs stads gymnasieskolor går idag 640 elever som oroar sig över helt andra saker. De oroar sig över om deras familj och släktingar mår bra, de oroar sig över om de kommer att få bo kvar på HVB-hemmet eller familjehemmet eller om de tvingas flytta till ett av Migrationsverkets boende för vuxna. De oroar sig över om de skall få stanna i Sverige och om deras vänner skall få stanna i Sverige.

Barn som under sin uppväxt har varit rädda för långt andra saker än ”den stora vägen”, barn som har vandrat hundratals mil och korsat mörka och kalla vatten för att ta sig hit. Barn som har upplevt fasor vi inte kan föreställa oss. Barn som samlat allt sitt mod och all sin kraft för att ta sig till Sverige, med ett hopp om trygghet och säkerhet.

Barnen som sakta har börjat bygga upp ett nytt liv i Sverige, tvingas nu oroa sig för om de får stanna istället för att oroa sig för svenskaprovet. En del mår så dåligt av denna ständiga oro och rädsla att de hellre tar livet av sig än att fortsätta leva.

Den svenska regeringens tillfälliga asylpolitik driver barn i döden, och jag skäms över Sverige. Det är inte värdigt en humanistisk stormakt att behandla barn på det viset.

När självmorden och självskadebeteenden bland ensamkommande ökar samtidigt som det inte finns en vetenskaplig och rättssäker åldersbedömning på plats är läget sådant att en amnesti är nödvändig. Därför har vi i Vänsterpartiet ställt oss bakom Vi står inte ut:s krav på amnesti för ensamkommande.

Vänsterpartiet driver på för att regeringen skall dra tillbaka den tillfälliga lagen, att man stoppar alla uppskrivningar av ålder till det finns ett rättssäkert sätt att bedöma ålder, att avtalen med Turkiet och Afghanistan sägs upp och att alla utvisningar till Afghanistan stoppa

Samtidigt ser vi också det stora engagemang för dessa frågor som växer fram runt om i Sverige. Det engagemang vi ser här idag, den humanism och medmänsklighet som alla ni som är här idag visar. Det stora engagemanget är hoppet. Det är på grund av det som regeringen har lagt fram ett förslag som gör det möjligt att få uppehållstillstånd om man studerar på gymnasiet. Och det är på grund av det som Migrationsverket backat från de metoder för åldersbedömningar man tidigare gjort och kritiserar sina egna arbetssätt. Detta är inte tillräckligt, men små steg på vägen. Vi har inte nått ända fram, men tillsammans fortsätter vi att kämpa. Vi kämpar för att de ungdomar som nu oroar sig för sin överlevnad istället skall kunna oroa sig över den första kyssen eller svenskaprovet.

Tack alla för er fortsatta kamp!

Uppdaterades: 10 apr 2017