Efter elva år i riksdagen tar Hans Linde steget att åter slåss i den svenska folkrörelsen, nu kring sexualpolitik som är en fråga som följt honom genom åren. Göteborgsvänstern träffade honom för en summering av åren i toppolitiken.

 

– Jag har suttit nästan tre mandatperioder i riksdagen och det har varit fantastiskt roligt att få företräda både Vänsterpartiet och Göteborg där. Jag har fortfarande dagar i riksdagen när jag nyper mig i armen och tänker på att det är nästan overkligt att jag fått göra resan från timvikarie på Hisingen till att debattera med Margot Wallström och Carl Bildt. Men jag känner också att det är dags att gå vidare och har funderat på hur jag ska kunna kanalisera mitt engagemang och energi på andra platser, säger Hans Linde.

2–4 juni är det dags för nästa steg. Valberedningen för RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, föreslagit Hans Linde till ny ordförande och han väljs i så fall av förbundskongressen. Just frågor om sexuellt likaberättigande, rätten till fri abort och sexualpolitiska frågor har följt honom genom åren.

–  RFSU är den viktigaste sexualpolitiska rösten i Sverige och det vore fantastiskt spännande att gå från ett parlamentariskt uppdrag till att jobba i en folkrörelse. Jag går i viss mån tillbaka till mina rötter, men jag gör det med elva års kontaktnät, kunskaper och erfarenheter i ryggen. Min roll skulle i så fall bli att vara ansiktet utåt, men också att resa runt i landet och bygga en starkare sexualpolitisk rörelse.

Tre mandatperioder i riksdagen är också Vänsterpartiets rekommenderade gräns för riksdagsuppdrag och andra tunga uppdrag. 

–  Det behövs rotation i politiken. Sitter du för länge på parlamentariska uppdrag börjar du också tappa förankringen och kontakten med det liv som finns utanför riksdagen. För mig är det viktigt att inte glömma hur det var som timvikarie, att få ihop timmarna och få råd att betala sin hyra. Jag vill inte gå vilse i en värld av taxiresor, bjudmiddagar och cocktailmottagningar. 

 

Riksdagsledamot vid 27 år 

Hans Linde var 27 år när han kom in i riksdagen 2006. Han var då en ”vanlig medlem” utan några parlamentariska uppdrag. Han var ordförande i partiföreningen i Lundby, en klassisk gräsrotsaktivist med kaffekokning, medlemsmöten och flygbladsutdelningar på schemat.

–  Jag såg att det fanns en oerhörd potential för Vänsterpartiet i riksdagen. Men vi var defensiva, vi var tvåa på bollen, vi lyckades inte sätta dagordningen själva. Vi var ett parti som inte lyckades koppla ihop det parlamentariska arbetet med allt som skedde utanför. Klyftan mellan riksdagen och partiorganisationen var för stor. Där ville jag bidra med andra perspektiv och arbetssätt. Mina erfarenheter från rörelsen mot USA:s krig i Irak eller en allt tuffare arbetsmarknad kunde jag ta med mig på mitt nya uppdrag.

Prestigelös och inkluderande

Starten i riksdagen blev tuff. Att få en plats i Utrikesutskottet är normalt något för mer garvade ledamöter. Och att ta plats i utrikesutskottets sammanträdesrum där väggarna bågnade av oljemålningar av män i guldram var speciellt, var nervöst. Men man lär sig, och Hans Linde har varit ansvarig för utrikesfrågor under alla tre mandatperioderna.

Han har dessutom hunnit med att vara gruppledare i riksdagen i sex år, suttit i partistyrelsen och verkställande utskottet. Ett hårt arbete, men det har också givit honom möjlighet att förändra politiken. Framgångsreceptet har byggt på att som gruppledare vara prestigelös, inlyssnande och inkluderande. 

–  Ett exempel är från åren som gruppledare, där vi successivt minskade antalet interna möten till förmån för att vara ute i partiet eller besöka arbetsplatser och organisationer. Vi genomförde gemensamma kampanjveckor där ledamöter åkte ut i landet. Det hade vi inte haft tidigare. Jag var med och drev igenom att vi höjde partiskatten i riksdagsgruppen, vilket vi också fick kongress-beslut på. 

–  Allt det är jag stolt över. Vi har också lyckats föra upp en rad politiska frågor på dagordningen, inte minst Vinster i välfärden. En fråga som inte diskuterades för några år sedan, och där hela riksdagsgruppen deltagit i genomförandet av kampanjen. Nu är frågan i centrum av den politiska debatten.

Feministisk utrikespolitik – på riktigt 

Även i utrikespolitiken finns det spår av Vänsterpartiets feministiska inriktning. Det handlar om kvinnors rättigheter, rätten till abort och preventivmedel, men också biståndsfrågor, vapenexport och gröna perspektiv.

–  Efter åtta år med Carl Bildt är det befriande att se Margot Wallströms arbete för en feministisk utrikespolitik, men det är ändå långt kvar innan retoriken blir praktiskt handling. Det är svårt att med trovärdighet prata om feministisk utrikes-politik samtidigt som man fortsätter med vapenexport till Saudiarabien. 

–  Jag märker själv att Vänsterpartiet har blivit mer intressanta och relevanta när jag är ute och träffar internationella solidaritetsorganisationer eller invandrarföreningar och biståndsorganisationer. De ser oss som en viktig allierad i riksdagen. 

Vad är det roligaste med att sitta i riksdagen?

–  Det är att få vara ute och möta människor. Jag brukar skämta om att det bästa med riksdagen är att få åka därifrån. Måndagar och fredagar är vi oftast ute i landet. Det finns ett fantastiskt engagemang i Sverige och det är ett privilegium att få delta i de olika debatter som pågår, både inom och utom Vänsterpartiet. 

–  Jag hör till de riksdagsledamöter som varit ute i olika partidistrikt och partiorganisationer mest. Förra året var jag också ute och talade på sju olika Pridefestivaler runt om i Sverige. Jag känner också en stor uppbackning från de människor jag möter.

 

Uppskattad tydlighet

Inom Vänsterpartiet har det till och från hörts röster mot Hans Lindes syn på förhållandena i stater som Kuba, Venezuela eller Syrien. 

–  Vänsterpartiet har en historia där vi gjort tydliga misstag. En av lärdomarna är att vi aldrig kan kompromissa när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns en mycket bred uppslutning för det, och jag har varit glasklar här. Även när brotten har begåtts av regimer som kallar sig socialistiska, har en vänsterretorik eller är kritiska mot USA. Vi kan inte gå vilse i en retorik om att min fiendes fiende är min vän. Vår tydlighet har varit mycket uppskattad. Helt nya grupper har sökt sig till vårt parti och vi har blivit mycket mer trovärdiga i vår utrikespolitik.

2011 ställde Hans Linde upp som partiledarkandidat mot Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. 
Varför gjorde du det?

–  Jag kände att jag verkligen ville vara med och utveckla och förändra Vänsterpartiet. Då var det också självklart att ställa upp i den partiledardiskussion som vi hade. Jag hade oerhört gärna velat bli partiledare. Jag måste erkänna att jag var ganska besviken när jag inte blev vald. 

–  Men framför allt är jag stolt över den transparanta, ärliga och öppna process som föregick valet. Den signal som vi sände ut i partiet löd: ”Det är OK att ställa upp, det är OK att utmana, det är OK att göra upp med Jantelagen.” 

Vad ville du förändra?

–  Jag slogs för ett mer offensivt parti. Vi var alldeles för defensiva. Jag ville se ett Vänsterparti med mycket större självförtroende. Som vågade stå upp för att vi är socialister och feminister med egna, radikala förslag. Vi behövde skärpa vår profil när det gällde vardagsfrågor som otrygga anställningar eller den ökande bostadsbristen.

–  I backspegeln är jag glad över att kongressen valde Jonas, jag tycker att han gör ett utmärkt jobb som partiledare och han har bidragit till att utveckla och modernisera partiet. Genom att jag suttit på centrala poster har jag också kunnat vara med och genomföra mycket av det jag tyckt vara nödvändigt. 

En dag utan politik, hur ser den ut?

–  Då åker jag ut i Göteborgs skärgård och plockar bär eller så åker jag till någon park på Hisingen och pallar frukt. Om det är någonting som ger mig energi så är det att koka sylt och mos och saft. Det är något jag kan göra nästan hela året runt. Rabarbern började komma i mars-april och slånbär går att plocka långt in i november.Jag är uppvuxen på landet, mina föräldrar är bönder och jag har från dag ett varit med dem. Det lever fortfarande kvar i mig. 

Text Gus Kaage Foto Maurits Otterloo

Intervjun har tidigare publicerats i Vänsterpartiet Göteborgs tidning Göteborgsvänstern. 

Uppdaterades: 04 jun 2017