Göteborgsvänstern har träffat Amanda ­Kappelmark, vänsterpartist och kanslist ­för Hamnarbetarförbundet, för att diskutera ­strejken som vapen i skuggan av konflikten ­
i Göteborgs hamn och den nya lagstiftningen som inskränker strejkrätten.

Amanda Kappelmark har varit engagerad i Ung Vänster och Vänsterpartiet under större delen av sitt liv. Tidigare var hon väldigt aktiv i Ung ­Vänster Göteborg & Bohuslän. De senaste åren har hon varit aktiv i partiet där hon bland annat suttit­ i ­distriktsstyrelsen och dess arbetsutskott. Sedan år 2014 ­arbetar hon som kanslist på Hamnarbetarförbundet.

Strejken som vapen

Både som vänsterpartist och genom sitt arbete hos Hamnarbetarförbundet har Amanda Kappelmark kunskap om facklig organisering, inte minst genom att på nära håll följa hur ett fack kan använda strejken som vapen.

– Strejk är ett viktigt vapen att ha i verktygslådan eftersom det är det enda reella verktyget arbetaren har för att sätta press på arbetsgivaren, säger Amanda.

Vi diskuterar skillnaden mellan stridsåtgärder och att bedriva facklig kamp genom att driva rättsliga processer i arbetsdomstolen, som Amanda även lyfter som en viktig rättighet, men en helt annan kamp eftersom arbetsgivaren fortfarande bestämmer under processerna.

– Det finns såklart viktiga rättigheter i skyddsarbetet också, som att kunna stoppa arbetet vid fara, men som socialist räcker det inte med att vara nöjd med att folk inte dör på jobbet, det skulle ju vara en väldigt låg miniminivå, fortsätter hon.

Sammanhållning är viktigt för arbetarrörelsen
Förutom att strejk är en effektiv stridsåtgärd kan det ha andra betydelsefulla effekter, inte minst för att skapa ett kollektiv.

–  Alla måste ställa upp tillsammans för att kunna genomföra en strejk. Det skapar sammanhållning på arbetsplatsen eller i en yrkesgrupp. Det finns såklart andra sätt att skapa sammanhållning i fackligt arbete, genom att involvera alla i schemaförändringar och förankra beslut, men om man hamnar i läget där man måste gå ut i strejk så både kräver det, och skapar det en grym sammanhållning i kollektivet, berättar Amanda.

–  Man ska inte underskatta hur viktig sammanhållning är för en arbetsplats och för arbetarrörelsen i stort, det stärker den fackliga kampen, fortsätter hon.

Inskränkning av strejkrätten

Den 2 maj, dagen efter arbetarrörelsens internationella högtidsdag, klubbade riksdagen igenom en ny kritiserad lag som inskränker strejkrätten. Lagen trädde i kraft 1 augusti och baseras på ett gemensamt förslag från LO, TCO, SACO och Svenskt Näringsliv. I korthet innebär den nya lagen att det numera är olagligt att strejka eller vidta andra konfliktåtgärder på arbetsplatser där det redan finns ett kollektivavtal. Kritiker menar att lagen öppnar upp för avtalsshopping, där arbetsgivare kan välja att skriva avtal med det fackförbund som gynnar deras intressen och inte arbetarens.

–  Hela den demokratiska legitimiteten för fackföreningarna och arbetares rätt att fritt välja fackförening pajas genom den här lagstiftningen. Under hela debatten när förslaget kom och i regeringens promemoria pratade man om kollektivavtalet som ett instrument för fredsplikt men inte ett ord om avtalets syfte att säkra vettiga arbetsvillkor och löner, säger Amanda.

– Som socialister kan vi aldrig acceptera att makten förskjuts från arbetare till arbetsgivare. Därför är det väldigt viktigt att vi som är vänsterpartister inte finner oss i den här nya lagstiftningen och går på den här retoriken. Den här lagstiftningen kommer att leda till vilda strejker som vi måste våga stötta, fortsätter hon.

Den nya lagstiftningen innebär att ny formalia behöver uppfyllas för att en strejk ska få genomföras, vilket troligtvis kommer att leda till flera domar i arbetsdomstolen för att avgöra om strejker är vilda eller inte.

–  När det väl händer kan inte vi som parti automatiskt landa i att vänta på vad arbetsdomstolen kommer att säga om konflikterna, då har vi ju ätit upp hela det nya ramverket för maktförhållandena på arbetsmarknaden, säger Amanda.

Saknar LO strategi eller självinsikt?

Inom LO hördes det några kritiska röster mot den nya lagen när förslaget kom, de tystades dock snabbt av landsorganisationens ledning och förbundsledningarna.

–  Det går såklart bara att spekulera i varför LO har gått med på inskränkningarna, men jag tror att ett skäl kan vara att LO-förbunden helt enkelt är vana vid att vara den enda fackföreningen på arbetsplatsen och har svårt att sätta sig in i andra situationer, men det är ett väldigt kortsiktigt tänk. Vad händer när det kommer nya branscher? Nya stora företag som inte vill skriva avtal med deras förbund, frågar sig Amanda.

Amanda fortsätter fundera över LO:s agerande:
–  Det låter lite högtravande men det är ju svårt att inte landa i slutsatsen att LO:s övre skikt sitter i knät på Svenskt Näringsliv. Ledningen verkar ju träffa näringslivstoppar mer än sina egna medlemmar.

–  Men det sorgliga är att de inte verkar förstå sin egen styrka. LO lyfter ofta fram hur många medlemmar de har och hur resursstarka de är, men de bangar ju alltid ur när det gäller. Varje gång ett LO-förbund varslar om strejk verkar deras medlemmar peppade på att äntligen få sätta ner foten och ta fighten, men sen blir det ändå aldrig något i slutändan. Det är ju tragiskt om de inte förstår vad de har i ryggen, säger Amanda.

Hamnarbetarförbundet stämmer arbetsgivaren

Få göteborgare och vänsterpartister kan ha missat att Hamnarbetarförbundet har haft en konflikt med arbetsgivaren APM-terminals här i Göteborg och arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Under våren gick Hamnarbetarförbundet segrande ur konflikten och fick äntligen teckna ett eget, likalydande, kollektivavtal som Sveriges Hamnar haft med Transport. Mot slutet av sommaren gick Hamnarbetarförbundet ut med att de stämmer arbetsgivaren APM i arbetsdomstolen eftersom APM inte följer kollektivavtalet som skrevs under.

–  Redan samma kväll som vi skrivit på kollektivavtalet gick Sveriges Hamnar ut med en skrivelse till sina medlemsföretag där de sa att de inte ska ha några lokala förhandlingar med Hamnarbetarförbundet. APM säger att de inte har några skyldigheter att förhandla med oss kring större förändringar på arbetsplatsen, sånt som man normalt förhandlar fackligt, berättar Amanda.

–  Nu kallas vi inte ens till riskanalyser och annat skyddsarbete på APM. Det är vi mer förvånade över, eftersom vi upplever att Sveriges Hamnar hela tiden haft linjen att vi ska vara fullt delaktiga i skyddsarbetet med avtal. Vi har väldigt svårt att se att de kan komma undan med att utestänga oss från det, det finns ingen öppning för det i arbetsmiljölagen, fortsätter hon.

–  Det som händer nu är att det ställs på sin spets, arbetsdomstolen ska avgöra vad det innebär att ha ett fristående kollektivavtal som inte är det först ingångna på arbetsplatsen.

Försvara strejkrätten som vänsterpartist

Som vänsterpartister är det viktigt att vi försvarar strejkrätten, därför avslutar jag intervjun med att fråga Amanda om hon har några råd till vänsterpartister som är intresserade av att lära sig mer om strejkrätten eller ge sig in i debatter.

–  Läs på! Generellt har medlemmarna i vårt parti en hög kunskap om facklig-politiska frågor, men strejkrätten består av många snåriga frågor som är långt borta från det vardagliga fackliga arbetet. Våga också nörda ner dig i principiella frågor vad gäller strejk. Det hjälper dig att vara förberedd när diskussionen väl kommer, oavsett om du debatterar varför den nya lagstiftningen suger eller argumenterar för varför det är viktigt att värna om rätten till politiska strejker, avslutar Amanda.

Text: John Edström Foto: Alice Vernersson

Texten publicerades ursprungligen i  Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning Göteborgsvänstern, nr 3/2019.

Under föreläsningsserien Sommar med Vänstern var författaren och journalisten Kajsa ’Ekis’ Ekman på plats och pratade om läget i Venezuela för en fullsatt lokal. Efteråt fick Göteborgsvänstern tillfälle att byta några ord med henne.

I februari åkte du till Caracas för att rapportera därifrån. Vad fick dig att åka dit?

–  Då Trump utropade Guaidó till president i Venezuela fylldes våra medier med nyheter som är vanliga före ett krig, något som är igenkännbart från tiderna innan till exempel krigen i Libyen och Irak. Plötsligt står det varje dag om hur folk lider, att regeringen måste störtas nu, det är bråttom, man gick på en vecka från att säga ”regering” till ”regim” och sedan ”tyranni”. Det gick inte att lita på medias rapportering, men det fanns inte heller andra trovärdiga medier, så jag bestämde mig för att åka dit och kolla själv, berättar Ekis.

Vilka träffade du där och hur var deras situation?

–  Vi bodde i ett övergivet lager som fattiga människor ockuperat, de har fått marken och material av staten mot att de bildar en förening och bygger sina egna bostäder. Landet ­lider av hyperinflation, varorna blir dyrare och det är svårt att få tag på kontanter. De internationella sanktionerna gör att det är brist på mediciner och landets tillgångar utomlands är frysta.

Hur har det varit i Venezuela tidigare om vi tittar tillbaka?

–  Inga av de problem som landet har nu är nya. Sedan ­oljan hittades 1923 och landet snart blev beroende och började importera alla andra varor har alla regeringar haft samma huvudsakliga problem. Oljeproduktionen kräver väldigt lite arbetskraft, landet är urbaniserat men inte industrialiserat. Allt hänger på oljepriset och på fördelningen av oljepengarna. Länge har de endast gått till en liten elit.

–  1976 nationaliserades oljan och det har gjorts flera försök att diversifiera ekonomin men tiden innan Chavez var man i en situation som liknar dagens. 1989 när priserna på kollektivtrafiken plötsligt gick upp ledde det till ​El Caracazo, en serie protester och upplopp mot de nyliberala reformerna som den dåvarande regeringen införde. Militärstyrkor sattes in och tusentals personer sköts till döds.

–  Olika typer av rörelser ledde till Chavez seger: antiimperialistiska, kvinno-, hembiträdenas, taxiförarnas rörelse. Det som hände var en demokratisk revolution. Analfabetismen började utrotas, det byggdes miljoner bostäder och många ​do-it-yourself​ projekt, som där vi bodde, skapades. Landet demokratiserades på ett sätt som är helt unikt i ­Venezuelas historia, förklarar Ekis.

Vad ledde till dagens situation?

–  2014 sjunker oljepriset drastiskt och då uppdagas det att ekonomin varit misskött. Valutasystemet där importörer får växla till sig billiga dollar mot att de lovar att importera ­fungerar inte. Det innebär i praktiken att staten subventionerar kapitalister och skojare som inte importerar något då kontrollerna är bristfälliga. Jag tänker att det finns många korrupta människor som tjänar på det och starka intressen för att det ska fortsätta, trots att landet lider. Exproprieringarna har inte alltid gått till folket utan till inkompetenta militärer.

–  Det finns ett stort folkligt missnöje med allt detta, men folket stödjer inte oppositionen, de är missnöjda med korrup­tionen men de vill inte tillbaka till hur det var innan Chavez. Oppositionen har ingen folklig bas, de är rika som vill ha ­tillbaka sina gamla privilegier. Just nu levererar inte Gaudió så högern och överklassen är arga på honom. USA väntar på att Guaidó ska skapa en ideal situation för militär invasion men hans försök har hittills blivit fiasko. Dessutom har ­Venezuela en avancerad flotta och en invasion skulle kräva mycket, fortsätter hon.

Hur tycker du att Sverige har agerat?

–  Den svenska regeringen undergräver tidigare val när de går ut och säger att Guaidó är en legitim president. Jag tror inte Margot Wallström inser vilka extremister de stödjer! Guaidó och hans gäng är CIA-sponsrade och USA-utbildade, men USA vill inte ha en regelrätt militärkupp med tanks som i Chile 1973, istället utbildar de studenter för att starta koordi­nerade protester och skapa kaos i landet.

–  Det är anmärkningsvärt vad som har hänt med den svenska utrikespolitiken. Att Sverige har erkänt en president som inte är vald, har det någonsin hänt tidigare? Sverige har inte längre en självständig röst i utrikespolitiken.

–  En FN-rapport har pekat att sanktionerna mot Venezuela strider mot folkrätten och innebär en akut risk för människorna. Sverige har anslutit sig till sanktionerna vilket betyder att vi är delaktiga. Regeringen i Venezuela har gjort många misstag, men det är viktigt att skilja på regeringens misstag och folkrätten. Bara för att en regering gör misstag kan man inte komma och invadera ett land. Jämför med Irak: ingen sa att Saddam Hussein var bra, ändå var till och med Maud Olofsson ute och demonstrerade mot krig. Då talar vi om en diktator som gasat ihjäl tiotusentals, inte om radiokanaler som inte får förnyad licens som i Venezuela, säger Ekis.

Och vänstern i Sverige?

–  Delar av vänstern har tappat den antiimperialistiska ­synen. ​Det gäller V, S, tidningar som Flamman, ETC och Fria. De slickar USA:s röv och sviker världens folk. Vänsterpartiet har blandat ihop sig själva med Amnesty international och helt tappat den antikoloniala och systemkritiska synen. Håkan Svenneling, er utrikespolitiska talesperson, menar till exempel att det senaste valet i Venezuela inte var legitimt. Varför? Det var ju oppositionen som hoppade av samtalen och bojkottade valet innan för att de visste att de inte skulle vinna! Vad ska regeringen göra då, inte gå till val alls?

Tips från Ekis för mer information om Venezuela
Venezuela Analysis på venezuelanalysis.com
Venezuelanätverket på Facebook
Läs Juan Velasquez som har skrivit flera artiklar baserat
på sin forskning i Venezuela.

Text: Adriana Aires  

Texten publicerades ursprungligen i  Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning Göteborgsvänstern, nr 3/2019.

Om vi ska lyckas rädda världen, från rasister, klimatförnekare och kapitalister, har vi inte råd att låta ungdomarnas kamp för en bättre värld gå förlorad, det skriver Marie Brynolfsson, ordförande i Vänsterpartiet Backa.

My God Marie, du är som ett barn som vill rädda världen. Så avslutades en brinnande diskussion jag och en nära vän hade för ett tag sedan.

Under en längre tid har jag följt Greta Thunberg på sociala medier. Greta är 16 år och har engagerat sig och hundratusentals andra i den brinnande frågan om klimatet. Snarare än ­hennes kamp för att rädda klimatet har jag följt den mobbning som pågår och de vuxna människor som ger sig på henne.

Jag var 14 år när jag blev aktiv i den antirasistiska kampen tillsammans med andra ungdomar i min ålder, vi drevs av en gemensam vilja att göra världen till en lite bättre plats. Bakom oss stod en skara vuxna som hjälpte oss. Som lyssnade på oss, på vad vi ville, istället för att tala om vad vi kunde göra. Vi fick hjälp med att organisera oss och de gav oss stöd genom att skaffa en plattform som vi kunde nå ut ifrån.

Jag vet egentligen inte om vi vann så många nya sympatisörer, men vi bjöd åtminstone rasisterna på ett rejält motstånd. Flera av oss som var med då är fortfarande politiskt aktiva, några i Vänsterpartiet och i andra partier, några i klimatrörelsen eller andra organisationer och någon i facket.

Kraften i att förändra ligger i att organisera sig tillsammans med andra för en idé man tror på. Många ungdomar har många tankar, drömmar och en tro om en bättre värld, bättre klimat eller kanske ett bra bostadsområde där man växer upp. I Vänsterpartiet är vi bra på det. Vi vet att lösningen är att organisera oss för jämlikhet och för ett annat samhälle. Vi drivs av samma syn på hur vi vill forma framtiden. Vi vet också att en rörelse inte är en person, utan att vi tillsammans skapar rörelsen.

Greta Thunberg mobbas av högertroll i sociala medier, i tidningar och till och med i riksdagen. De är rädda för det växande missnöjet bland ungdomar och att ungdomarnas ilska över deras politiska misslyckanden ska spridas.

Högern i Göteborg är måhända inga näthatare. Men deras strävan att tysta och uppfostra arbetarklassens ungar har de gemensamt med högertrollen på nätet. De vill ta bort mötesplatser och plattformar för stadens unga så att de inte kan organisera sig. I min stadsdel, Hisings Backa, stängs sociala mötesplatser för ungdomar ner och borgarna vill ersätta dem med patrullerande väktare i bostadsområdena. I vårt parti är vi bra på att komma med politiska lösningar för att bryta utanförskapet och segregationen som de unga drabbas av. Vi kommer göra allt vi kan för att mobilisera Backaborna för att hindra borgarnas planer. Men vi kan göra mer. 

Precis som när jag var 14 år och fick stöd av vuxen­världen, ska vi som är vuxna nu backa alla Gretor. Vi vänsterpartister ser kraften i att låta ungdomar driva sin kamp för det de tror på. Vi ska hjälpa dem med plattformar och lyssna på vad de vill, inte ge dem lösningarna. 

Möjligen kände jag mig förminskad över att bli jämförd med ett barn av min vän. Men efter att ha funderat en stund kom jag fram till att jag faktiskt inte har ändrat mig bara för att jag blivit vuxen. Min kamplust för att rädda världen finns kvar. Om vi ska lyckas rädda världen, från rasister, klimatförnekare och kapitalister, har vi inte råd att låta ungdomarnas kamp för en bättre värld gå förlorad.

– Marie Brynolfsson, ordförande Vänsterpartiet Backa

Texten publicerades ursprungligen i Göteborgsvänstern 3/2019

Hos Hyresgästföreningen på Mariagatan 1 är det fullt hus. En bokashi-workshop har ikväll lockat många besökare till den lilla lokalen i hjärtat av Majorna. I ett angränsande rum, belamrat med papper, böcker och affischer, sätter jag mig ned med Ronny Bengtsson – ordförande i Hyresgästföreningen Västra Göteborg och (relativt) ny medlem i Vänsterpartiet.

Det var för två år sedan som Ronny Bengtsson tog steget in i partiet. Efter att han i många år hade varit engagerad i olika former av nätverk, där partipolitik mest skapade splittringar och låsningar, så krävdes det en del funderande innan det kändes rätt. Till slut, efter en liten knuff från en veteran inom partiet som menade att ”nu är det dags”, var tiden mogen och Ronny gick med i Vänsterpartiet, där han idag är medlem i Majorna­föreningen. Ett beslut som han verkar nöjd med:

–  Jag kom, efter mycket funderingar, fram till att jag får gå med i Vänsterpartiet om jag vill medverka till samhällsförändring även den parlamentariska vägen. Vänsterpartiets politik känns rätt för mig.

Engagemanget har alltid funnits där för Ronny, ända sedan 70-talet. Han beskriver det som att man under den tiden lätt blev mer aktiv än vad man hade tänkt sig, för det hände så mycket; överallt var det politik och allt ifrågasattes. I början var det i fredsrörelsen som engagemanget tog sig uttryck, sedan följde kärnkraftsomröstningen och EU-omröstningen.

Allt började med en fritidsgård och salsavägran

Vad gäller Hyresgästföreningen började intresset egentligen inte med bostadsfrågan utan med ungdomarnas situation i Majorna.

–  Vid millennieskiftet skulle det sparas massor i stadsdelen. Politikerna stängde en av Majornas två fritidsgårdar, trots föräldrarnas protester och trots att tjänstemännen hade kommit fram till att det skulle skapa otrygghet. Det blev som man hade befarat och lokalen blev bara stående där – tom.

– Jag tyckte att det var slöseri och pratade med Hyresgästföreningen om att försöka göra någonting. Vi startade ett ungdomsprojekt, med utgångspunkt från de ungas önskemål, och lyckades få loss lite pengar. Vi bildade Majornas Samverkansförening, ett nätverk med 30 olika föreningar, och fick efter mycket om och men tillåtelse att hyra den gamla fritidsgården på Karl Johans torg. Där började vi driva ett aktivitetshus för alla åldrar.

– Göran Johansson, kommunstyrelsens ordförande på den tiden, var med på invigningen, jag kommer ihåg att han vägrade dansa salsa, säger Ronny med ett skratt.

För Ronny Bengtsson är bostadsfrågan bred. Det handlar inte bara om rätten till ett hem, som är självklar, utan också om att utveckla ett inkluderande och hållbart samhälle. Om att människor ska kunna träffas någonstans och prata med varandra, för att minska främlingskapet och öka gemenskapen.

Utförsäljningar och marknadshyror hotar

Men det är ett allvarligt läge nu. Ronny menar att det pågår ett systemskifte där bostadspolitiken går från solidarisk till marknadsstyrd. Liberalerna i Göteborg vill ha en kraftig och snabb utförsäljning av hyresrätter, ett förslag som kommer att ingå i Alliansens budget. På nationell nivå hotar regeringens överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna att leda till marknadshyror, i ett första skede på nybyggnationer.

Jag frågar Ronny om vilka konsekvenser vi kan förvänta oss om högerns förslag blir verklighet.

–  Om Liberalernas förslag om utförsäljningar går igenom kan människor tvingas att ta lån för att köpa de lägenheter som de redan har. Kommer det sedan en dipp på bostadsmarknaden och lägenheten sjunker i värde, vilket är särskilt troligt i vissa områden, så är den inte längre värd något som säkerhet. Du måste lämna din lägenhet, där du är rotad, men har fortfarande kvar lånet att betala av. Och var ska du hitta din nästa lägenhet när allmännyttan har sålts ut? Detta är cynisk politik som lockar in människor i en fälla.

–  Vad gäller marknadshyror har Hyresgästföreningen gett ut en rapport som visar att hyrorna skulle höjas med mellan 30–50 procent i Göteborg. Många som får ett sådant påslag på hyran kommer inte att ha någon möjlighet att bo kvar, vi får en undanträngningseffekt. Och marknadshyror kommer inte att leda till att det byggs mer eller till att bostadsmarknaden blir rörligare, det finns forskning som visar det. Det enda som händer är att vi får ett otryggt samhälle.

Hyresgästerna samlar sig

Högerns attack mot hyresrätterna har lett till att Hyresgästföreningen har fått omdefiniera sin roll. Enligt Ronny var föreningen väldigt introvert under många år och ägnade sig mest åt att företräda dem som redan har lägenheter. Efter påtryckningar från olika nätverk inom bostadsfrågan, som till exempel Pennygången, håller det här på att förändras. Hyresgästföreningen håller på att återuppväckas som en bostadspolitisk organisation. Ett tecken på förändringen är det massmöte som föreningen arrangerade på Draken i mars, där över 500 personer från hela staden deltog.

Jag frågar Ronny, som var en av talarna på mötet, hur han upplevde det:

–  Det blev väldigt bra. Det kom fler än vad vi hade trott och det visade sig finnas ett stort intresse för bostadspolitik. Det kommer ta tid att förändra Hyresgästföreningens roll men räkna med att vi kommer synas mer!

Text & foto Josephine Massie

Texten publicerades ursprungligen i Göteborgsvänstern 2/2019