Vi är besvikna på högern som stoppar Göteborgsförslaget om en plaskdamm i Biskopsgården likt Plaskis i Kungsladugård. Det skulle både öka tryggheten och gemenskapen, skriver Urban Junevik (V), Martin Nilsson (MP) och Louise Thörnqvist (Fi).

I april behandlade vi i Park- och narturnämnden ett förslag från invånare om att bygga en plaskdamm i Långströmsparken. Förhoppningen från förslagsläggaren och alla de som skrivit under var att plaskdammen skulle kunna bli en mötesplats för både barn och vuxna.

Att tidigt ge barn en positiv relation till vatten är första steget till vattenvana och goda simkunskaper. Tyngden i ett jämlikhetsarbete ska ligga på rättvisa, tidiga och bra förebyggande insatser i barns liv. Barns fritid är viktig för att skapa sammanhållning, stärka gemenskapen samt främja hälsa och tillit.

Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Socialdemokraterna ville önska pengar av kommunen för att kunna bygga plaskdammen redan under 2022. Det borgerliga styret verkar inte förstå det kloka i att satsa förebyggande utan röstade tillsammans med Demokraterna ner förslaget.

En plaskdamm skulle dessutom bli en del i arbetet med att hantera klimatförändringarna. I detta fall att samla upp vatten under vinterhalvåret vid kraftiga skyfall och fördröja tiden innan regnvattnet når dagvattensystemet.

Att bygga en plaskdamm i just Biskopsgården handlar om att ta tillvara det lokala engagemanget. Plaskis i Kungsladugård fyller många sociala värden och det är dags att fler platser får tillgång till en plaskdamm.

Urban Junevik (V) Ledamot Park- och naturnämnden

Martin Nilsson (MP) 2:e vice ordförande Park- och naturnämnden

Louise Thörnqvist (Fi) Ledamot Park- och naturnämnden

På 1 maj i år höll Maria Wåhlin tal för Vänsterpartiet Göteborg. Här kan du se hela talet!

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=v6CcTVkFVa8&w=560&h=315]

Hej på er alla första maj firare!

Visst känns det lite konstigt? 

Lite konstigt att inte heller i år få träffas på 1 maj? 

Att inte ängsligt kolla på SMHI-appen för att se hur vädret ska bli, men ändå konstatera att jag klädde mig för varmt eller för kallt eller att jag borde haft regnkläder med.

Lite konstigt att inte ha ont i fötterna efter en ganska lång och långsam promenad.

Ja lite konstigt känns det allt.

Mitt namn är Maria Wåhlin och jag sitter i distriktsstyrelsen i Vänsterpartiet Göteborg.  Jag är stödassistent och fackligt aktiv i kommunalarbetareförbundet. Jag är född och uppväxt i Göteborg och bor i Kungsladugård.

Jag brinner för solidaritet! Jag är övertygad om att det bara är genom solidariteten som vi kan komma framåt och uppåt. 

Då menar jag inte den typen av solidaritet som handlar om att ha medlidande med andra eller ge allmosor till behövande. Nej, jag menar genuin solidaritet. 

Som insikten om att min arbetsmiljö, mina livsvillkor och min framtid är beroende av mina vänners, mina arbetskamraters och mina medsystrars villkor 

och att deras liv och mitt liv är sammanflätade och att om vi vill ha bättre arbetsmiljö, bättre livsvillkor och en bättre framtid så är det genom vår gemenskap och med våra gemensamma krafter vi kommer att få det. 

Och därför måste vi lyfta varandra, stötta varandra och erbjuda en axel att gråta ut mot när livet är tufft och dela glädjen när livet är toppen.

Ensam är svag och gemenskap är styrka, det är riktig solidaritet, och solidaritet är vägen framåt.

Jag är arbetarklass och jag är stödassistent! Jag är en av dom som år efter år fått se det yrkesfält där jag är verksam monteras ned i en allt snabbare nedåtgående karusell. 

Vi, jag och mina arbetskamrater har fått vänja oss vid sämre arbetsvillkor, arbetstider och i förlängningen sämre arbetsmiljö.

För oss som arbetar inom vården har de senaste 20 årens avregleringar, privatiseringar och entreprenader i princip bara inneburit försämringar. 

Inte minst har vår arbetsmiljö och vår anställningstrygghet varit under konstant angrepp i kommunernas och vårdbolagens jakt på effektiviseringar, marginaler och vinst.

Vi har med våra kroppar fått betala priset för att vi förväntas leverera en vård och en omsorg som ska räcka till för att täcka samhällets behov, samtidigt som den ska kosta allt mindre, när skatt ska sänkas och när vinster ska betalas ut.

Ytterligare ett påhitt som högern kommit med är lagen om valfrihet. Idén bygger på att om marknadskrafterna får ta hand om vården och omsorgen så kommer allt bli bättre. 

Det är naturligtvis långt ifrån sanningen. Det vi istället har fått är miljardvinster till vårdbolagsägare och direktörer. Detta på bekostnad av patienter, omsorgstagare och den personal  som är anställd. 

Men bättre vård och omsorg det har vi inte fått. Ett företag på marknaden har som främsta drivkraft att göra så mycket vinst som möjligt till en så låg kostnad som möjligt. För dem kommer aktieägarna alltid att komma före vårdtagarna.

Pandemin har med all tydlighet visat det vi egentligen redan visste. Vården är i kris och något måste göras och det snabbt. De pengar som ska gå till vården behöver gå just till vården och inte till vinster, men det räcker inte! 

Vården och omsorgen måste få mer resurser och de som arbetar inom vården måste får vettiga förutsättningar att utföra sitt jobb och få en rimlig arbetsmiljö som det går att arbeta inom utan att duka under av stress och förslitningar.

För om vi inte gör något nu, vem ska då arbeta inom vården och omsorgen i framtiden? Vem ska vilja satsa på ett yrkesliv som inte erbjuder vare sig goda arbetsvillkor eller rimliga löner. 

Det är klart att jag och mina arbetskamrater ska få de villkor och de förutsättningar vi behöver. Det kommer jag och det kommer Vänsterpartiet att kämpa för.  

Jag är arbetarklass och jag jobbar i ett lågavlönat yrke. För många av oss så är de ekonomiska marginalerna små och en kraftigt höjd hyra skulle därför innebära ett hårt slag för många av oss.

I Sverige råder idag bostadsbrist i 9 av 10 kommuner och man kan faktiskt tala om en bostadskris

Det är denna kris som januaripartierna tror att marknadshyror kommer att råda bot på.  Men det tål att upprepas, precis som vårdbolagens drivkraft inte är att leverera god vård, så är fastighetsbolagens drivkraft inte att tillse att så många som möjligt har en bra bostad. 

Deras gemensamma intresse är att göra vinst. Och varför skulle då fastighetsägarna vilja bygga fler lägenheter? Ett större utbud skulle ju sänka efterfrågan och därmed priserna. 

Det tål att upprepas att i 9 av 10 Svenska kommuner råder idag bostadsbrist. Den bristen på bostäder skulle leda till kraftigt höjda hyror om marknadshyror införs.

För att ta några exempel. I Angereds Centrum skulle hyreshöjningen med marknadshyror bli i snitt 32 %, i Kungsladugård skulle den genomsnittliga hyreshöjningen bli 81 %, i Kvillebäcken skulle hyran höjas med i snitt 56 %.

Just nu pågår ett stort arbete för att bilda opinion och stoppa förslaget om marknadshyror, och där behövs vi alla! För vem ska ha råd att bo kvar med kraftiga hyreshöjningar? Vad blir de sociala konsekvenserna? Vems ska rätten till en värdig och bra bostad vara? 

Marknadshyror löser inga problem men skapar desto fler, det handlar inte om att lösa bostadsbristen utan det handlar om att göra fastighetsägarna rikare.

 Marknadshyrorna måste stoppas.

Jag är arbetarklass och jag jobbar i ett kvinnodominerat yrke. De senaste veckorna har det varit skriverier och debatter om våld i nära relationer. 

Detta är ett ämne som det varit alldeles för lite fokus på tidigare och det är hög tid att detta samhällsproblem får ta plats på den politiska agendan. 

Att okunskapen om det så kallade eftervåldet är oerhört utbrett är en av mina medsystar ett levande bevis för. 

Emma blev ihop med sin ungdomskärlek. Han var kontrollerande och svartsjuk från början. Ett subtilt våld har funnits med hela tiden. Efter några år när de flyttade ihop eskalerade våldet och innefattade sexuellt våld, ekonomiskt våld och fysiskt våld även när barnen såg på. 

Socialtjänsten larmades i samband med ett läkarbesök och snabbt placerades Emma och barnen på ett skyddat boende. Efter en tid kom Emma och barnen hem och då tog samhällets stöd slut. 

Polisanmälningar lades ner i brist på bevis, trots att bevis fanns. När anmälningarna lades ner tyckte socialtjänsten att umgänge med förövaren skulle startas, med barn som var rädda och fruktade för sina liv. 

Förövaren vägrar att bodela, han vägrar barnen vård och vägrar samarbeta och ha barnens bästa i fokus. Han har hotat med att stämma Emma om och om igen.

Som kvinna och vänsterpartist välkomnar jag fler riktade insatser för att ge kvinnor det stöd de behöver, både för att kunna lämna men även efter att man har lämnat.

Mitt namn är Maria Wåhlin, jag är arbetare och kvinna och jag brinner för solidaritet,

Jag brinner för solidaritet därför att solidaritet mellan oss är den enda vägen framåt för ett gott samhälle.

1 maj är för mig en manifestation för solidariteten, både för den som varit, den solidaritet som fick våra kamrater att för över hundra år sedan sluta sig samman i partier och fackföreningar för att tillsammans kämpa för sina och andras rättigheter, 

och för den solidaritet som får oss att se oss själva i varandra och inse vikten av att ta kampen för våra rättigheter, möjligheter och livsvillkor idag. 

Och för framtidens solidaritet som kommer att bygga det här samhället till något bättre.

Och visst känns det konstigt att inte få manifestera den solidariteten tillsammans med er andra idag, 

att få gå en lite för lång och lite för långsam promenad i vårsolen, att inte behöva titta ängsligt på en väderapp i mobilen och lite konstigt att inte konstatera att ja, jag borde nog klätt mig lite annorlunda än vad jag gjort.

Men jag vet att ni finns där, och jag vet att det finns en axel att gråta mot när det är tufft och en glädje att dela när livet känns toppen.

Och jag vet att man inte ska svära i ett tal.

Men vet ni vad det struntar jag i.

För vet ni nästa år, nästa första maj, då jäklar kamrater! 

 

I söndags under distriktets årskonferens valdes Håkan Eriksson till ny ordförande för Vänsterpartiet Göteborg. Det här är talet han höll till alla ombud på konferensen.

Först vill jag säga tack kamrater för förtroendet.
Det är stort, hedrande och speciellt att väljas till distriktsordförande. Och lite svindlande.

Min mamma, Marie-Ann Johansson (sedermera Eriksson) som 1977 blev vår första kvinnliga distriktsordförande, sa till mig en gång: Håkan, distriktsordförande var det viktigaste men värsta uppdraget jag haft. Ofta slitsamt, ensamt och otacksamt.

Det låter ju kanske lite oroväckande – men det som ändå gjort det enkelt att tacka ja till att vara ordförande är att jag vet att man inte är ensam. Vi gör det här tillsammans, kamrater.

Den gamla tidens syn på ordföranden är något vi kommit bort ifrån. Vi arbetar som kollektiv tillsammans. I styrelsen, men också i organisationen.

Vi gör det tillsammans – och vi blir fler och fler. Som John lyfte igår så är vi fler medlemmar I Vänsterpartiet Göteborg än vi varit på decennier, och stödet från Göteborgarna ökar.

—–

Tillsammans tar vi kampen. Tillsammans formerar vi en tydlig politisk kraft för socialism och feminism och mot högerns framflyttade positioner. Vi måste vara den
offensiva kraften för förändring i dessa kristider.

För kamrater, vi vet det är stora samhällsförändringar som krävs här och nu.

Nödvändigheten av en genomgripande samhällsförändring för att avvärja klimatkatastrofen är numera en självklarhet. Samtidigt ser vi hur företag, stater, och EU vägrar ta ansvar, fortsätter sälja utsläppsrätter och låtsas att det är klimatkamp.

Högern driver igenom höjda priser i kollektivtrafiken och pratar om individansvar där största bördan läggs på de med minst resurser. Det håller inte. Vi kräver omedelbar,
konkret samhällelig klimatomställning och ett slut på hycklande klimatpassivitet.

Välfärden behöver mer resurser – inte nedskärningar. Vi ser dagligen konsekvenserna av underfinansierad välfärd genom stressad personal i hemtjänsten, för stora
barngrupper i förskolan eller en överbelastad socialtjänst. Coronapandemin har på många sätt avslöjat välfärdens brister ännu mer.

Vi kräver ett värdigt arbetsliv – och står upp mot attackerna på arbetsrätten. Oavsett vem det är som driver på. För oss är det enkelt: Vi kan inte tolerera en regering som inskränker anställningstryggheten.

Vi kräver bostäder åt alla – vi kan aldrig acceptera förödande utförsäljningar och marknadshyror. Vi vägrar stå passiva inför brutalt ökande klassklyftor som skördar liv.

—–

Och för oss är den internationella solidariteten alltid närvarande. Solidaritet. Förmågan att se sig själv i, och gentemot andra. Din kamp och min kamp är vår kamp.

Du som strider i Rojava.
Du som sitter fängslad i Västsahara.
Du som fått ditt hus raserat på Västbanken.
Du som var en av de över 200 miljoner arbetare och bönder som deltog i förra årets strejkvåg i Indien.
Du som stod utanför kongresshuset i Buenos Aires och firade segern när abort äntligen legaliserades.

Din kamp och min kamp är vår kamp.

Vi agerar alltid för egna våra intressen, men också för varandra, för de som har sämre förutsättningar att kämpa, eller som inte kan kämpa alls.

—–

”Kamp i opposition – kamp i rörelse” skriver vi i verksamhetsplanen. För vår kamp är i högsta grad i opposition – mot regeringen och högerstyrena i
kommunen och regionen – men också i opposition mot den politiska utvecklingen som aggressiva rasistiska högerextrema krafter driver på.

Men vi agerar inte ensamma. Vår kamp förs i rörelse med andra. För oss är det självklart att vara en del av både gamla och nya folkrörelser som växer fram. Vi är många som agerar, protesterar och organiserar för förändring.
När vi pratar ihop oss runt lunchbordet på jobbet. När vi samlas i bostadsområdet och kräver både få en bra boendemiljö och ha råd att bo kvar. När strejkar och går ut i
blockader för klimatet.

—–

Kamrater, vi har ett viktigt och spännande år framför oss. Vi har antagit en omfattande verksamhetsplan med höga ambitioner och målsättningar för året som kommer – för
att vi har en stor styrka i vår organisation och verkligen en potential att växa och bli en ännu starkare rörelse.

Ett år av att stärka vår organisation med partiföreningarna i fokus. Med avstamp i partiföreningsutredningen som gjordes 2019, men inte minst också mot bakgrund av
att vi är mitt inne i en tuff period av pandemi där både det interna och utåtriktade arbetet är motigt.

Pandemins restriktioner har såklart påverkat oss väldigt mycket. Den här årskonferensen till exempel har inte varit som någon annan. Vi ska inte låtsas som att det är samma sak att ses digitalt. Men vi ska också ta vara på våra nyfunna
erfarenheter och vässa våra kampformer i tider av karantän och distansering.

Vi ska ta nya steg och utveckla distriktet som kampanjorganisation – nu och inför valet 2022.

Vi ska sätta igång arbetet med branschföreningar, fortsätta utveckla vårt facklig-politiska arbete och agera för att organisera fler personer från arbetaryrken.

Vi behöver arbeta för att sänka trösklarna för organisering och bygga en större kader i distriktet där vi aktiverar fler.

Vi ska bygga vidare på det internfeministiska arbetet och implementera den internfeministiska strategin, och utveckla hur vi stöttar personer som identifierar sig som kvinnor till att ta och stanna kvar på förtroendeuppdrag.

I höst ska vi arrangera Vänsterdagarna – Vänsterpartiets största samling av kamrater från hela landet där vi tar del av varandras erfarenheter, utvecklar idéer och ritar upp
kartan för valrörelsen 2022.

Och vi ska starta en framtidsdiskussion om hur vi ska formera vår reformkamp för ett i grunden annat samhälle – bortom dagens kapitalism.

Det är bara några av de många sakerna vi under dessa två dagar fattat beslut om, och som vi nu ska göra verklighet av tillsammans.

—-

Det finns så mycket som behöver göras. Jag längtar efter att göra det tillsammans med er. Framåt och vidare.
Nu går vi ut och förändrar världen! För feminismen – för socialismen!

Vänsterpartiets kongress har valt att till ordinarie ledamot i partistyrelsen välja Hannah Klang, Christian Larsson och Johanna Eliasson från Göteborg.

Johanna Eliasson sitter i partistyrelsen sedan 4 år tillbaka, men för förskoleläraren Hannah Klang och fritidsledaren Christian Larsson blir det debut i partistyrelsen, som är Vänsterpartiets högsta beslutande instans mellan kongresserna.

– Det verkar vara ett väldigt jobbig uppdrag men det känns bra att bli vald. Tillsammans ska vi se till att januaripartierna retirerar från sina hot om att slå sönder anställningstryggheten, säger Christian Larsson.

Både Christian Larsson och Hannah Klang har en lång tid bakom sig på olika förtroendeuppdrag i partiet, bland annat i Göteborgs kommunfullmäktige och Vänsterpartiet Göteborgs distriktsstyrelse. Hannah Klang har också varit med i den Framtidskommission som arbetat fram förslaget till ny strategi för partiets utveckling de kommande åren.

– Arbetet i Framtidskommissionen har gett mig flera nya insikter och perspektiv, bland annat på hur vårt parti fungerar och vilka utmaningar vi har framför oss internt och externt. Jag ser fram emot att vara med och leda det strategiska arbetet med att göra Vänsterpartiet större och starkare, säger Hannah Klang. 

Vänsterpartiet Göteborgs distriktsordförande John Edström är glad över valen till partistyrelsen.

– Vi är jätteglada över att de blev invalda. Hannah Klang och Christian Larsson kommer med sin gedigna erfarenhet av strategi och organisationsbygge bli ett bra tillskott till styrelsen. Jag är övertygad om att både de och Johanna Eliasson som fick förnyat förtroende kommer göra ett bra jobb, säger John Edström.