Den ena har varit aktivist i över 40 år, den andra är nybliven medlem i partiet. De förenas i ett brinnande engagemang: hur vi löser klimatkrisen. Göteborgsvänstern har träffat klimataktivisterna Gertrud Ingelman och Karin Karlsson.

Vi möts online för intervjun. Efter en vår och sommar av begränsad rörelsefrihet är vi vana vid digitala möten. Kanske är det en förändring som är här för att stanna, om inte på grund av corona så för klimatet. Vi ska återkomma till det under intervjun, men vi börjar från början.

Gertrud Ingelmans politiska resa startade 1977 när hon gick med i Vänsterpartiet, i slutet av det som brukar kallas ”vänstervågen”.

–  Det var självklart för mig med rättvisa och solidaritet. Sen kom kärnkraftsomröstningen och där var jag väldigt aktiv. Jag har alltid varit aktivist i första hand, det är viktigt för mig.

–  Jag har deltagit i allting från dagiskamper till kamp mot nedskärningar i Angered. Vi ockuperade Kungstorgsgaraget som skulle byggas och jag har tältat på Kungstorget i protest mot hyreshöjningar. Det har varit mycket aktivism genom åren, säger Gertrud, och det hörs på rösten att hon ler.

Karin Karlsson är ett nyare tillskott i partiet men intresset­ för politik har alltid funnits där. Steget in i Vänsterpartiet tog hon efter senaste riksdagsvalet. Beslutet berodde till stor del på den dystra klimatsituationen och frustrationen över att ingenting händer.

–  Vi pratade om klimatförändringarna på ­mellanstadiet, på högstadiet och på gymnasiet. Och så börjar jag på högskolan och det är fortfarande samma diskussioner. Det händer ingenting. Jag kände att tiden för att sitta hemma och bara vara upprörd var förbi, säger Karin.

Karin sitter i styrelsen för sin partiförening och i distriktets studieutskott. Tillsammans är hon och Gertrud Vänsterpartiets företrädare i trafik­nämnden. Gertrud har även hon en hel del på sitt bord. Förutom flera kommunalpolitiska uppdrag kopplade till klimatfrågan har hon gjort sig ett namn som hängiven klimataktivist.

–  Jag hade inte alls tänkt att vara så här aktiv och ha så här många uppdrag, men när jag väl ­förstod hur allvarlig klimatkrisen var, då hade jag inget val. Då måste jag agera, säger Gertrud.

Gemensam ilska över politikers passivitet
Det är oron och frustrationen över bristen på ­politiska beslut som gör verklig skillnad som har gjort att de tog steget att engagera sig för klimatet.

–  Inget är mer frustrerande än att se dessa ­mäktiga personer, företagsledare och politiker, springa fram till Greta Thunberg för att posera med henne för att de ska kunna lägga upp det på sina ­sociala medier och så lyssnar de inte på henne. ­Det är ju inte Greta som är viktig, det är hennes budskap, säger Karin.

Gertrud beskriver det som en ”klimatvrede”, drivkraften som gör att hon måste engagera sig för klimatet.

–  Och då är Vänsterpartiet det bästa partiet att vara med i. Jag är så glad att vi har en klimat- och miljöpolitik som hänger ihop med resten av vår ­politik. Vi ser att det måste vara ett rättvise­perspektiv i klimatfrågan. Det är hoppet, säger Gertrud.

Strukturella lösningar och individuellt ansvar
Deras klimatengagemang har lett till att de lever mer hållbart idag. De har slutat äta kött, minimerat sitt flygande och dragit ner på sin privatkonsumtion.

–  Jag försöker leva som jag lär. Sedan får man ju dra gränsen någonstans. Min sambo köpte flergångskaffefilter och jag konstaterade efter det att vissa saker nog får vara engångsartiklar även i framtiden, säger Karin med ett skratt.

–  I partiet diskuterar vi ofta att individen inte ska ta ansvaret, utan att det ska vara strukturella ­åtgärder mot klimatförändringarna. Men då har man missat att allt hänger ihop. Det som många ­individer gör skapar opinion. Det är först när många drar åt samma håll som vi kan få gehör för att införa skarpa klimatåtgärder, säger Gertrud.

–  Det finns ett klassperspektiv även i klimat­frågan. Det är de med högst inkomster som ­släpper ut mest och det är de som behöver ändra sin livsstil mest. Men det är naturligtvis de politiska ­åtgärderna som är viktigast, fortsätter hon.

De politiska åtgärderna som behövs är många och spänner över en mängd olika områden:

–  Vänsterpartiet vill ha en enorm satsning på infra­struktur: kollektivtrafik, järnväg, cykelvägar. Det är en viktig del. Och det andra är sådana saker som pensionssystem. Våra pensioner ska inte vara med i fossilbolag, men det är de idag. Och så är det energin, säger Gertrud.

– Utan energipolitiken kommer vi inte särskilt långt. Det är ett av de absolut viktigaste områdena. Vi kan snacka oss varma om elbilar men vad tjänar det till om vi måste köra elbilarna på el från kolkraftverk som produceras på kontinenten, säger Karin.

Tiden håller på att rinna ut
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har suttit i regeringsställning i sex år. Jag frågar Karin och Gertrud varför det händer så lite på klimatområdet trots att vi har en regering som säger sig vilja stoppa klimatförändringarna.

–  För att inget av de partierna vill utmana det ekonomiska systemet, blir Karins svar. Jag ser inte hur vi skulle kunna mildra klimatkrisen och samtidigt ha kvar det kapitalistiska systemet. De står i fundamental motsats till varandra.

–  Och vi ser ju nu under coronapandemin att det plötsligt finns jättemycket pengar som man kan ösa ut till företag. Tyvärr har det inte funnits någon grön profil, säger Gertrud.

–  Problemet med klimatet är att det handlar om så många olika saker. Det handlar om energi­tillförsel, matproduktion, transportmedel och transport­mönster, konsumtionsmönster. Det finns ingen ”quick fix”, säger Karin.

Även om den pågående klimatkrisen under lång tid visat hur ohållbart det nuvarande ekonomiska systemet är har coronapandemin på ett akut sätt blottlagt hur sårbart vårt samhälle är.

– Det finns massor med saker som händer som folk inte hade kunnat drömma om för ett år sedan. Man begränsar sin rörelsefrihet och har digitala möten. Vi måste vara medvetna om att det kommer att komma mycket svåra ekonomiska kriser och klimatkriser som gör att vi blir tvungna att ändra vårt sätt att leva. Våra liv kommer att förändras jätte­mycket framöver, säger Gertrud.

Jag känner mig tvungen att ställa den avgörande frågan: Kommer vi över huvud taget kunna lösa klimatkrisen?

–  Jag brukar säga att det finns grader i helvetet. Det är enorm skillnad om det blir två grader, tre grader eller fyra grader. Då börjar civilisationen helt klappa ihop, säger Gertrud.

–  Varje tiondels grad vi kan minska är jätteviktig,­ fyller Karin i.

Klimatfrågan ger chans för ny vänstervåg
Det är inte bara mörka moln på horisonten. Klimatrörelsen växer för var dag och fler och fler börjar ifrågasätta kapitalismen.

–  Klimatfrågan innehåller möjligheten till en ny vänstervåg. Det finns ingenting som så tydligt visar att kapitalismen och marknadsliberalismen har misslyckats. När alla andra inser det kan det börja hända saker, säger Gertrud.

–  Det känns verkligen som att någonting är på väg att hända med folk i min ålder och yngre när det gäller kött. Det gör att du får bättre vego-utbud och då är det fler som kommer att käka vego. Det gäller att hitta sätt som gör att det blir låga trösklar att testa något nytt och ändra sitt beteende, säger Karin.

Det är en tydlig tendens att yngre engagerar sig för klimatet, det har inte minst skolstrejkerna för klimatet visat. Men om den globala upp­värmningen ska kunna hejdas måste alla vara med på omställnings­tåget. Jag avslutar därför intervjun med att fråga om de har några tips till dem som vill börja engagera sig för klimatet.

–  Det är roligt att vara klimataktivist. Om du själv känner en oro så är det ju när du gör saker, och gör saker tillsammans med andra, som du slipper maktlöshetskänslan. Så kom med! Var klimat­aktivist! Det finns massor av aktioner som de olika klimatgrupperna i Göteborg arrangerar. Det är bara att hänga på. Och vi i Vänsterpartiet har ett miljö- och klimatnätverk så vi hakar ju ofta på aktioner eller gör egna grejer, säger Gertrud.

–  Man får försöka nå fram med budskapet på sin egen nivå. Det här med att ta debatten kan låta ganska banalt, men i de sammanhang som jag rör mig i till vardags är det ganska många som inte är så bekymrade över klimatet, fortsätter Karin.

–  Ja, man får hitta sin nivå. Någon kanske tycker det är okej med civil olydnad och vill blockera Preem­raff, för andra kanske det räcker att skicka mejl till ­regeringen. Man får hitta det man själv är bekväm med.­ Det finns mycket man kan göra, avslutar Gertrud.

Texten publicerades ursprungligen i  Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning, Göteborgsvänstern, nr 3/2020.

Dagen innan Europaparlamentet ska öppna för säsongen möter jag Malin Björk i ett videosamtal för att prata om den globala miljökampen. Malin är Vänsterpartiets parlamentsledamot sedan år 2014 och sitter bland annat med i EU:s utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.

Hur fungerar arbetet i miljö­utskottet? Vilka möjligheter ­
och utmaningar finns det?
–  Miljöutskottet har blivit det största och tyngsta utskottet i EU, vilket säger något om hur viktig frågan har blivit. Det kan vi tacka ­opinionen för. Vänsterpartiet är en viktig röst i utskottet eftersom det sitter högerkonservativa ledamöter där som inte vill att något ska hända i miljöfrågor. De socialdemokratiska partierna har tagit ett grönt steg men är fortfarande alldeles för pragmatiska och villiga att kompromissa över blockgränsen. Vår roll blir att pusha på och insistera på att vi inte kan lägga oss på en miniminivå när det kommer till klimat och miljö.

–  Det som skiljer ut oss är vår systemkritik. ­Miljöpartierna har inte alls samma förståelse för hur kapitalism och klimatkris hänger ihop. För oss som är den progressiva rösten i utskottet är trycket utifrån helt avgörande. Det finns en mycket större förståelse bland de folkliga rörelserna för att ­planeten inte klarar av den rådande rovdriftskapitalismen. De parlamentariker som kommer från länder där miljörörelsen är stark är mycket mer fokuserade på miljö och klimat, de duckar inte för de svåra frågorna som andra parlamentariker gör.

Vad är aktuella frågor som behandlas ­i miljöutskottet?
–  Vi håller på att ta fram en klimatlag, en strategi­ för biologisk mångfald och ett paket för cirkulär ekonomi. Generellt handlar det om att sätta politiska ambitionsnivåer för miljö- och klimat­arbete. Vissa menar att det är tekniken som driver utvecklingen men vad jag ser är att tekniken följer efter när den politiska viljan finns.

–  Det är viktigt för Vänsterpartiet att EU:s budget ska stödja klimat- och miljömålen. Vi har varit tydliga med att vi vill att ekonomiskt stöd till länder villkoras med att man lever upp till miljömål och mänskliga rättigheter. Vi försöker också hindra subventioner, exempelvis fossil energi, men det finns fortfarande medel som går till miljöfarlig verksamhet.

–  Utskottet är även ansvariga för att behandla frågor som rör folkhälsa och därmed Corona-pandemin. Det riskerar att ta över helt och göra att miljöfrågorna blir marginaliserade.

Hur samarbetar Vänsterpartiet i miljö­frågor med andra organisationer utanför EU:s gränser?
–  Vi har bland annat kontakt med grupper i Ecuador och Brasilien som kämpar för miljön och för rättvisa. Där hänger miljöfrågorna tätt ihop med ursprungsbefolkningens rättigheter, vilket det även gör i länder som Sverige. I samband med att ut­skottet har diskuterat Mercosur-avtalet (se faktaruta, reds anm.) har vi bjudit in miljöaktivister från Brasilien. De är oerhört kritiska mot avtalet. Som vanligt med dessa frihandelsavtal så kommer marknaden först. Vi kämpar gång på gång för att människorna ska komma först. Det finns en stor mobilisering mot avtalet och det har röstats ner i flera länder, men i Sverige hör man inte så mycket om det än, tyvärr.

Finns det några exempel på framgångsrik miljökamp från andra länder som vi i ­Vänsterpartiet Göteborg kan inspireras av?
–  Det finns faktiskt mycket inspirerande arbete i Göteborg. Att utbyggnaden av fossilgasterminalen stoppades är en jättevinst och jag satte några aktivister från Irland som kämpar mot en liknande utveckling i kontakt med den rörelsen. Det som är bra i Göteborg är kombinationen av att driva partipolitik i kommunfullmäktige och att ha aktivister som fysiskt demonstrerar.

–  Av ursprungsbefolkningen i bland annat Brasilien och Ecuador kan vi lära oss hur feminism, miljö och rättvisa hänger ihop. När det kommer till frihandelsavtal som Mercosur-avtalet blir det så tydligt. Man är med sådana avtal beredd att köra över arbetsrätt, miljö och demokratiska fri- och ­rättigheter för att främja handel. Det är även tydligt att de högerkonservativa krafterna är de största klimatförnekarna, se bara på Bolsonaro och Trump. Deras ideologi om att mannen ska vara herre över hela planeten och dess invånare leder till att kvinnor, HBTQ-personer, människor på flykt och miljöaktivister förföljs och mördas.

–  I Europa har miljökampen ofta legat för sig själv men det håller på att förändras. Vi i vänstern ska bidra till att miljö inte behandlas som en isolerad fråga. Rörelsen för mänskliga rättigheter, för ­demokrati och för miljö måste hänga ihop.

Fakta: Mercosur-avtalet
Mercosur är en förkortning för Sydliga gemensamma marknaden (El ­Mercado Común del Sur). Mercosur-avtalet syftar till att förenkla ­handeln mellan EU- och Mercosur-länderna genom att ta bort tullar och öppna upp nya sektorer för företag. Handelsavtalet saknar bindande miljö- och klimatmål och har mötts av omfattande kritik, till exempel från ett upprop där 300 frivilligorganisationer krävde att förhandlingarna skulle stoppas med hänvisning till den kraftigt försämrade situationen för klimatet och de mänskliga rättigheterna i Brasilien under Bolsonaros styre.

Text: Josephine Massie

Texten publicerades ursprungligen i  Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning, Göteborgsvänstern, nr 3/2020.

Vänsterpartiets mål är ett socialistiskt samhälle. Målsättningen grundar sig i en omfattande kritik av det samhälle vi lever i idag  –  det världsomfattande kapitalistiska klassamhället.

Den marxistiska förklarings­modell som Vänsterpartiet har anammat utgår från att klassuppdelningen under kapitalismen bygger på ­människors olika för­hållande till produktionen av varor och tjänster. Den stora majoriteten av alla människor tillhör ­arbetarklassen och måste sälja sin arbetskraft för att överleva. Samtidigt har en ­liten minoritet  –  som tillhör vad som brukar kallas borgar­klassen  –  kontroll över kapitalet, arbetarna och värdet som deras arbete skapar.

Kapitalismen samverkar ­också med till exempel rasismen vilket syns tydligt i den globala arbetsdelningen och den imperialistiska exploateringen. Västvärldens rikedom är delvis skapad genom utarmning av den lokala och regionala miljön i utvecklings­länderna. Kapitalismens legitimitet är baserad på att försvara skillnader och klyftor, att sänka löner och försvaga sammanhållning och har därmed ofta lätt att samverka med rasism.

Kapitalismen och rasismen har på många sätt gått hand i hand i sitt sökande efter att förbilliga arbetskraften. Sättet­ som migration lagstiftas innebär i ­regel att invandrade tvingas sälja sin arbetskraft till löner och arbetsvillkor som är betydligt sämre än andras. I Sverige, liksom i många andra europeiska länder, har rasistiska strukturer gjort att klassam­hället fått en rasifierad skiktning.

Klassamhället är inte statiskt och klasserna är inte homogena utan deras samman­sättning ändras i takt med den ekonomiska utvecklingen. Konflikten mellan arbete och kapital, och därmed konflikten mellan de som arbetar och de som kan leva på andras ­arbete, är dock ständigt central. Arbetarklassen har mindre­ makt och inflytande samt en lägre materiell levnadsstandard än borgarklassen. Beslut som fattas i bolagsstyrelser är ofta betydligt viktigare för människors konkreta livsvillkor än beslut som fattas av folkvalda församlingar. Den politiska demokratin inskränks därmed av det odemokratiska ekonomiska systemet. Detta är inte rimligt. Vänsterpartiet anser därför att arbetarklassen måste förenas för att utvidga demokratin till den ekonomiska sfären och skapa ett rättvist samhälle utan klassförtryck i vilket människor kan påverka beslut som påverkar dem.

Socialism kan alltså kortfattat beskrivas som förverkligandet av ett demokratiskt ekonomiskt­ och politiskt system med människans frigörelse som mål. I ett socialistiskt samhälle tas riktlinjer för ekonomins utveckling fram på demokratisk väg och människors inflytande över investeringar och kredit­givning stärks. Ägandet över produktionsmedlen upphör och ersätts av en gemensam förvaltning och utveckling av resurserna.

Människor får då rätt att bestämma över sitt arbete och vi kan hushålla bättre med ­jordens resurser, genom att produktionen lättare kan in­riktas på det som är nöd­vändigt och önskvärt, i stället för det som ger störst och snabbast vinst.

Text: Josephine Massie

Texten publicerades ursprungligen i  Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning, Göteborgsvänstern, nr 2/2020.

Plötsligt skriker alla på sjukvården. På statliga lager av skyddsutrustning och medicin. Plötsligt är välfärden viktigare än marknaden. Plötsligt inser nästan alla att det är den offentliga sjukvården som kommer att jobba i första linjen mot Covid-19.

De bär ansvaret på sina axlar. Det är inte de stora privata vårdbolagen ­eller försäkringsbolagen som säljer privata vårdförsäkringar som kommer att se till att mamma, pappa, äldre släktingar, barnen eller du får den vård som gör att man överlever. Det är den vård som vi äger tillsammans som kommer göra det. Vi kan applådera från balkongerna åt alla fantastiska individer inom vården men det behövs en uppgradering av den offentliga vården.

För Vänsterpartiet är frågan om jämlik hälsa och vård överordnad. De första som smittades av Corona inhemskt bor på Järvafältet i Stockholm. De bor trångt, har sämre hälsa etcetera. Trots att det kom in tidiga rapporter om att många var smittade i området kom insatserna för att nå befolkningen igång väldigt sent. Det handlar om klass!

Människor i glesbygdskommuner och utsatta stadsdelar i storstäderna har sämre hälsa än genomsnittet medan boende i rika kommuner runt storstäderna har bättre hälsa. Trots mångdubbelt högre ohälsotal är vårdresurserna i utsatta områden ofta sämre. Vi vet även att friska människor i storstadsregionerna använder vården och dess resurser mest. För att inte en än mer ojämlik hälso- och sjukvård ska växa fram vill vi att regeringen tillsätter en utredning om vårdkonsumtionen i regionerna för att kunna skapa en mer träffsäker ekonomisk styrning.

Vi kan rädda 3 000 cancerpatienter per år med jämlik vård. Åtta liv varje dag. De med kort utbildning och tunn plånbok riskerar att inte få de bästa behandlingarna  –  den bästa vården. Det handlar om klass.

Vänsterpartiet vill erbjuda regelbundna hälsoundersökningar till dem som inte själva uppsöker hälso- och sjukvården idag. Efter den första kontakten ska personen i fråga kunna erbjudas möjlighet till kontakt med rätt yrkeskategori utifrån behov.

Lyssna på fackförbunden och ge personalen bättre arbetsvillkor. Personalen är det mest värdefulla som vården har  –  guldet. Ut med konsulter, in med undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Och bygg en jämlik vård där sjukast först gäller.­ Där insatserna i områden med dålig folkhälsa prioriteras.

De privata aktörernas allt större inspel i sjukvården måste begränsas på alla sätt. Då går det inte att ha patienter med privat vårdförsäkring på de privata vårdbolagens kliniker som har avtal med regionerna.

När hälso- och sjukvården mer handlar om vinster och kostnadseffektivitet finns en risk att den styrande principen gällande fördelning efter störst behov av vård hamnar i skymundan. Näringslivets, försäkringsbolagens och vårdbolagens inflytande på hälso- och sjukvården har påverkat hälso- och sjukvårdslagens intentioner. Befria hälso- och sjukvården från det privata kapitalet, från vinsterna, från de privata sjukförsäkringarna, från ojämlikheten. Marknaden kommer aldrig att fixa vår hälso- och sjukvård. Den kan vi bara bygga tillsammans.

Karin Rågsjö,  vårdpolitisk talesperson för Vänsterpartiet

Texten publicerades ursprungligen i  Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning, Göteborgsvänstern, nr 2/2020.