Studier har alltid varit viktiga inom arbetarrörelsen. För att få veta mer om studiernas roll och former har Göteborgsvänstern träffat Lisa Ahlqvist som är studiesekreterare för Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) Göteborg. Det blev ett samtal om folkbildningens rötter, om att förstå för att kunna förändra och om kunskapssökande som motstånd och frigörelse.

Som medlem i Vänsterpartiet upptäcker man snabbt att det pågår mycket studier, alltifrån introduktionsstudiecirklar i de lokala partiföreningarna till temaföreläsningar i lokalerna på Andra långgatan. Det är talande att när jag träffar Lisa Ahlqvist har hon precis avslutat förberedelserna inför den kommande helgens partiföreningsskola i ett av Vänsterpartiet Göteborgs granndistrikt, där hon tillfälligt vikarierar som ombudsman.

Lisa Ahlqvist har varit medlem i Vänsterpartiet Göteborg sedan 90-talet. Hon har huvudsakligen varit aktiv i sin lokala­ partiförening Kortedala-Gamlestaden-Bergsjön och var ordförande där i många år. Hon har även varit med i partiets­ programkommission och i distriktets studieutskott. Lisa är i grunden utbildad journalist men har den senaste tiden jobbat­ för Vänsterpartiet och för CMS. Lisa beskriver att hon själv har fått en fin skolning genom sitt långa engagemang i vänster­rörelsen.

Varför har vi så mycket studier inom vänstern?

–  Studier har en bärande roll och är en del av allt vi gör, vi reflekterar över vår organisation och hur den ska utvecklas. Studierna har en uppgift att belysa den politiska utvecklingen, varför vi engagerar oss.

– Det har varit en diskussion sedan folkbildningens ­begynnelse i början på 1900-talet vilken koppling studier ska ha till partipolitik om man jämför med det fria kunskapssökandet. Inom socialdemokratin har det nog mer kommit att handla om självförverkligande medan studierna inom Vänsterpartiet mer har varit kopplade till politisk kamp och aktivism, förklarar Lisa.

Studier är ett verktyg

De studier som bedrivs i Vänsterpartiet och i många andra politiska rörelser är dels inriktade på organisatorisk skolning och dels på att få mer kunskaper om olika frågor. Lisa tar upp kvinnokampen som exempel. I samband med den allmänna rösträtten samlades kvinnor i medborgarskolor eftersom ­kvinnor hade intresse av att organisera sig. I dag ägnar vi oss inom partiet i samma anda åt internfeministisk skolning. Kvinnor har också varit drivande i bland annat fredsrörelsen och har då samlats för att studera de specifika frågorna.

Studier är också ett verktyg för att bemöta det faktum att vänstern inte kontrollerar medierna, genom interna studier kan vi informera oss utifrån vårt perspektiv.

–  Hela arbetslivet, den offentliga debatten och kulturen i stort bygger på att arbetare förväntas vara tysta. Hela arbetarlitteraturen härstammar från traditionen att berätta om sina och kamraters villkor för att kunna förändra. Grejen med folkbildningen är att man äger sina egna former och kanaler. Man har byggt upp egna institutioner, egna förlag och tidningar som också har skolat människor, berättar Lisa.

Kunskapssökandet är det viktiga

Den folkbildningstradition som Lisa refererar till uppkom för drygt hundra år sedan inom folkrörelserna, som inkluderar nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen och den socialistiska rörelsen. Till folkbildningen räknas idag studieförbund, folkhögskolor och andra studier som bedrivs utanför den ­traditionella skolvärlden.

Vad är kännetecknande för folkbildningen?

–  I jämförelse med mer formell utbildning så är tanken att initiativet ska komma underifrån, att det ska finnas ett behov. För folket och genom folket. Det frigörande är det grund­läggande. Att verksamheten bygger på frivillighet och att utbildningen också är fri, att det inte finns något tvång eller att man ska genomgå examinationer, utan det är kunskaps­sökandet som är det viktiga.

–  Det bärande inom folkbildningstraditionen från början var föreläsningar, studiecirklar och att bygga egna bibliotek, berättar Lisa och konstaterar att planerna på bibliotek fort­farande kvarstår att förverkliga.

Centrum för marxistiska samhällsstudier

Vänsterpartiets studieverksamhet ingår i folkbildnings­traditionen. En annan och kanske lite mindre känd organisation inom vänsterrörelsen som särskilt fokuserar på studier är CMS, där  Lisa är studiesekreterare för lokalföreningen i ­Göteborg. CMS är en fristående stiftelse som grundades­ av Vänsterpartiet i slutet av 70-talet för att främja en bred vänster­diskussion genom forskning och studier. Man behöver­ inte vara medlem i Vänsterpartiet för att vara aktiv i CMS men det finns fortfarande en tydlig koppling mellan ­organisationerna.

Vilken typ av studieverksamhet har CMS Göteborg?

–  Bland annat har Kapitalet varit en långkörare som vi har haft under ganska många år. Nu läser vi Vad är marxism? av Alan Woods och Rob Sewell som handlar om marxismens beståndsdelar och källor. Lite blandat alltså men det har varit mycket klassiker, vilket handlar om att många vill få tillfälle att faktiskt läsa klassikerna.

CMS har också precis dragit igång ett samarbete med Kvarnby folkhögskola i Malmö.

–  Det är en studiesamverkan mellan CMS, Kvarnby folkhögskola och Vänsterpartiet Göteborg med öppna termins­kurser som allmänheten kan söka.

För oss med hjärtat till vänster kommer det även fort­sättningsvis att finnas många tillfällen att tillsammans bilda oss under demokratiska och jämlika former, både i partiets regi och i andra sammanhang.

Text: Lisbet Buzleta Foto: Eva S. Andersson

Det är riktigt trevligt att ­boxas, man får ut all ­frustration ur kroppen och lär sig självdisciplin. Jag gillar en hel del sport faktiskt, allt från boxning till fotboll och handboll. ­Särskilt bra är det för tjejer, för att lära sig styrka och självförsvar. Man vet ­aldrig vad som händer, säger Amal Ismail.

Idag bor Amal i Backa, men hon växte upp i Biskopsgården och Brunnsbo. Hon brinner för mänskliga rättig­heter och en inkluderande feminism där vi faktiskt är systrar oavsett hudfärg och tro. Hon har tidigare arbetat för FN:s ungdomsförbund innan hon till slut bestämde sig för att bli politiskt ­aktiv. Valet var inte självklart när det var dags att rösta för första gången 2018.

Vänsterpartiet kändes helt rätt

–  Politik hade inte riktigt intresserat mig, trots att jag läste Internationella relationer på universitetet. I Biskops­gården där jag växte upp kände man aldrig att det fanns några politiker som brydde sig om oss, som arbetade för att vi skulle få det bättre. Jag sökte information om några olika partier och hittade till Vänsterpartiet som kändes helt rätt. Det finns en tydlig och konkret plan vad gäller samhälls­problemen, allt som fattas är implementeringen!

Den utlösande faktorn till ansökan om medlemskap för Amal var de ökade dödsskjutningarna och efterdyningarna av dem.

–  Det ska inte vara så! Man ska kunna känna sig trygg, kunna vara ute på kvällen utan att vara rädd. Slippa panikångesten många har på grund av oro för sina syskon, att inte veta om de kommer hem eller inte. Istället för konkreta insatser och hjälp från politikerna har mammorna fått nattvandra.

Det är inte deras jobb! Det är polisen och politikernas jobb! säger hon med styrka och eftertryck i rösten.

Det triggade något hos Amal; att se hur mycket ett redan drabbat område fick ta ansvar.

–  Det är så mycket prat om kriminalitet, att man ska utvisa folk. Om så kallade ”no go”-zoner, om föräldrar som inte lyckas hålla barnen hemma. Men folk här bor kanske 5–6 personer i en tvåa, hur har de tänkt att det ska fungera? Föräldrarna anklagas för att ha misslyckats, men det är mer komplext än så.

Det handlar om klass

Amal berättar att bland ungdomarna och de vuxna i Backa pratas det mycket om klass och orättvisor. Någon har förlorat en nära anhörig i en dödsskjutning, en annan vet inte hur de egna barnen med svårigheter ska få rätt hjälp i en klass med 30 elever, en tredje uttrycker oro över trångboddheten.

– Vi har olika erfarenheter, men delar samma förtvivlan. Det handlar om klass, säger hon och tystnar, men lägger­ sedan till att det är just därför hon ­arbetar som lärare. För att barnen ska känna igen sig i henne: andra generationens invandrare, svart, kvinna. De kan prata med henne på ett sätt som hon saknade när hon var barn.

Hur tror du att valrörelsen blir?

–  Jag tror att den kommer att bli intensiv, vi kommer att få se siffror vi inte blir glada över. Men vi kommer att lyckas, avslutar hon med ett leende.

Text: Sara Nanah Foto: Privat

Göteborgsvänstern träffar Jenny Broman, kommunal­råd för Vänsterpartiet Göteborg med ansvar för utbildning, och Sara Lindalen, andra vice ­ordförande i förskolenämnden, för ett samtal pedagoger emellan.

Jag beger mig mot stadshuset genom Brunns­parkens folkmyller. Det är en solig lördagmorgon och Sara Lindalen möter upp i entrén. Hon ser fram emot att prata om ett ämne som engagerar henne både som politiker och som verksam lärare. Kort därefter ­ansluter Jenny Broman och leder vägen upp för de vindlande ­trapporna i Asplundska annexet. Både Jenny Broman och Sara ­Lindalen är erfarna skolpolitiker. Även Jenny är lärare till yrket, ­numera tjänstledig med anledning av uppdraget som ­kommunalråd.

”Det blir bara värre för varje år som går. Ojämlik­heten som existerar mellan skolor är bedrövlig.”

Helgen är fullspäckad med politiskt ­arbete, så vi spiller ingen tid när vi slår oss ned tillsammans för dagens f­örsta möte. Vi börjar snabbt diskutera ­ut­maningarna inom lärar­yrket idag. Det har blivit svårare att hålla en konsekvent ­undervisningskvalitet, medan kraven på vad som ingår i lärarens ansvarsområde ökar.

–  Det blir bara värre för varje år som går. Ojämlikheten som existerar mellan skolor är bedrövlig. Orättvisor syns i allt från nedgångna lokaler och obehörig personal, till bambamaten, där barnen i skola A serveras överkokt, kall ­broccoli medan skola B har stor salladsbuffé. Jag minns tydligt hur upprörd jag blev då jag jämförde skolgården på min före detta ­arbetsplats, en bar asfaltsplätt, med Taubeskolan som då byggdes en kort bit därifrån. Där installerades det nya ­klätterställningar och fina blomrabatter. Jag grät i bilen när jag tänkte på att de som har sämst socioekonomiska ­förutsättningar hemifrån alltid blir dubbelbestraffade med den minst inspirerande skolmiljön. I själva verket är det just de som allra mest behöver se skolan som en härlig, lustfylld plats. Allt detta påverkar i slutändan undervisningen, säger Sara.    

Allt mindre tid för elevkontakt

Jenny förklarar hur ökade kringuppgifter och krav på lärar­rollen i kombination med arbetsdagar schemalagda till bristnings­gränsen stjälper relationsbyggandet med eleverna.

–  Förr upplevde jag att man som lärare inte var lika enkel att få tag på  –  man hade sina utvecklingssamtal, kanske ringde hem ifall det behövdes. Nu menar jag att de uppgifter man förväntas stå till tjänst med har ökat tusen­fallt. Lärar­uppdraget spiller utanför det pedagogiska och man hör ofta att si och så är skolans ansvar att lösa. Som lärare ska man undervisa fler ­elever, planera, dokumentera och springa till möte efter möte. Konse­kvensen blir att man försvinner från platsen där eleverna befinner sig. Den där stunden där man får chans att prata eller mötas i korridoren går förlorad, och därmed relationsbyggandet med eleverna. Detta är bland det viktigaste när det kommer till att förstå vad eleverna behöver då man planerar undervisningen. För den som inte ser vad som händer kanske det kan uppfattas som att lärare inte bryr sig, jag tror att det är tvärt om. Att känslan att aldrig hinna ikapp är fruktansvärd, säger Jenny.

–  Föräldrar har också fått väldigt stor makt i och med marknadsskolan som förminskar lärarnas profession. Detta förvandlar undervisningen till en produkt som mäts i kundnöjdhet: ”Får vi inte som vi vill, byter vi skola och tar med oss barnets elevpeng”, förklarar Sara.

Sparkrav går före barnens behov

Elevpeng, barngruppsstorlek och ekonomi; när förskolan och skolan ska diskuteras hamnar samtalet oftast till slut vid budgeten. Det är ingen hemlighet att många inom lärarkåren upplever att Göteborgs stads sparkrav går före undervisning och barnens behov, vilket skapar stor frustration. Vänster­partiet vill råda bot på detta och bland annat rikta en miljardsatsning på förskolan.

–  Jag förstår att frustrationen hos lärarna är enorm. För hur kan det inte stämma med alla sparkrav som tynger och begränsar verksamheten? Studerar man skolbudgeten närmare blir det tydligt att man år efter år inte höjt denna efter index, där vi ser ökade omkostnader men också, såklart, konse­kvenserna av det fria skolvalet, säger Jenny.

Sara förklarar att om en kommuns skolverksamhet drar över budget ökar kostnaden per elev och därmed skolpengen. Kommunen är då skyldig att betala friskolorna mellan­skillnaden. Jenny drar en parallell mellan åtstramad budget och de allt mer otydliga gränserna kring lärarens arbets­uppgifter. Bland annat har man dragit ned på vaktmästeri och städ.

–  En lärares uppdrag är inte att gå in i en barngrupp eller klass och sedan gå ut igen, men om ens arbetsuppgifter utöver att beta av ett administrativt pappersberg också inkluderar allt ifrån att lösa datorstrul och skruva ihop stolar till att beställa tvål, så är det där vi hamnar till slut. Dessa arbetsuppgifter har inget med en pedagogisk profession att göra. Att dokumentation kring själva undervisningen ingår i lärar­uppdraget är ofrånkomligt, men administrativa uppgifter som att boka vikarier och annan logistik hör inte dit. Vi slösar på lärares kompetens.

Sara nickar medhållande och inflikar att hon känner igen sig från sitt tidigare arbete inom förskolan.

–  Vi behöver renodla läraruppdraget och tydliggöra vad som faktiskt är en pedagogs arbetsuppgifter. Jag minns när man stod och sopade makaroner eller bredde mackor och kom på sig själv med att tänka ”Jag är anställd som pedagog. Varför går så mycket av min arbetstid ut på sånt här?” 

Bär det trasiga systemet på sina axlar

Jenny återvänder till det sociala ansvaret som lärarrollen innebär.

–  Det är inte rimligt att förvänta sig att skolan ska lösa allt. När det kommer till exempelvis familjeproblematik eller ­kriminalitet behövs ett starkare och bättre samarbete ­mellan skolan och socialtjänsten. En lärares uppgift är att hålla ögonen öppna och signalera vilket, som jag nämnde innan, försvåras när man inte får chansen till relationsbygge med sina elever. Mer kan vi inte kräva. Lärare har alltid varit bra på att bära det trasiga systemet på sina axlar. Pressen på ens samvete, vad som händer om man misslyckas, är för stor. Men en lärare är varken socionom eller psykolog. Kanske är det dags att vi öppnar upp för andra kompetenser inom skolan som kan stötta pedagogerna i detta.

Förskollärare  –  en undanskymd roll

Sara vill också lyfta förskollärarna som ofta hamnar i en undanskymd roll då skolan kommer på tal:

–  Även förskollärarna har oräkneliga kringuppgifter där kopplingen till det pedagogiska uppdraget är långsökt. I en förskollärares arbete ingår det även att leda andra vuxna­  –  ­något som inom i princip alla andra yrken anses­ vara ett meriterande ansvarsområde och kompenseras därefter. ­Arbetet är intensivt och innebär mycket föräldra­kontakt  –  tänk bara hur man ställt upp i ur och skur genom hela coronapandemin? Var är tacken för det? Personalen inom förskolan befinner sig under enormt mycket stress och har bland de högsta sjukskrivningstalen sett till yrkesgrupp.

–  Förskollärare har en otroligt bra utbildning med fokus på hur lärande sker genom lek. Jag önskar att vi kunde visa större förtroende för förskolans kompetens och nyttja den till fullo, samt ge mer utrymme åt barns naturliga lärlust. Om man har med sig den nyfikenheten redan från början  –  tänk vilken fantastisk grund för resten av livet! För mig har det under åren blivit väldigt tydligt att det system vi nu har inte fungerar och utesluter jättemånga. Barnen blir ju bedömda hela tiden. Mer bedömning, mer konkurrens, mindre undervisning, fortsätter Jenny.

Sker fantastiska insatser varje dag

Jenny tycker att läraryrket förtjänar all respekt och att det samtidigt kan vara farligt att återkommande tala om skolan som en katastrof.

–  Trots att det kan verka som att alla förutsättningar saknas sker det fantastiska insatser inom förskolan och skolan varje dag, ibland på bekostnad av hälsan hos pedagoger. Jag vill hylla all pedagogisk personal som, om vi ska vara ärliga, ofta trollar med knäna för att verksamheten ska fungera. Att hela tiden racka ned på skolan kommer inte leda till lärar­yrkets ökade status.

–  Det är inte lärarnas kompetens som brister, det är systemet som är fel. Budgeten motsvarar inte verkligheten. När man pratar om brottsförebyggande åtgärder handlar samtalet alltid om hårdare tag, mer bestraffning, ”Vi ska anställa 200 nya poliser som ska lockas till yrket med alla förmåner!” När hörde man senast samma ton om skolan? avslutar Sara. 

En timme går fort och det är dags för Jenny och Sara att gå vidare till nästa möte. Vi har alla ryckts med i samtalet och verkar vara överens om att skolan, och drivkraften att vilja ge alla barn en bra start i livet, är något som aldrig riktigt lämnar en. Lärare är man för livet.

Text: Isabella Jansson Foto: Alice Vernersson