I söndags under distriktets årskonferens valdes Håkan Eriksson till ny ordförande för Vänsterpartiet Göteborg. Det här är talet han höll till alla ombud på konferensen.
Först vill jag säga tack kamrater för förtroendet.
Det är stort, hedrande och speciellt att väljas till distriktsordförande. Och lite svindlande.
Min mamma, Marie-Ann Johansson (sedermera Eriksson) som 1977 blev vår första kvinnliga distriktsordförande, sa till mig en gång: Håkan, distriktsordförande var det viktigaste men värsta uppdraget jag haft. Ofta slitsamt, ensamt och otacksamt.
Det låter ju kanske lite oroväckande – men det som ändå gjort det enkelt att tacka ja till att vara ordförande är att jag vet att man inte är ensam. Vi gör det här tillsammans, kamrater.
Den gamla tidens syn på ordföranden är något vi kommit bort ifrån. Vi arbetar som kollektiv tillsammans. I styrelsen, men också i organisationen.
Vi gör det tillsammans – och vi blir fler och fler. Som John lyfte igår så är vi fler medlemmar I Vänsterpartiet Göteborg än vi varit på decennier, och stödet från Göteborgarna ökar.
—–
Tillsammans tar vi kampen. Tillsammans formerar vi en tydlig politisk kraft för socialism och feminism och mot högerns framflyttade positioner. Vi måste vara den
offensiva kraften för förändring i dessa kristider.
För kamrater, vi vet det är stora samhällsförändringar som krävs här och nu.
Nödvändigheten av en genomgripande samhällsförändring för att avvärja klimatkatastrofen är numera en självklarhet. Samtidigt ser vi hur företag, stater, och EU vägrar ta ansvar, fortsätter sälja utsläppsrätter och låtsas att det är klimatkamp.
Högern driver igenom höjda priser i kollektivtrafiken och pratar om individansvar där största bördan läggs på de med minst resurser. Det håller inte. Vi kräver omedelbar,
konkret samhällelig klimatomställning och ett slut på hycklande klimatpassivitet.
Välfärden behöver mer resurser – inte nedskärningar. Vi ser dagligen konsekvenserna av underfinansierad välfärd genom stressad personal i hemtjänsten, för stora
barngrupper i förskolan eller en överbelastad socialtjänst. Coronapandemin har på många sätt avslöjat välfärdens brister ännu mer.
Vi kräver ett värdigt arbetsliv – och står upp mot attackerna på arbetsrätten. Oavsett vem det är som driver på. För oss är det enkelt: Vi kan inte tolerera en regering som inskränker anställningstryggheten.
Vi kräver bostäder åt alla – vi kan aldrig acceptera förödande utförsäljningar och marknadshyror. Vi vägrar stå passiva inför brutalt ökande klassklyftor som skördar liv.
—–
Och för oss är den internationella solidariteten alltid närvarande. Solidaritet. Förmågan att se sig själv i, och gentemot andra. Din kamp och min kamp är vår kamp.
Du som strider i Rojava.
Du som sitter fängslad i Västsahara.
Du som fått ditt hus raserat på Västbanken.
Du som var en av de över 200 miljoner arbetare och bönder som deltog i förra årets strejkvåg i Indien.
Du som stod utanför kongresshuset i Buenos Aires och firade segern när abort äntligen legaliserades.
Din kamp och min kamp är vår kamp.
Vi agerar alltid för egna våra intressen, men också för varandra, för de som har sämre förutsättningar att kämpa, eller som inte kan kämpa alls.
—–
”Kamp i opposition – kamp i rörelse” skriver vi i verksamhetsplanen. För vår kamp är i högsta grad i opposition – mot regeringen och högerstyrena i
kommunen och regionen – men också i opposition mot den politiska utvecklingen som aggressiva rasistiska högerextrema krafter driver på.
Men vi agerar inte ensamma. Vår kamp förs i rörelse med andra. För oss är det självklart att vara en del av både gamla och nya folkrörelser som växer fram. Vi är många som agerar, protesterar och organiserar för förändring.
När vi pratar ihop oss runt lunchbordet på jobbet. När vi samlas i bostadsområdet och kräver både få en bra boendemiljö och ha råd att bo kvar. När strejkar och går ut i
blockader för klimatet.
—–
Kamrater, vi har ett viktigt och spännande år framför oss. Vi har antagit en omfattande verksamhetsplan med höga ambitioner och målsättningar för året som kommer – för
att vi har en stor styrka i vår organisation och verkligen en potential att växa och bli en ännu starkare rörelse.
Ett år av att stärka vår organisation med partiföreningarna i fokus. Med avstamp i partiföreningsutredningen som gjordes 2019, men inte minst också mot bakgrund av
att vi är mitt inne i en tuff period av pandemi där både det interna och utåtriktade arbetet är motigt.
Pandemins restriktioner har såklart påverkat oss väldigt mycket. Den här årskonferensen till exempel har inte varit som någon annan. Vi ska inte låtsas som att det är samma sak att ses digitalt. Men vi ska också ta vara på våra nyfunna
erfarenheter och vässa våra kampformer i tider av karantän och distansering.
Vi ska ta nya steg och utveckla distriktet som kampanjorganisation – nu och inför valet 2022.
Vi ska sätta igång arbetet med branschföreningar, fortsätta utveckla vårt facklig-politiska arbete och agera för att organisera fler personer från arbetaryrken.
Vi behöver arbeta för att sänka trösklarna för organisering och bygga en större kader i distriktet där vi aktiverar fler.
Vi ska bygga vidare på det internfeministiska arbetet och implementera den internfeministiska strategin, och utveckla hur vi stöttar personer som identifierar sig som kvinnor till att ta och stanna kvar på förtroendeuppdrag.
I höst ska vi arrangera Vänsterdagarna – Vänsterpartiets största samling av kamrater från hela landet där vi tar del av varandras erfarenheter, utvecklar idéer och ritar upp
kartan för valrörelsen 2022.
Och vi ska starta en framtidsdiskussion om hur vi ska formera vår reformkamp för ett i grunden annat samhälle – bortom dagens kapitalism.
Det är bara några av de många sakerna vi under dessa två dagar fattat beslut om, och som vi nu ska göra verklighet av tillsammans.
—-
Det finns så mycket som behöver göras. Jag längtar efter att göra det tillsammans med er. Framåt och vidare.
Nu går vi ut och förändrar världen! För feminismen – för socialismen!
