År: 2021

På 1 maj i år höll Maria Wåhlin tal för Vänsterpartiet Göteborg. Här kan du se hela talet!

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=v6CcTVkFVa8&w=560&h=315]

Hej på er alla första maj firare!

Visst känns det lite konstigt? 

Lite konstigt att inte heller i år få träffas på 1 maj? 

Att inte ängsligt kolla på SMHI-appen för att se hur vädret ska bli, men ändå konstatera att jag klädde mig för varmt eller för kallt eller att jag borde haft regnkläder med.

Lite konstigt att inte ha ont i fötterna efter en ganska lång och långsam promenad.

Ja lite konstigt känns det allt.

Mitt namn är Maria Wåhlin och jag sitter i distriktsstyrelsen i Vänsterpartiet Göteborg.  Jag är stödassistent och fackligt aktiv i kommunalarbetareförbundet. Jag är född och uppväxt i Göteborg och bor i Kungsladugård.

Jag brinner för solidaritet! Jag är övertygad om att det bara är genom solidariteten som vi kan komma framåt och uppåt. 

Då menar jag inte den typen av solidaritet som handlar om att ha medlidande med andra eller ge allmosor till behövande. Nej, jag menar genuin solidaritet. 

Som insikten om att min arbetsmiljö, mina livsvillkor och min framtid är beroende av mina vänners, mina arbetskamraters och mina medsystrars villkor 

och att deras liv och mitt liv är sammanflätade och att om vi vill ha bättre arbetsmiljö, bättre livsvillkor och en bättre framtid så är det genom vår gemenskap och med våra gemensamma krafter vi kommer att få det. 

Och därför måste vi lyfta varandra, stötta varandra och erbjuda en axel att gråta ut mot när livet är tufft och dela glädjen när livet är toppen.

Ensam är svag och gemenskap är styrka, det är riktig solidaritet, och solidaritet är vägen framåt.

Jag är arbetarklass och jag är stödassistent! Jag är en av dom som år efter år fått se det yrkesfält där jag är verksam monteras ned i en allt snabbare nedåtgående karusell. 

Vi, jag och mina arbetskamrater har fått vänja oss vid sämre arbetsvillkor, arbetstider och i förlängningen sämre arbetsmiljö.

För oss som arbetar inom vården har de senaste 20 årens avregleringar, privatiseringar och entreprenader i princip bara inneburit försämringar. 

Inte minst har vår arbetsmiljö och vår anställningstrygghet varit under konstant angrepp i kommunernas och vårdbolagens jakt på effektiviseringar, marginaler och vinst.

Vi har med våra kroppar fått betala priset för att vi förväntas leverera en vård och en omsorg som ska räcka till för att täcka samhällets behov, samtidigt som den ska kosta allt mindre, när skatt ska sänkas och när vinster ska betalas ut.

Ytterligare ett påhitt som högern kommit med är lagen om valfrihet. Idén bygger på att om marknadskrafterna får ta hand om vården och omsorgen så kommer allt bli bättre. 

Det är naturligtvis långt ifrån sanningen. Det vi istället har fått är miljardvinster till vårdbolagsägare och direktörer. Detta på bekostnad av patienter, omsorgstagare och den personal  som är anställd. 

Men bättre vård och omsorg det har vi inte fått. Ett företag på marknaden har som främsta drivkraft att göra så mycket vinst som möjligt till en så låg kostnad som möjligt. För dem kommer aktieägarna alltid att komma före vårdtagarna.

Pandemin har med all tydlighet visat det vi egentligen redan visste. Vården är i kris och något måste göras och det snabbt. De pengar som ska gå till vården behöver gå just till vården och inte till vinster, men det räcker inte! 

Vården och omsorgen måste få mer resurser och de som arbetar inom vården måste får vettiga förutsättningar att utföra sitt jobb och få en rimlig arbetsmiljö som det går att arbeta inom utan att duka under av stress och förslitningar.

För om vi inte gör något nu, vem ska då arbeta inom vården och omsorgen i framtiden? Vem ska vilja satsa på ett yrkesliv som inte erbjuder vare sig goda arbetsvillkor eller rimliga löner. 

Det är klart att jag och mina arbetskamrater ska få de villkor och de förutsättningar vi behöver. Det kommer jag och det kommer Vänsterpartiet att kämpa för.  

Jag är arbetarklass och jag jobbar i ett lågavlönat yrke. För många av oss så är de ekonomiska marginalerna små och en kraftigt höjd hyra skulle därför innebära ett hårt slag för många av oss.

I Sverige råder idag bostadsbrist i 9 av 10 kommuner och man kan faktiskt tala om en bostadskris

Det är denna kris som januaripartierna tror att marknadshyror kommer att råda bot på.  Men det tål att upprepas, precis som vårdbolagens drivkraft inte är att leverera god vård, så är fastighetsbolagens drivkraft inte att tillse att så många som möjligt har en bra bostad. 

Deras gemensamma intresse är att göra vinst. Och varför skulle då fastighetsägarna vilja bygga fler lägenheter? Ett större utbud skulle ju sänka efterfrågan och därmed priserna. 

Det tål att upprepas att i 9 av 10 Svenska kommuner råder idag bostadsbrist. Den bristen på bostäder skulle leda till kraftigt höjda hyror om marknadshyror införs.

För att ta några exempel. I Angereds Centrum skulle hyreshöjningen med marknadshyror bli i snitt 32 %, i Kungsladugård skulle den genomsnittliga hyreshöjningen bli 81 %, i Kvillebäcken skulle hyran höjas med i snitt 56 %.

Just nu pågår ett stort arbete för att bilda opinion och stoppa förslaget om marknadshyror, och där behövs vi alla! För vem ska ha råd att bo kvar med kraftiga hyreshöjningar? Vad blir de sociala konsekvenserna? Vems ska rätten till en värdig och bra bostad vara? 

Marknadshyror löser inga problem men skapar desto fler, det handlar inte om att lösa bostadsbristen utan det handlar om att göra fastighetsägarna rikare.

 Marknadshyrorna måste stoppas.

Jag är arbetarklass och jag jobbar i ett kvinnodominerat yrke. De senaste veckorna har det varit skriverier och debatter om våld i nära relationer. 

Detta är ett ämne som det varit alldeles för lite fokus på tidigare och det är hög tid att detta samhällsproblem får ta plats på den politiska agendan. 

Att okunskapen om det så kallade eftervåldet är oerhört utbrett är en av mina medsystar ett levande bevis för. 

Emma blev ihop med sin ungdomskärlek. Han var kontrollerande och svartsjuk från början. Ett subtilt våld har funnits med hela tiden. Efter några år när de flyttade ihop eskalerade våldet och innefattade sexuellt våld, ekonomiskt våld och fysiskt våld även när barnen såg på. 

Socialtjänsten larmades i samband med ett läkarbesök och snabbt placerades Emma och barnen på ett skyddat boende. Efter en tid kom Emma och barnen hem och då tog samhällets stöd slut. 

Polisanmälningar lades ner i brist på bevis, trots att bevis fanns. När anmälningarna lades ner tyckte socialtjänsten att umgänge med förövaren skulle startas, med barn som var rädda och fruktade för sina liv. 

Förövaren vägrar att bodela, han vägrar barnen vård och vägrar samarbeta och ha barnens bästa i fokus. Han har hotat med att stämma Emma om och om igen.

Som kvinna och vänsterpartist välkomnar jag fler riktade insatser för att ge kvinnor det stöd de behöver, både för att kunna lämna men även efter att man har lämnat.

Mitt namn är Maria Wåhlin, jag är arbetare och kvinna och jag brinner för solidaritet,

Jag brinner för solidaritet därför att solidaritet mellan oss är den enda vägen framåt för ett gott samhälle.

1 maj är för mig en manifestation för solidariteten, både för den som varit, den solidaritet som fick våra kamrater att för över hundra år sedan sluta sig samman i partier och fackföreningar för att tillsammans kämpa för sina och andras rättigheter, 

och för den solidaritet som får oss att se oss själva i varandra och inse vikten av att ta kampen för våra rättigheter, möjligheter och livsvillkor idag. 

Och för framtidens solidaritet som kommer att bygga det här samhället till något bättre.

Och visst känns det konstigt att inte få manifestera den solidariteten tillsammans med er andra idag, 

att få gå en lite för lång och lite för långsam promenad i vårsolen, att inte behöva titta ängsligt på en väderapp i mobilen och lite konstigt att inte konstatera att ja, jag borde nog klätt mig lite annorlunda än vad jag gjort.

Men jag vet att ni finns där, och jag vet att det finns en axel att gråta mot när det är tufft och en glädje att dela när livet känns toppen.

Och jag vet att man inte ska svära i ett tal.

Men vet ni vad det struntar jag i.

För vet ni nästa år, nästa första maj, då jäklar kamrater!