Om vi ska lyckas rädda världen, från rasister, klimatförnekare och kapitalister, har vi inte råd att låta ungdomarnas kamp för en bättre värld gå förlorad, det skriver Marie Brynolfsson, ordförande i Vänsterpartiet Backa.
My God Marie, du är som ett barn som vill rädda världen. Så avslutades en brinnande diskussion jag och en nära vän hade för ett tag sedan.
Under en längre tid har jag följt Greta Thunberg på sociala medier. Greta är 16 år och har engagerat sig och hundratusentals andra i den brinnande frågan om klimatet. Snarare än hennes kamp för att rädda klimatet har jag följt den mobbning som pågår och de vuxna människor som ger sig på henne.
Jag var 14 år när jag blev aktiv i den antirasistiska kampen tillsammans med andra ungdomar i min ålder, vi drevs av en gemensam vilja att göra världen till en lite bättre plats. Bakom oss stod en skara vuxna som hjälpte oss. Som lyssnade på oss, på vad vi ville, istället för att tala om vad vi kunde göra. Vi fick hjälp med att organisera oss och de gav oss stöd genom att skaffa en plattform som vi kunde nå ut ifrån.
Jag vet egentligen inte om vi vann så många nya sympatisörer, men vi bjöd åtminstone rasisterna på ett rejält motstånd. Flera av oss som var med då är fortfarande politiskt aktiva, några i Vänsterpartiet och i andra partier, några i klimatrörelsen eller andra organisationer och någon i facket.
I stadshuset, där bilden är tagen, arbetar Marie Brynolfsson som politisk sekreterare.
Kraften i att förändra ligger i att organisera sig tillsammans med andra för en idé man tror på. Många ungdomar har många tankar, drömmar och en tro om en bättre värld, bättre klimat eller kanske ett bra bostadsområde där man växer upp. I Vänsterpartiet är vi bra på det. Vi vet att lösningen är att organisera oss för jämlikhet och för ett annat samhälle. Vi drivs av samma syn på hur vi vill forma framtiden. Vi vet också att en rörelse inte är en person, utan att vi tillsammans skapar rörelsen.
Greta Thunberg mobbas av högertroll i sociala medier, i tidningar och till och med i riksdagen. De är rädda för det växande missnöjet bland ungdomar och att ungdomarnas ilska över deras politiska misslyckanden ska spridas.
Högern i Göteborg är måhända inga näthatare. Men deras strävan att tysta och uppfostra arbetarklassens ungar har de gemensamt med högertrollen på nätet. De vill ta bort mötesplatser och plattformar för stadens unga så att de inte kan organisera sig. I min stadsdel, Hisings Backa, stängs sociala mötesplatser för ungdomar ner och borgarna vill ersätta dem med patrullerande väktare i bostadsområdena. I vårt parti är vi bra på att komma med politiska lösningar för att bryta utanförskapet och segregationen som de unga drabbas av. Vi kommer göra allt vi kan för att mobilisera Backaborna för att hindra borgarnas planer. Men vi kan göra mer.
Precis som när jag var 14 år och fick stöd av vuxenvärlden, ska vi som är vuxna nu backa alla Gretor. Vi vänsterpartister ser kraften i att låta ungdomar driva sin kamp för det de tror på. Vi ska hjälpa dem med plattformar och lyssna på vad de vill, inte ge dem lösningarna.
Möjligen kände jag mig förminskad över att bli jämförd med ett barn av min vän. Men efter att ha funderat en stund kom jag fram till att jag faktiskt inte har ändrat mig bara för att jag blivit vuxen. Min kamplust för att rädda världen finns kvar. Om vi ska lyckas rädda världen, från rasister, klimatförnekare och kapitalister, har vi inte råd att låta ungdomarnas kamp för en bättre värld gå förlorad.
– Marie Brynolfsson, ordförande Vänsterpartiet Backa
Texten publicerades ursprungligen i Göteborgsvänstern 3/2019
Hos Hyresgästföreningen på Mariagatan 1 är det fullt hus. En bokashi-workshop har ikväll lockat många besökare till den lilla lokalen i hjärtat av Majorna. I ett angränsande rum, belamrat med papper, böcker och affischer, sätter jag mig ned med Ronny Bengtsson – ordförande i Hyresgästföreningen Västra Göteborg och (relativt) ny medlem i Vänsterpartiet.
Det var för två år sedan som Ronny Bengtsson tog steget in i partiet. Efter att han i många år hade varit engagerad i olika former av nätverk, där partipolitik mest skapade splittringar och låsningar, så krävdes det en del funderande innan det kändes rätt. Till slut, efter en liten knuff från en veteran inom partiet som menade att ”nu är det dags”, var tiden mogen och Ronny gick med i Vänsterpartiet, där han idag är medlem i Majornaföreningen. Ett beslut som han verkar nöjd med:
– Jag kom, efter mycket funderingar, fram till att jag får gå med i Vänsterpartiet om jag vill medverka till samhällsförändring även den parlamentariska vägen. Vänsterpartiets politik känns rätt för mig.
Engagemanget har alltid funnits där för Ronny, ända sedan 70-talet. Han beskriver det som att man under den tiden lätt blev mer aktiv än vad man hade tänkt sig, för det hände så mycket; överallt var det politik och allt ifrågasattes. I början var det i fredsrörelsen som engagemanget tog sig uttryck, sedan följde kärnkraftsomröstningen och EU-omröstningen.
Allt började med en fritidsgård och salsavägran
Vad gäller Hyresgästföreningen började intresset egentligen inte med bostadsfrågan utan med ungdomarnas situation i Majorna.
– Vid millennieskiftet skulle det sparas massor i stadsdelen. Politikerna stängde en av Majornas två fritidsgårdar, trots föräldrarnas protester och trots att tjänstemännen hade kommit fram till att det skulle skapa otrygghet. Det blev som man hade befarat och lokalen blev bara stående där – tom.
– Jag tyckte att det var slöseri och pratade med Hyresgästföreningen om att försöka göra någonting. Vi startade ett ungdomsprojekt, med utgångspunkt från de ungas önskemål, och lyckades få loss lite pengar. Vi bildade Majornas Samverkansförening, ett nätverk med 30 olika föreningar, och fick efter mycket om och men tillåtelse att hyra den gamla fritidsgården på Karl Johans torg. Där började vi driva ett aktivitetshus för alla åldrar.
– Göran Johansson, kommunstyrelsens ordförande på den tiden, var med på invigningen, jag kommer ihåg att han vägrade dansa salsa, säger Ronny med ett skratt.
För Ronny Bengtsson är bostadsfrågan bred. Det handlar inte bara om rätten till ett hem, som är självklar, utan också om att utveckla ett inkluderande och hållbart samhälle. Om att människor ska kunna träffas någonstans och prata med varandra, för att minska främlingskapet och öka gemenskapen.
Utförsäljningar och marknadshyror hotar
Men det är ett allvarligt läge nu. Ronny menar att det pågår ett systemskifte där bostadspolitiken går från solidarisk till marknadsstyrd. Liberalerna i Göteborg vill ha en kraftig och snabb utförsäljning av hyresrätter, ett förslag som kommer att ingå i Alliansens budget. På nationell nivå hotar regeringens överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna att leda till marknadshyror, i ett första skede på nybyggnationer.
Ronny Bengtsson mobiliserar hyresgäster för att stoppa utförsäljningar och marknadshyror.
Jag frågar Ronny om vilka konsekvenser vi kan förvänta oss om högerns förslag blir verklighet.
– Om Liberalernas förslag om utförsäljningar går igenom kan människor tvingas att ta lån för att köpa de lägenheter som de redan har. Kommer det sedan en dipp på bostadsmarknaden och lägenheten sjunker i värde, vilket är särskilt troligt i vissa områden, så är den inte längre värd något som säkerhet. Du måste lämna din lägenhet, där du är rotad, men har fortfarande kvar lånet att betala av. Och var ska du hitta din nästa lägenhet när allmännyttan har sålts ut? Detta är cynisk politik som lockar in människor i en fälla.
– Vad gäller marknadshyror har Hyresgästföreningen gett ut en rapport som visar att hyrorna skulle höjas med mellan 30–50 procent i Göteborg. Många som får ett sådant påslag på hyran kommer inte att ha någon möjlighet att bo kvar, vi får en undanträngningseffekt. Och marknadshyror kommer inte att leda till att det byggs mer eller till att bostadsmarknaden blir rörligare, det finns forskning som visar det. Det enda som händer är att vi får ett otryggt samhälle.
Hyresgästerna samlar sig
Högerns attack mot hyresrätterna har lett till att Hyresgästföreningen har fått omdefiniera sin roll. Enligt Ronny var föreningen väldigt introvert under många år och ägnade sig mest åt att företräda dem som redan har lägenheter. Efter påtryckningar från olika nätverk inom bostadsfrågan, som till exempel Pennygången, håller det här på att förändras. Hyresgästföreningen håller på att återuppväckas som en bostadspolitisk organisation. Ett tecken på förändringen är det massmöte som föreningen arrangerade på Draken i mars, där över 500 personer från hela staden deltog.
Jag frågar Ronny, som var en av talarna på mötet, hur han upplevde det:
– Det blev väldigt bra. Det kom fler än vad vi hade trott och det visade sig finnas ett stort intresse för bostadspolitik. Det kommer ta tid att förändra Hyresgästföreningens roll men räkna med att vi kommer synas mer!
Text & foto Josephine Massie
Texten publicerades ursprungligen i Göteborgsvänstern 2/2019
Sedan 1994 har det privata vårdföretaget Capio drivit Lundby sjukhus. Företaget såldes nyligen dyrt till ett börsnoterat fransk vårdbolag. De är bara intresserade av de mest lönsamma patienterna och vill därför inte längre fortsätta att driva Lundby sjukhus. Nu måste politikerna våga ta beslut om att driva sjukhuset i offentlig regi.
Eftersom Capio numera ägs av ett börsnoterat franskt bolag bestäms förutsättningarna för vården på Lundby sjukhus av om det går bra eller dåligt på franska börsen. Vi i Vänsterpartiet tycker inte att den franska börsen ska få styra över vår sjukvård.
Sjukvård är ingen handelsvara. Sjukvård ska ges efter behov. När vi sätter en prislapp på sjuka människor skapar vi drivkraften att ge vård till de patienter som ger högst vinster.
Privata sjukhus gynnar de rikaste. Forskaren John Lapidus har i en bok intervjuat ansvariga för Lundby sjukhus. Där berättar de hur de tjänar extra pengar på att ge vård till patienter med privata sjukvårdsförsäkringar. De som har gott om pengar eller jobb där arbetsgivaren betalar får alltså möjligheten att tränga sig före i vårdköerna. Sånt vill vi i Vänsterpartiet stoppa.
Regionens politiska ledning (de borgerliga och Mp) försöker
lösa problemen med vårdköer genom mer och mer upphandlingar av vård. Detta misslyckas av den enkla anledningen att de privata vårdgivarna anställer Sahlgrenskas personal. Med Lundby sjukhus
i egen regi kan sjukhusen samarbeta istället för att konkurrera. Sjukhus som samarbetar fungerar helt enkelt bättre.
Skriv under namninsamlingen om att ta tillbaka Lundby sjukhus i offentlig regi!
I höstas befann sig journalisten och författaren Joakim Medin i Göteborg. Göteborgsvänstern passade på att träffa honom för att prata om fascismens frammarsch i Europa, antifascism och framförallt om det som händer i Ungern.
År 2018 kom du ut med boken Orbánistan, om Ungerns auktoritära styre och premiärminister Viktor Orbán. Vad fick dig att åka till Ungern och skriva boken? – Ungern är det land som jag har bevakat längst som journalist. Jag började 2012 och har fortsatt fram tills nu. Anledningen är att utvecklingen där har blivit alltmer auktoritär. Sedan Viktor Orbán kom till makten har det fortsatt att eskalera. Med tiden har det blivit en alltmer angelägen fråga, för ungrarna och hela Europa, berättar Joakim Medin.
– Ungern var det land där ett högerradikalt parti för första gången bildade regering på egen hand i EU. Att följa utvecklingen där har också varit viktigt för att utvecklingen i Ungern har inspirerat andra partier runt om i Europa. De har tittat på Ungern och insett att de kan genomföra sådan politik utan att det blir uppror i samhället. Att de kan underminera demokratiska funktioner och det enda EU gör är att säga ”aja baja” och ingenting händer. Därför tyckte jag att det var otroligt viktigt att fortsätta bevaka frågan, fortsätter Joakim Medin.
Har du sett någon motkraft? – Ja, det finns motkrafter i Ungern. I vintras uppstod de största demonstrationerna mot Orbán som någonsin synts till under hans styrelsetid. De utbröt i december och höll på ungefär i två månader tills de ebbade ut. Anledningen var den så kallade ”slavlagen”*. Till en början var det fackförbund som organiserade protester över att man rev upp arbetsrätten. Det hakade snabbt massor av människor på, kanske inte så mycket för att arbetsrätten är en så sexy fråga, utan för att folk var så jäkla förbannade på den generella utvecklingen. Det blev jättestora protester som initialt blev ganska våldsamma.
– Det betyder inte att motståndet är särskilt välorganiserat. Det finns massor av olika små fackförbund, partier, politiska grupper och kretsar som har svårt att samarbeta. Den parlamentariska oppositionen har varit väldigt splittrad, bland annat på grund av att det stora oppositionspartiet Jobbik har varit lika högerradikalt som regeringspartiet Fidesz. Partier som ogillar Fidesz måste ta ställning kring om de istället ska samarbeta med Jobbik för att få igenom sin politik. Vissa har gjort det och andra inte, vilket skapat splittring.
– Under de senaste åren har Jobbik dock tonat ner sin radikalism. I lokalvalen i oktober 2019 lyckades de och andra partier ställa upp i gemensam front. Det ledde faktiskt till att oppositionen vann makten över Budapest och flera andra storstäder. Nu hoppas alla att detta ska leda till att oppositionen växer sig ännu starkare, berättar Joakim.
Joakim Medin har bevakat utvecklingen i Ungern sedan 2012.
Hur ser den fackliga organiseringen ut, är det en stor rörelse?
– Nej, den är ganska liten och svag. Fackföreningsrörelsen i Ungern är otroligt svag och splittrad jämfört med vad den en gång var. Men de lyckades få med sig folk i demonstrationerna i vintras.
Hur har de som försökt skapa motstånd arbetat?
– Första gången jag åkte till Ungern var det specifikt med syftet att skriva om den antifascistiska rörelsen. Då var Jobbik i ropet och på den tiden var de väldigt radikala. De var öppet antisemitiska, antidemokratiska, homofoba och så vidare.
– Jag hittade ett väldigt fragmenterat landskap av olika smågrupper. Vissa organiserade antifascistiska protester och det lockade folk, framförallt om man markerade mot antisemitism. Det var något som verkligen slog an hos folk som erkänner Ungerns roll i förintelsen, vilket en hel del ungrare inte gör.
– Jag mötte andra grupper som sa att de absolut inte stödde fascisterna men som ändå inte ville organisera demonstrationer mot dem. Deras argument var att folk ville ha förändring och ena dagen kan förändring symboliseras av en vänstergrupp, nästa dag av en fascistisk grupp. Inte så snabbt kanske, men du förstår. De menade att om man protesterar mot Jobbik, så protesterar man mot förändring och att det inte kommer få med sig de som redan är inne på det spåret. Istället har de velat mota fascismen genom utbildning och gå i en slags populistisk linje. Istället för att prata om antisemitism och globalisering har de velat prata om kapitalism, om den ekonomisk utsugande klassen. Den sortens populism.
Du nämnde att Ungerns fascism har inspirerat andra, kan du berätta mer om hur?
– Generellt expanderar högerpopulismen och fascismen i Europa. Samtidigt är det skillnad mellan högerradikala i östra och västra Europa, förklarar Joakim.
– Speciellt i Ungern och Polen har de som har makten, i mycket större utsträckning än i väst, fört en slags vänsterpräglad ekonomisk politik. I väst har man istället fört en nyliberal ekonomisk politik. När högerradikala har kommit till makten i Polen och Ungern har de gjort investeringar i den statliga sektorn, nationaliseringar och till och med skapat en väldigt generös välfärd, dock bara riktad till medborgare. Man vill absolut inte hjälpa invandrare eller flyktingar. Det är en chauvinistisk välfärd, men det är likväl någon slags vänstertendens i den ekonomiska politiken.
– Samtidigt har Ungern definitivt inspirerat andra. I Polen, som också har gått åt ett tydligt auktoritärt håll, har man följt i nästan exakt samma fotspår. Speciellt i hur man angrep pressfriheten, olika maktdelningsinstitutioner och deras självständighet. Uppenbarligen har man i Ungern skapat en slags handbok för hur man demonterar frihet och demokrati.
Du sa att EU säger ”aja baja” men inget händer, kan du utveckla? Är det många som har reagerat?
– Det finns reaktioner, absolut. Från EU, FN, FN:s speciella rapportörer, EU-domstolen och internationella civilrättsorganisationer. Det finns också enskilda länder och ambassader som har protesterat. Inget av det har fått som konsekvens att regeringen har backat på sin politik. Detta är bättre än att man är tyst, men protesterna har inte åstadkommit mycket tyvärr.
– EU har initierat så kallade Artikel 7-processer mot både Ungern och Polen. Om det går igenom kan man sanktionera länderna, dra in deras rösträtt i Europeiska rådet och skicka mindre budgetpengar. Men för att få igenom Artikel 7 måste alla länder vara överens och därför kommer den inte att gå igenom. Polen kommer inte släppa igenom det för Ungern och Ungern kommer inte att släppa igenom det för Polen.
– Det här sammanfattar ganska väl EU:s dilemma. EU var väldigt glad i att expandera, det skulle vara gemensam ekonomi, inga gränser och så många länder som möjligt. Länderna skulle uppfylla Köpenhamnskriterierna och se ut som ganska bra demokratier, då fick man bli medlem. Sedan har man inte skapat tillräckligt starka mekanismer för att ingripa om några stater plötsligt backar i sin demokratiska kvalité. Så nu står man med brallorna nere och har inte kunnat göra något mer än säga ”aja baja”, säger Joakim.
Och Sverige?
– Sveriges roll har gått lite fram och tillbaka beroende
på vilken färg den svenska regeringen har haft. Kristdemokraterna och Moderaterna är än idag i samma partigrupp (EPP) som Fidesz. När Sverige hade en högerregering var det inte lika lätt för dem att kritisera Fidesz i och med detta.
– Sedan Sverige har haft en rödgrön regering har man kunnat se en skarpare ton mot Ungern. Speciellt då Ungern själva har gjort Sverige till det stora politiska skräckexemplet för när integrations- och migrationspolitik ”går åt helvete”. Detta har Sverige såklart inte gillat och då har man faktiskt satt ner foten.
Vad kan Vänsterpartiet göra?
– Jag brukar säga att i Sverige har vi Sverigedemokraterna som uppenbarligen har haft Ungern som politiskt föredöme i åratal. Det finns en retorik hos Sverigedemokraterna som går ut på att Sverige är ett skitland och att det finns andra mycket bättre länder, till exempel Ungern. Här har det demokratiska samhället ett ansvar att upplysa om hur det ligger till i Ungern, hur illa demokratin och friheten faktiskt har påverkats av utvecklingen, säger Joakim.
– Det demokratiska civilsamhället i Ungern är så litet, hårt ansatt, utschasat och resursfattigt att folk bränner ut sig och flyttar. Det finns idag nästan inga ledarfigurer som är emot regeringen. De allra flesta har gått in i väggen och flyttat. Vänstern och liberalerna finns kvar, men de är för få och för svaga.
– Ungern är ett av de länder i EU som har sämst pressfrihet och mediepluralism. Civilsamhällets organisationer, medborgarjournalister, demokratiaktivister, människo- och civilrättsförsvarare är otroligt utsatta. Ibland ber de öppet om hjälp, ibland är de lite för stolta för att göra det, men de behöver internationell hjälp. Vad som hör till saken är att EU:s regler inte tillåter den svenska biståndsmyndigheten Sida att skicka utvecklingsmedel till andra EU-länder. Istället skickar de pengar för att hjälpa civilsamhället och demokratiaktivister i länder utanför EU, som också är sjukt utsatta. När det gäller stöd inom EU måste det svenska civilsamhället och exempelvis Vänsterpartiet i Göteborg träda in istället, avslutar han.
*”Slavlagen” kallas de arbetsrättslagar i Ungern som bland annat innebär att arbetsköpare kan begära att anställda jobbar upp till 400 timmar övertid om året. Samtidigt får arbetsköparen rätt att hålla inne lönen för övertiden i tre år.
Text: Adriana Aires Bild: Elinor Ek
Artikeln publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning Göteborgsvänstern 2019:4.
