Hos Hyresgästföreningen på Mariagatan 1 är det fullt hus. En bokashi-workshop har ikväll lockat många besökare till den lilla lokalen i hjärtat av Majorna. I ett angränsande rum, belamrat med papper, böcker och affischer, sätter jag mig ned med Ronny Bengtsson – ordförande i Hyresgästföreningen Västra Göteborg och (relativt) ny medlem i Vänsterpartiet.
Det var för två år sedan som Ronny Bengtsson tog steget in i partiet. Efter att han i många år hade varit engagerad i olika former av nätverk, där partipolitik mest skapade splittringar och låsningar, så krävdes det en del funderande innan det kändes rätt. Till slut, efter en liten knuff från en veteran inom partiet som menade att ”nu är det dags”, var tiden mogen och Ronny gick med i Vänsterpartiet, där han idag är medlem i Majornaföreningen. Ett beslut som han verkar nöjd med:
– Jag kom, efter mycket funderingar, fram till att jag får gå med i Vänsterpartiet om jag vill medverka till samhällsförändring även den parlamentariska vägen. Vänsterpartiets politik känns rätt för mig.
Engagemanget har alltid funnits där för Ronny, ända sedan 70-talet. Han beskriver det som att man under den tiden lätt blev mer aktiv än vad man hade tänkt sig, för det hände så mycket; överallt var det politik och allt ifrågasattes. I början var det i fredsrörelsen som engagemanget tog sig uttryck, sedan följde kärnkraftsomröstningen och EU-omröstningen.
Allt började med en fritidsgård och salsavägran
Vad gäller Hyresgästföreningen började intresset egentligen inte med bostadsfrågan utan med ungdomarnas situation i Majorna.
– Vid millennieskiftet skulle det sparas massor i stadsdelen. Politikerna stängde en av Majornas två fritidsgårdar, trots föräldrarnas protester och trots att tjänstemännen hade kommit fram till att det skulle skapa otrygghet. Det blev som man hade befarat och lokalen blev bara stående där – tom.
– Jag tyckte att det var slöseri och pratade med Hyresgästföreningen om att försöka göra någonting. Vi startade ett ungdomsprojekt, med utgångspunkt från de ungas önskemål, och lyckades få loss lite pengar. Vi bildade Majornas Samverkansförening, ett nätverk med 30 olika föreningar, och fick efter mycket om och men tillåtelse att hyra den gamla fritidsgården på Karl Johans torg. Där började vi driva ett aktivitetshus för alla åldrar.
– Göran Johansson, kommunstyrelsens ordförande på den tiden, var med på invigningen, jag kommer ihåg att han vägrade dansa salsa, säger Ronny med ett skratt.
För Ronny Bengtsson är bostadsfrågan bred. Det handlar inte bara om rätten till ett hem, som är självklar, utan också om att utveckla ett inkluderande och hållbart samhälle. Om att människor ska kunna träffas någonstans och prata med varandra, för att minska främlingskapet och öka gemenskapen.
Utförsäljningar och marknadshyror hotar
Men det är ett allvarligt läge nu. Ronny menar att det pågår ett systemskifte där bostadspolitiken går från solidarisk till marknadsstyrd. Liberalerna i Göteborg vill ha en kraftig och snabb utförsäljning av hyresrätter, ett förslag som kommer att ingå i Alliansens budget. På nationell nivå hotar regeringens överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna att leda till marknadshyror, i ett första skede på nybyggnationer.
Ronny Bengtsson mobiliserar hyresgäster för att stoppa utförsäljningar och marknadshyror.
Jag frågar Ronny om vilka konsekvenser vi kan förvänta oss om högerns förslag blir verklighet.
– Om Liberalernas förslag om utförsäljningar går igenom kan människor tvingas att ta lån för att köpa de lägenheter som de redan har. Kommer det sedan en dipp på bostadsmarknaden och lägenheten sjunker i värde, vilket är särskilt troligt i vissa områden, så är den inte längre värd något som säkerhet. Du måste lämna din lägenhet, där du är rotad, men har fortfarande kvar lånet att betala av. Och var ska du hitta din nästa lägenhet när allmännyttan har sålts ut? Detta är cynisk politik som lockar in människor i en fälla.
– Vad gäller marknadshyror har Hyresgästföreningen gett ut en rapport som visar att hyrorna skulle höjas med mellan 30–50 procent i Göteborg. Många som får ett sådant påslag på hyran kommer inte att ha någon möjlighet att bo kvar, vi får en undanträngningseffekt. Och marknadshyror kommer inte att leda till att det byggs mer eller till att bostadsmarknaden blir rörligare, det finns forskning som visar det. Det enda som händer är att vi får ett otryggt samhälle.
Hyresgästerna samlar sig
Högerns attack mot hyresrätterna har lett till att Hyresgästföreningen har fått omdefiniera sin roll. Enligt Ronny var föreningen väldigt introvert under många år och ägnade sig mest åt att företräda dem som redan har lägenheter. Efter påtryckningar från olika nätverk inom bostadsfrågan, som till exempel Pennygången, håller det här på att förändras. Hyresgästföreningen håller på att återuppväckas som en bostadspolitisk organisation. Ett tecken på förändringen är det massmöte som föreningen arrangerade på Draken i mars, där över 500 personer från hela staden deltog.
Jag frågar Ronny, som var en av talarna på mötet, hur han upplevde det:
– Det blev väldigt bra. Det kom fler än vad vi hade trott och det visade sig finnas ett stort intresse för bostadspolitik. Det kommer ta tid att förändra Hyresgästföreningens roll men räkna med att vi kommer synas mer!
Text & foto Josephine Massie
Texten publicerades ursprungligen i Göteborgsvänstern 2/2019
Sedan 1994 har det privata vårdföretaget Capio drivit Lundby sjukhus. Företaget såldes nyligen dyrt till ett börsnoterat fransk vårdbolag. De är bara intresserade av de mest lönsamma patienterna och vill därför inte längre fortsätta att driva Lundby sjukhus. Nu måste politikerna våga ta beslut om att driva sjukhuset i offentlig regi.
Eftersom Capio numera ägs av ett börsnoterat franskt bolag bestäms förutsättningarna för vården på Lundby sjukhus av om det går bra eller dåligt på franska börsen. Vi i Vänsterpartiet tycker inte att den franska börsen ska få styra över vår sjukvård.
Sjukvård är ingen handelsvara. Sjukvård ska ges efter behov. När vi sätter en prislapp på sjuka människor skapar vi drivkraften att ge vård till de patienter som ger högst vinster.
Privata sjukhus gynnar de rikaste. Forskaren John Lapidus har i en bok intervjuat ansvariga för Lundby sjukhus. Där berättar de hur de tjänar extra pengar på att ge vård till patienter med privata sjukvårdsförsäkringar. De som har gott om pengar eller jobb där arbetsgivaren betalar får alltså möjligheten att tränga sig före i vårdköerna. Sånt vill vi i Vänsterpartiet stoppa.
Regionens politiska ledning (de borgerliga och Mp) försöker
lösa problemen med vårdköer genom mer och mer upphandlingar av vård. Detta misslyckas av den enkla anledningen att de privata vårdgivarna anställer Sahlgrenskas personal. Med Lundby sjukhus
i egen regi kan sjukhusen samarbeta istället för att konkurrera. Sjukhus som samarbetar fungerar helt enkelt bättre.
Skriv under namninsamlingen om att ta tillbaka Lundby sjukhus i offentlig regi!
I höstas befann sig journalisten och författaren Joakim Medin i Göteborg. Göteborgsvänstern passade på att träffa honom för att prata om fascismens frammarsch i Europa, antifascism och framförallt om det som händer i Ungern.
År 2018 kom du ut med boken Orbánistan, om Ungerns auktoritära styre och premiärminister Viktor Orbán. Vad fick dig att åka till Ungern och skriva boken? – Ungern är det land som jag har bevakat längst som journalist. Jag började 2012 och har fortsatt fram tills nu. Anledningen är att utvecklingen där har blivit alltmer auktoritär. Sedan Viktor Orbán kom till makten har det fortsatt att eskalera. Med tiden har det blivit en alltmer angelägen fråga, för ungrarna och hela Europa, berättar Joakim Medin.
– Ungern var det land där ett högerradikalt parti för första gången bildade regering på egen hand i EU. Att följa utvecklingen där har också varit viktigt för att utvecklingen i Ungern har inspirerat andra partier runt om i Europa. De har tittat på Ungern och insett att de kan genomföra sådan politik utan att det blir uppror i samhället. Att de kan underminera demokratiska funktioner och det enda EU gör är att säga ”aja baja” och ingenting händer. Därför tyckte jag att det var otroligt viktigt att fortsätta bevaka frågan, fortsätter Joakim Medin.
Har du sett någon motkraft? – Ja, det finns motkrafter i Ungern. I vintras uppstod de största demonstrationerna mot Orbán som någonsin synts till under hans styrelsetid. De utbröt i december och höll på ungefär i två månader tills de ebbade ut. Anledningen var den så kallade ”slavlagen”*. Till en början var det fackförbund som organiserade protester över att man rev upp arbetsrätten. Det hakade snabbt massor av människor på, kanske inte så mycket för att arbetsrätten är en så sexy fråga, utan för att folk var så jäkla förbannade på den generella utvecklingen. Det blev jättestora protester som initialt blev ganska våldsamma.
– Det betyder inte att motståndet är särskilt välorganiserat. Det finns massor av olika små fackförbund, partier, politiska grupper och kretsar som har svårt att samarbeta. Den parlamentariska oppositionen har varit väldigt splittrad, bland annat på grund av att det stora oppositionspartiet Jobbik har varit lika högerradikalt som regeringspartiet Fidesz. Partier som ogillar Fidesz måste ta ställning kring om de istället ska samarbeta med Jobbik för att få igenom sin politik. Vissa har gjort det och andra inte, vilket skapat splittring.
– Under de senaste åren har Jobbik dock tonat ner sin radikalism. I lokalvalen i oktober 2019 lyckades de och andra partier ställa upp i gemensam front. Det ledde faktiskt till att oppositionen vann makten över Budapest och flera andra storstäder. Nu hoppas alla att detta ska leda till att oppositionen växer sig ännu starkare, berättar Joakim.
Joakim Medin har bevakat utvecklingen i Ungern sedan 2012.
Hur ser den fackliga organiseringen ut, är det en stor rörelse?
– Nej, den är ganska liten och svag. Fackföreningsrörelsen i Ungern är otroligt svag och splittrad jämfört med vad den en gång var. Men de lyckades få med sig folk i demonstrationerna i vintras.
Hur har de som försökt skapa motstånd arbetat?
– Första gången jag åkte till Ungern var det specifikt med syftet att skriva om den antifascistiska rörelsen. Då var Jobbik i ropet och på den tiden var de väldigt radikala. De var öppet antisemitiska, antidemokratiska, homofoba och så vidare.
– Jag hittade ett väldigt fragmenterat landskap av olika smågrupper. Vissa organiserade antifascistiska protester och det lockade folk, framförallt om man markerade mot antisemitism. Det var något som verkligen slog an hos folk som erkänner Ungerns roll i förintelsen, vilket en hel del ungrare inte gör.
– Jag mötte andra grupper som sa att de absolut inte stödde fascisterna men som ändå inte ville organisera demonstrationer mot dem. Deras argument var att folk ville ha förändring och ena dagen kan förändring symboliseras av en vänstergrupp, nästa dag av en fascistisk grupp. Inte så snabbt kanske, men du förstår. De menade att om man protesterar mot Jobbik, så protesterar man mot förändring och att det inte kommer få med sig de som redan är inne på det spåret. Istället har de velat mota fascismen genom utbildning och gå i en slags populistisk linje. Istället för att prata om antisemitism och globalisering har de velat prata om kapitalism, om den ekonomisk utsugande klassen. Den sortens populism.
Du nämnde att Ungerns fascism har inspirerat andra, kan du berätta mer om hur?
– Generellt expanderar högerpopulismen och fascismen i Europa. Samtidigt är det skillnad mellan högerradikala i östra och västra Europa, förklarar Joakim.
– Speciellt i Ungern och Polen har de som har makten, i mycket större utsträckning än i väst, fört en slags vänsterpräglad ekonomisk politik. I väst har man istället fört en nyliberal ekonomisk politik. När högerradikala har kommit till makten i Polen och Ungern har de gjort investeringar i den statliga sektorn, nationaliseringar och till och med skapat en väldigt generös välfärd, dock bara riktad till medborgare. Man vill absolut inte hjälpa invandrare eller flyktingar. Det är en chauvinistisk välfärd, men det är likväl någon slags vänstertendens i den ekonomiska politiken.
– Samtidigt har Ungern definitivt inspirerat andra. I Polen, som också har gått åt ett tydligt auktoritärt håll, har man följt i nästan exakt samma fotspår. Speciellt i hur man angrep pressfriheten, olika maktdelningsinstitutioner och deras självständighet. Uppenbarligen har man i Ungern skapat en slags handbok för hur man demonterar frihet och demokrati.
Du sa att EU säger ”aja baja” men inget händer, kan du utveckla? Är det många som har reagerat?
– Det finns reaktioner, absolut. Från EU, FN, FN:s speciella rapportörer, EU-domstolen och internationella civilrättsorganisationer. Det finns också enskilda länder och ambassader som har protesterat. Inget av det har fått som konsekvens att regeringen har backat på sin politik. Detta är bättre än att man är tyst, men protesterna har inte åstadkommit mycket tyvärr.
– EU har initierat så kallade Artikel 7-processer mot både Ungern och Polen. Om det går igenom kan man sanktionera länderna, dra in deras rösträtt i Europeiska rådet och skicka mindre budgetpengar. Men för att få igenom Artikel 7 måste alla länder vara överens och därför kommer den inte att gå igenom. Polen kommer inte släppa igenom det för Ungern och Ungern kommer inte att släppa igenom det för Polen.
– Det här sammanfattar ganska väl EU:s dilemma. EU var väldigt glad i att expandera, det skulle vara gemensam ekonomi, inga gränser och så många länder som möjligt. Länderna skulle uppfylla Köpenhamnskriterierna och se ut som ganska bra demokratier, då fick man bli medlem. Sedan har man inte skapat tillräckligt starka mekanismer för att ingripa om några stater plötsligt backar i sin demokratiska kvalité. Så nu står man med brallorna nere och har inte kunnat göra något mer än säga ”aja baja”, säger Joakim.
Och Sverige?
– Sveriges roll har gått lite fram och tillbaka beroende
på vilken färg den svenska regeringen har haft. Kristdemokraterna och Moderaterna är än idag i samma partigrupp (EPP) som Fidesz. När Sverige hade en högerregering var det inte lika lätt för dem att kritisera Fidesz i och med detta.
– Sedan Sverige har haft en rödgrön regering har man kunnat se en skarpare ton mot Ungern. Speciellt då Ungern själva har gjort Sverige till det stora politiska skräckexemplet för när integrations- och migrationspolitik ”går åt helvete”. Detta har Sverige såklart inte gillat och då har man faktiskt satt ner foten.
Vad kan Vänsterpartiet göra?
– Jag brukar säga att i Sverige har vi Sverigedemokraterna som uppenbarligen har haft Ungern som politiskt föredöme i åratal. Det finns en retorik hos Sverigedemokraterna som går ut på att Sverige är ett skitland och att det finns andra mycket bättre länder, till exempel Ungern. Här har det demokratiska samhället ett ansvar att upplysa om hur det ligger till i Ungern, hur illa demokratin och friheten faktiskt har påverkats av utvecklingen, säger Joakim.
– Det demokratiska civilsamhället i Ungern är så litet, hårt ansatt, utschasat och resursfattigt att folk bränner ut sig och flyttar. Det finns idag nästan inga ledarfigurer som är emot regeringen. De allra flesta har gått in i väggen och flyttat. Vänstern och liberalerna finns kvar, men de är för få och för svaga.
– Ungern är ett av de länder i EU som har sämst pressfrihet och mediepluralism. Civilsamhällets organisationer, medborgarjournalister, demokratiaktivister, människo- och civilrättsförsvarare är otroligt utsatta. Ibland ber de öppet om hjälp, ibland är de lite för stolta för att göra det, men de behöver internationell hjälp. Vad som hör till saken är att EU:s regler inte tillåter den svenska biståndsmyndigheten Sida att skicka utvecklingsmedel till andra EU-länder. Istället skickar de pengar för att hjälpa civilsamhället och demokratiaktivister i länder utanför EU, som också är sjukt utsatta. När det gäller stöd inom EU måste det svenska civilsamhället och exempelvis Vänsterpartiet i Göteborg träda in istället, avslutar han.
*”Slavlagen” kallas de arbetsrättslagar i Ungern som bland annat innebär att arbetsköpare kan begära att anställda jobbar upp till 400 timmar övertid om året. Samtidigt får arbetsköparen rätt att hålla inne lönen för övertiden i tre år.
Text: Adriana Aires Bild: Elinor Ek
Artikeln publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning Göteborgsvänstern 2019:4.
Jenny Broman, nytt kommunalråd för Vänsterpartiet.
Sedan årsskiftet är Jenny Broman ett av Vänsterpartiets tre kommunalråd i Göteborgs Stad. Göteborgsvänstern träffade Jenny för att prata om hennes uppdrag och konsekvenserna av borgarnas nedskärningar.
– Jag är uppvuxen med en politiskt intresserad mamma. I Nässjö där jag kommer ifrån var det lokala vänsterinriktade partiet SAFE stora på 90-talet, och tack vare min mammas engagemang blev vänster-politik en del av min uppväxt. På grund av SAFE:s popularitet fanns knappt Vänsterpartiet i Nässjö under min uppväxt, berättar Jenny Broman.
År 1996 flyttade Jenny till Linköping för att plugga till lärare. Då var det naturligt att bli medlem i Vänsterpartiet.
– Dom uppmuntrade mig att bli aktiv i Ung Vänster istället, men som 19-åring kände jag mig väldigt vuxen så det blev framförallt partiet jag engagerade mig i. Det första jag gjorde var att gå en marxistisk grundkurs, fortsätter hon.
Efter åtta år i Linköping, med flera olika uppdrag för Vänster-partiet bakom sig, flyttade Jenny till Göteborg.
– Först bodde jag på Studiegången, sedan flyttade jag till Majorna när jag fick mitt första förstahandskontrakt. Jag kommer till och med ihåg att jag stod på löpbandet när dom ringde och berättade att jag fått en lägenhet. Sedan dess har jag bott kvar i Majorna, säger Jenny.
I Vänsterpartiet Göteborg har hon engagerat sig parlamentariskt i kommun och region och utomparlamentariskt i sin partiförening och distriktsstyrelsen.
– I mitten av 00-talet, när jag var ny i Göteborg, arbetade jag och en annan kamrat mycket med att ta fram en feministisk strategi för distriktet.
Jenny är tjänstedig från sitt arbete som grundskolelärare med ämnena SO och slöjd på en skola i Partille. Som lärare ligger utbildnings-politik nära och förutom att vara kommunalråd sitter Jenny Broman i den nya grundskolenämnden. Men det kommun-politiska uppdrag som präglat Jenny mest och som många känner igen henne från är att hon var vice ord-förande för stadsdelsnämnden Majorna-Linné mellan åren 2010–2018.
– Det är tufft att vara nämndpolitiker, särskilt nu under en borgerlig budget. Det är i nämnderna politiker ser hur nedskärningarna slår och det är i nämnderna vi är närmst invånarna. Därför måste vi vara jättejobbiga mot borgarna i nämnderna, där är det inte lika lätt för dem att distansera sig från invånarna, säger Jenny Broman.
Vänsterpartiet ökade från ett till tre kommunalråd
Efter höstens val ökade Vänsterpartiet från åtta till elva mandat i kommunfullmäktige. Den nya maktfördelningen innebar att Vänsterpartiet fick två ordinarie platser och en ersättarplats i kommunstyrelsen. I Göteborgs Stad är samtliga ledamöter i kommunstyrelsen, både ordinarie och ersättare, heltidsarvoderade kommunalråd.
I Vänsterpartiet är det distriktsstyrelsen som väljer kamrater till posterna i kommunstyrelsen, precis som till alla andra nämnder och styrelser, och i höstas valde distriktsstyrelsen Daniel Bernmar och Grith Fjeldmose till ordinarie ledamöter i kommunstyrelsen och Jenny Broman utsågs till ersättare. Alla tre jobbar i stadshuset tillsammans med sex politiska sekreterare.
Vänsterpartiet Göteborgs kommunalråd, från vänster: Jenny Broman, Grith Fjeldmose, Daniel Bernmar.
För att dela på ansvaret i olika frågor har de tre kommunal–råden uttalade ansvarsområden. Jenny Broman ansvarar för utbildning, ungdomsfrågor, arbetsmarknad och vuxen-utbildning, personal, funktionsnedsättning, individ- och familje-omsorg och socialpolitik.
Du är ny i rollen som kommunalråd men har tidigare suttit i kommunfullmäktige och i gruppledningen. Vad innebär det för Vänsterpartiet att vi nu har tre kommunalråd istället för ett?
– Den direkta skillnaden är förstås förändringen i Daniels arbetsbelastning, nu kan vi sprida ut ansvaret och specialisera oss i olika ansvarsområden. Det ger oss också möjlighet att få till ett ännu tätare samarbete med nämndparlamentariker i våra respektive ansvarsområden. Vi kan också lägga mer tid på att vara ute och besöka arbetsplatser, träffa fackföreningar och andra organisationer.
Vill facken träffa Vänsterpartiet?
– Ja! Facken vill väldigt gärna träffa vänsterpartister och det märks att dom tycker att vi är på deras sida. Fackföreningar inom alla olika personalgrupper vittnar om hur de slås av borgarnas nedskärningar och att de snart inte orkar mer. Vi jobbar hela tiden för att hitta sätt att driva de frågor facken lyfter, berättar Jenny.
Hur är det att arbeta i opposition efter att ha varit med och styrt staden i två mandatperioder?
– Det är jättefrustrerande att inte få igenom vår politik. Denna mandatperiod handlar mer om att försöka mota all borgerlig politik till skillnad från föregående mandatperioder när vi styrt staden, även om det inte varit smärtfritt att styra i minoritet.
– Borgarna har redan hunnit driva igenom flera riktigt dåliga beslut. Vi har redan märkt ett tydligt skifte i tjänstemännens arbete, det genomsyras av ett borgerligt tänk och ett borgerligt språk. Det är såklart deras jobb som tjänstemän, att anpassa sig efter den gällande budgeten, men det blir så tydligt vilken förändring det innebär för Göteborg som stad när det är ett borgerligt språkbruk i tjänste-utlåtanden.
Vad är det värsta borgarna har gjort eller föreslagit hittills?
– Det är svårt att peka ut en enskild fråga, men att inte ha en tillräcklig finansiering i budgeten för stadsdelsnämndernas verksamheter ger stora konsekvenser för göteborgarna. Alla stadsdelsnämnder sitter och sliter med att pengarna till försörjningsstöd inte räcker. Jag är rädd att när borgarna pressar så hårt kommer vissa personer med försörjningsstöd inte orka med alla motprestationer och hamna utan någon -försörjning överhuvudtaget. Det handlar till syvende och sist om att borgarna har ett annat sätt att se på människors olika förutsättningar, säger Jenny.
Alliansen försöker styra Göteborg i ett historiskt svagt minoritetsstyre. De har 24 av 81 mandat och det märks. Vecka efter vecka når oppositionen mindre segrar i olika nämnder samtidigt som den borgerliga budgeten inte går ihop.
– Borgarna har inte velat se eller inte velat erkänna konsekvenserna av sin budget. I social resursnämnd drar borgarna ner på vad dom kallar för ”onödiga projekt”, men på frågan vilka projekt som är onödiga har de inget att komma med. Men det är inte borgarnas väljare som drabbas av deras nedskärningar, det är så dom kommer undan med det.
Hur fungerar samarbetet med Miljöpartiet –
och Feministiskt initiativ?
– Jag kan inte jämföra med hur det varit här i stadshuset tidigare, men jag förstår att det är mycket bättre nu än vad det var mot slutet av förra mandatperioden. En tydlig skillnad jag tänkt på här i stadshuset, jämfört med vad jag är van vid i nämndarbete, är att det är mycket tydligare positioneringar här och viktigare vilket parti som står för vilka förslag i samarbetet. Men stämningen mellan partierna är väldigt bra, säger Jenny.
Hur ser relationen till Socialdemokraterna ut nu när det inte stormar lika mycket kring dem och deras kommunalråd?
– Jag tycker det märks skillnad på så sätt att det är en trevligare arbetsmiljö här i stadshuset. Jag har även fått besök av socialdemokrater som vill resonera i olika frågor och det är lite mer kontakt mellan oss och Socialdemokraterna om yrkanden till kommunstyrelsen.
I skrivande stund har Socialdemokraterna ännu inte valt en ny gruppledare i kommunstyrelsen. Idag har de valt Johan Attenius.
Elever har inte tid att vänta på förändring
Under förra mandatperioden beslutades att ansvaret för förskola och grundskola skulle flyttas från de tio stadsdelsnämnderna till två centrala facknämnder. Jenny Broman satt i den tillfälliga grundskolenämnden som startade upp arbetet med den nya nämnden och är nu andre vice ordförande för den nya grundskolenämnden.
– Nu när det har blivit en omorganisering och centralisering av utbildningspolitiken i Göteborg måste allting komma på plats. Men om det hinner gå ett par år innan saker faller på plats är det en elevs hela högstadietid som passerat, säger Jenny Broman.
– Arbetsmiljön för pedagoger och annan personal inom skolan är alltid en aktuell fråga, men nu mer än någonsin i och med omorganiseringarna. Det går inte att säga att det tar tid att få en ny organisation att sätta sig, det måste hända nu, fortsätter hon.
I sommar blir det krav på lärarlegitimation även för undervisning i fritidshem, det vill säga för pedagoger på fritids. Då står Göteborgs Stad inför en situation där det kommer saknas många legitimerade pedagoger.
– Där måste vi bevaka arbetsmiljön för personalen på fritids. Jag är orolig för de stora barngrupperna på fritids, både ur personalens och barnens perspektiv. Om skolan slutar klockan ett och ett barn är på fritids till sen eftermiddag så utgör fritids en stor del av barnets vardag. Om den tiden inte fungerar bra påverkar det barnets vardag jättemycket, säger Jenny Broman.
En annan fråga som Jenny arbetar med just nu är elev-demokrati.
– Desto äldre ungdomar blir desto mer upplever de att dom får mindre att säga till om – det borde vara tvärtom. Att elever får vara med och påverka redan i skolan är viktigt för att skapa en tilltro till samhället, säger Jenny Broman.
Personalen protesterar mot hög arbetsbelastning
Ett stort ansvarsområde är kommunens personalpolitik. Göte-borgs Stad har drygt 55 000 anställda organiserade i olika förvaltningar och bolag.
– Facken lyfter att många saker drivs igenom väldigt snabbt just nu. Ofta hetsar borgarna igenom sina förslag för att de ska bli verklighet så snabbt som möjligt vilket gör att facken inte får chans att samverka på riktigt. Därför är det väldigt viktigt att våra parlamentariker läser protokollen från de fackliga organisationerna, där kan man upptäcka att det inte alltid samverkats ordentligt. Bara för att tjänstepersoner säger att de pratat med eller informerat facken innebär det inte att de har samverkat, där måste vi som politiker säkerställa att personalens fackliga rättigheter har uppfyllt, säger Jenny.
Enkelt avhjälpta hinder har ännu inte fixats
En långdragen funktionspolitsik fråga som engagerat många medlemmar i Vänsterpartiet Göteborg är ”enkelt avhjälpta hinder” vilket innebär att verksamheter ska ta bort hinder som är enkla att åtgärda. Det kan till exempel röra sig om nivåskillnader, ljudnivåer eller bristfällig skyltning. Vänsterpartiet har gång på gång lyft satsningar för att arbetet ska komma igång, men inte mycket har hänt.
– På ett kommunstyrelsemöte under våren behandlade vi en rapport om hur det går med olika funktionspolitiska målsättningar. Det har gått lite framåt med enkelt avhjälpta hinder, men väldigt långsamt. På till exempel skolor har det gjorts vissa åtgärder, men det är långt ifrån tillfredsställande. Vi lyfte återigen att det här arbetet måste snabbas på, hela -poängen är ju att hindren är enkla att åtgärda vilket också innebär att det inte är så stora kostnader att fixa dem. Något som kan kännas som ett litet hinder för verksamheten kan påverka en invånares vardag jättemycket, säger Jenny Broman.
En aktuell funktionspolitisk fråga under våren har varit prövningar som avgör om man har behov av daglig verksamhet. Vänsterpartiets politiker uppmärksammades på att behovsprövningen gått från att vara en längre process som gjordes av en socialsekreterare tillsammans med den berörde individen till en bedömning på tio minuter utan att den berörda individen ens är delaktig.
– Frågan ska snart upp i kommunstyrelsen igen. Vi måste säkerställa att brukarna är delaktiga och har inflytande över sina behovsprövningar, säger Jenny.
I skrivande stund är frågan om behovsprövningar ännu inte avgjord.
Förebyggande insatser försvinner
Jenny har redan berättat om att det inte finns tillräckligt med pengar till försörjningsstöd i borgarnas budget.
– Om man lyssnar på borgarna låter det som att det inte ställs några krav på personer med försörjningsstöd, men det är inte sant. Det ställs stora krav på motprestationer och att man ska delta i olika åtgärder. Vi som kommun är skyldiga att tilldela försörjningsstöd och nu när stadsdelarna inte får pengar som räcker måste de istället skära ner på eller helt ta bort förebyggande insatser, säger Jenny Broman.
I Göteborg finns det drygt 3 000 hemlösa personer varav 600 är barn. Stadsmissionen vittnar om att de träffar nya grupper bland de hemlösa, bland annat barnfamiljer och äldre personer. På frågan om vad staden gör för de hemlösa berättar Jenny om ett nytt system som Vänsterpartiet försöker motverka:
– Stadsmissionen och socialsekreterare har uppmärksammat oss på att sektorscheferna kommit överens om att staden bara ska hjälpa till att hitta boende till hemlösa som har så kallad social problematik, till exempel missbruk. De hemlösa som inte har social problematik ska istället själva hitta ett boende som kommunen sen betalar för. Det är väldigt oroväckande eftersom de personerna riskerar att utnyttjas av oseriösa aktörer och kan hamna i situationer där de måste utföra tjänster för att få tak över huvudet. Det är inte så lätt som att det bara är att knalla in på ett vandrarhem och betala för natten – många vandrarhem tillåter inte hemlösa att bo där trots att de kan betala för sig, berättar Jenny.
– Det här händer precis nu så vi är mitt uppe i att planera hur vi ska göra något åt det här systemet från politiskt håll, fortsätter Jenny.
Du har ju varit stadsdelspolitiker och aktiv i din parti-föreningsstyrelse. Har du något tips till parlamentariker -som vill bli bättre på att knyta samman sitt arbete med -parti-föreningen?
– Som nämndpolitiker behöver man stödet från sin parti-förening för att kunna utföra uppdraget. Därför är det viktigt att vara aktiv i sin partiförening. Om man som stadsdelspolitiker själv inte sitter i partiföreningsstyrelsen är det bra att ha en utsedd kontaktperson i styrelsen för att kunna ha en tät kontakt och få upp frågor på styrelsemöten och medlems-möten. Ibland går det väldigt snabbt i nämnden och då hinner inte alla frågor upp på medlemsmöten, -berättar Jenny.
Har du något tips till partiföreningar som vill bli bättre på att knyta samman sitt arbete med sin -stadsdelsnämnd?
– Som partiföreningsstyrelse är det bra att ge utrymme för att diskutera aktuella frågor i närområdet och planera in att lyfta de större och mer långsiktiga frågorna innan de ska behandlas i nämnderna. Där gäller det att få till en bra rutin tillsammans med parlamentarikerna om vilka frågor som bör lyftas när, avslutar Jenny.
