Författare: Expen

En del går dit för att låna böcker, andra för att läsa tidningar eller för att använda skrivaren.­ ­
En del kommer för författarsamtal eller andra kulturarrangemang. En del använder det som ett rum att bara vara i. Göteborgsvänstern har träffat Daniella Brummer Pind, vänster­partist och bibliotekschef, för att prata om bibliotekens olika funktioner och betydelse idag.

Daniella Brummer Pind har länge varit ideellt engagerad. Hon har drivit tidskriften Plural, suttit i styrelserna för Litteraturhuset och Popkollo, varit flyktingguide och mentor för unga tjejer. Idag sitter hon i Vänsterpartiet Göteborgs distriktsstyrelse, är aktiv i parti­föreningen Centrum samt parlamentariker i Göteborgs stads Teaterfond och i den regionala Styrelsen för kultur­utveckling. Till yrket är Daniella bibliotekarie och har de ­senaste åren varit bibliotekschef i Falkenberg. Sedan april är hon enhetschef för biblioteken i Majorna, Linné och Guldheden.

Arena för kultur och demokrati

Vi inleder med att prata om vad ett bibliotek är idag. Enligt bibliotekslagen ska biblioteken främja läsande i allmänhet och särskilt för ett antal prioriterade målgrupper, erbjuda fri och lika tillgång till både kulturupplevelser och information, vara en ­demokratisk arena samt öka den digitala delaktigheten i sam­hället. Daniella menar att biblioteken är viktiga som kulturförmedlare men ännu viktigare som demokratiska institutioner.

–  Biblioteken har de senaste åren blivit mer och mer som kulturhus där fokus är på förmedlingen av böcker, vilket innebär att vi har bokträffar och olika publika arrangemang. Men nu börjar fokus skifta över till uppdraget att verka för demokratin. Om vi till exempel ska kunna ha fler samtal om aktuella händelser i samhället, då kanske vi måste göra avkall på en del andra arrangemang. Dem kunde kanske kulturhusen, som också har ett uppdrag som främjare av kultur, ta över istället.

–  Det som alltid har varit det viktigaste med bibliotek är att vi ska erbjuda fri och lika tillgång till information. Det kan översättas till fysiska eller digitala böcker, möten mellan människor, möten med en inbjuden författare eller politiker, eller att du får lära dig hur din surfplatta fungerar. Det är till exempel många äldre som kommer till biblioteken för att få hjälp med att använda sina telefoner.

Bibliotekariernas arbetssituation

Att bibliotekens uppdrag är så brett samtidigt som andra samhällsinstitutioner brister gör att bibliotekarierna har en utmanande arbetssituation, något som alltför sällan lyfts.

–  Dels hinner bibliotekarierna inte med grunduppdraget, som är stort och lite splittrat, dels är man ofta ganska få. Det dyker upp andra saker som tar tid och man kan inte hjälpa alla för att behoven är så stora. Under pandemin har den etiska stressen för bibliotekarier ökat för att man har varit tvungna att hålla avstånd och säga nej till människor som behövt fördjupad hjälp. Det är många som behöver få ut sina social­bidrag eller stämpla sina dagar för att få a-kassa, de kunde inte ens använda en dator under pandemin.

Bibliotekarierna får annars just hjälpa till med många ärenden som rör kontakter med Arbetsförmedlingen, Skatteverket och socialtjänsten. Daniella resonerar kring att det hade varit bra med någon typ av samarbete, kanske att de andra myndigheterna kunde ha personal på biblioteken.

Under pandemin har biblioteken även fått hantera oron hos dem som vanligtvis kommer dit för en pratstund. Daniella beskriver biblioteket som en plats där det går lite långsammare än i samhället i övrigt, där det går att få till det viktiga mötet mellan människor. Samtidigt kan det ibland vara tungt för personalen.

–  Det är till exempel fler äldre som är isolerade och bara har biblioteken att gå till. De pratar med bibliotekarierna om allt möjligt, de berättar hela livshistorier. Detta ska då bibliote­karierna bära med sig. Vi jobbar ju inte med socialtjänst, vi är inte hälsolotsar eller utbildade kuratorer men vi får höra oerhört mycket.

Samhället synliggörs på biblioteket

Biblioteken är ett av de sista rummen inomhus dit alla har tillträde utan att behöva köpa något. Det gör att såväl sam­hällets mångfald som dess skillnader synliggörs där. Många som ska göra vardagsärenden behöver låna en dator, för andra är biblioteket en viktig social plats. Ytterligare en grupp som ­använder biblioteken mycket är studenter som inte alltid har råd att köpa kurslitteratur, har en lugn studieplats eller internet.

–  Högskole- och universitetsbibliotek stängde ner först under pandemin och när även folkbiblioteken stängde var det många studenter som stod utan kurslitteratur och studie­platser, sam­tidigt som deras kurser var omställda till att löpa på digitalt.

Det finns också grupper som helt enkelt uppehåller sig på biblioteken för att de inte har någon annanstans att vara.

–  Många offentliga rum har stängts ner och det gör att det kommer fler människor till oss som egentligen inte använder våra tjänster utan behöver ett rum att vara i. Då måste vi ta hand om dem, till exempel hitta på grejer för ungdomar.

Även den ökande psykiska ohälsan och annan utsatthet syns på biblioteken, bland annat genom att personer ligger och sover i lokalerna. Samtidigt har regeringen nyligen lagt ett lagförslag om att personer som riskerar att begå brott eller trakassera andra ska kunna portas från bibliotek.

–  Det är inte självklart att biblioteken vill att folk ska kunna bli avhysta. Det är en ganska allvarlig åtgärd. Vart ska folk ta vägen istället?

Varför ska vi kämpa för biblioteken?

–  De grupper som ofta går till bibliotek är de som behöver dem väldigt mycket. Många av oss gör inte det men vill däremot gärna att biblioteket ska finnas de gånger behovet uppstår. Det är först när en stor andel av biblioteken är nedlagda som folk reagerar. Man tror att ett bibliotek bara är ett rum med böcker. Man förstår inte att det är ett demokratirum.

Text Lisbet Buzleta Foto Per-Olof Stoltz.

Jenny Strömblad har varit medlem i Vänsterpartiet i knappt tre månader och tillhör partiföreningen Lundby. Göteborgsvänstern ringer upp en kväll när november gör sig som mest påmind med höstrusk
och förkylningar, då Jenny sitter hemma i lägenheten med två sjuka små barn.

Jag har flyttat runt rätt mycket i mitt liv men har nu kommit tillbaka dit jag en gång började. Jag är född och uppvuxen i Lundby. Vår familj har precis flyttat hit från Málaga som varit vårt hem de senaste tre åren. Innan dess bodde vi i Barcelona. Vi har provat oss fram tillsammans och insåg att det fick bli Sverige till slut. Det är ett väldigt bra land för barnfamiljer.

Att bli medlem i Vänsterpartiet var en idé som tog fart hos Jenny under den sista tiden i Spanien. Hon berättar att hon är mycket intresserad av samhällsfrågor och att hon alltid har röstat på Vänsterpartiet.

– När jag bodde i Spanien kände jag att det var svårare att engagera mig och höja min röst. Dels för att jag inte är spanjor själv, men också för att systemet är så pass annorlunda jämfört med det svenska och svårt att förstå sig på om man kommer utifrån. När jag flyttade tillbaka kände jag ett driv att nu måste jag faktiskt ta tag i det här! Vi kom hem till Sverige för två månader sedan och jag blev medlem nästan direkt!

Hur kommer det sig att just ­Vänsterpartiet känns rätt för dig?

– Vänsterpartiet viker sig inte när det kommer till de frågor som jag tycker är viktigast, till exempel vården, om­sorgen och skolan. Jag måste säga att jag både blev extremt imponerad och rörd när Nooshi Dadgostar stod på sig genom hela debatten om införandet av marknadshyror, med misstroende­förklaring mot statsministern och stålbad i media som konsekvens. Detta är politik som betyder något i verklig­heten! Åh, så bra gjort det var!

Jenny bes­­­kriver sin politiska hjärte­fråga som alla människors fria och likvärdiga tillgång till bra vård och utbildning. Detta känns extra personligt då Jenny sedan ett år tillbaka studerar till ämneslärare i svenska och samhällskunskap.

– Det var verkligen inte någon självklarhet att jag skulle bli lärare. Jag hoppade av gymnasiet när jag var sjutton år. Efter det har jag arbetat med allt du kan tänka dig och trodde aldrig att jag skulle läsa upp mina betyg. Efter att jag födde min första dotter började jag på komvux och satte stenen i rullning, därefter började jag plugga på folkhögskola och befann mig plötsligt i en värld av studier som jag innan dess aldrig upplevt att jag hörde hemma i. Ju mer jag funderade på det, desto tydligare kändes det som att läraryrket kunde passa mig. Jag har alltid älskat språk, litteratur och politik, och riktade in mig på just högstadiet för att det känns som en viktig tid då eleverna verkligen behöver vuxna runt omkring sig som vill förstå dem.

Text Isabella Jansson Foto Privat