Göteborgs Stad antar en nollvision mot våld i nära relationer. Det innebär utökade insatser för att motverka mäns våld och att alla kommunens verksamheter ska informera, uppmärksamma och uppmana till att reagera vid oro om våld.
Frågan aktualiserades av Vänsterpartiet i samband med pandemin då den sociala isoleringen medförde ökad risk för kvinnor och barn att bli utsatta för våld. Att anta en nollvision kommer lägga grunden för en sammanhållen kedja för våldsutsatta och underlätta för den som är utsatt att få hjälp.
– Äntligen inför kommunen en nollvision mot våld i nära relation! Det här är historiskt. Nu kommer insatser mot mäns våld mot kvinnor ges högsta prioritet, säger Jenny Broman (V), kommunalråd.
En majoritet av partierna i Göteborg ställer sig bakom Vänsterpartiets motion där införandet av nollvisionen föreslås. Därmed kommer förslaget som nu ligger på kommunstyrelsens bord att bli verklighet.
– Det är glädjande att så många partier vill se en nollvision mot våld i nära relation. Det ökar chanserna för att arbetet ska lyckas, säger Broman.
Konkret handlar förslaget om att Göteborgs Stad ska anta en nollvision mot våld i nära relationer och att arbetet med att motverka våld ska utökas. Tanken är också att antagandet av en nollvision ska integreras i kommunens kommande plan mot våld i nära relationer.
– Det här beslutet kommer både innebära flera konkreta åtgärder, men också sända en tydlig signal om att vi kommer göra allt vi kan för att motverka mäns våld mot kvinnor, Säger Broman.
Lägre priser på kollektivtrafiken är bra både för jämlikheten, jämställdheten och för klimatet.
I januari 2022 höjs priserna i kollektivtrafiken i Västra Götalandsregionen av det blågröna politiska styret. Det innebär att priset på månadskorten inom en zon höjs från 795 till 815 kronor. Under det blågröna styret i regionen har våra invånare vant sig vid mer eller mindre årliga prishöjningar i kollektivtrafiken, vilket vi i Vänsterpartiet konsekvent motsatt oss under den senaste mandatperioden.
Månadskort i Göteborg har höjts med 83 procent
I ett lite längre perspektiv har priset på månadskort i Göteborg höjts med hela 83 procent sedan 2009, enligt en granskning från tidningen Hem & Hyra tidigare i år. Det har med andra ord nästan fördubblats. Denna utveckling vill Vänsterpartiet sätta punkt för.
Höjningen på månadskortet i Göteborg överstiger den i övriga regionen. Detta sedan högerpartierna tog över makten och 2019 höjde priset på månadskortet för göteborgarna med 135 kronor, vilket drabbat många resenärer negativt. Högerpartierna har även för 2022 tänkt fortsätta höja priserna. I Göteborg satsar Vänsterpartiet i vår oppositionsbudget i stället på sänkta priser på månadskorten, med minst 100 kronor per kort.
Kollektivtrafik är alla
För oss i Vänsterpartiet är kollektivtrafik en självklar samhällsservice som ska vara tillgänglig för alla. För detta krävs låga biljettpriser och utökad trafik i hela regionen. Det är en politik som är bra för jämlikheten, jämställdheten och för klimatet. Människor med lägre inkomster och kvinnor reser generellt mer kollektivt, och har större behov av kollektivtrafiken, än rika som i stället väljer bilen.
Vänsterpartiet är det parti som konsekvent och på olika politiska nivåer driver frågan om att göra kollektivtrafiken billigare. Nationellt vill vi se mer pengar till regionerna för att kunna göra kollektivtrafiken billigare, och vi driver prisfrågan både i Västra Götalandsregionen och i Göteborgs stad.
En del går dit för att låna böcker, andra för att läsa tidningar eller för att använda skrivaren.
En del kommer för författarsamtal eller andra kulturarrangemang. En del använder det som ett rum att bara vara i. Göteborgsvänstern har träffat Daniella Brummer Pind, vänsterpartist och bibliotekschef, för att prata om bibliotekens olika funktioner och betydelse idag.
Daniella Brummer Pind har länge varit ideellt engagerad. Hon har drivit tidskriften Plural, suttit i styrelserna för Litteraturhuset och Popkollo, varit flyktingguide och mentor för unga tjejer. Idag sitter hon i Vänsterpartiet Göteborgs distriktsstyrelse, är aktiv i partiföreningen Centrum samt parlamentariker i Göteborgs stads Teaterfond och i den regionala Styrelsen för kulturutveckling. Till yrket är Daniella bibliotekarie och har de senaste åren varit bibliotekschef i Falkenberg. Sedan april är hon enhetschef för biblioteken i Majorna, Linné och Guldheden.
Daniella Brummer Pind har lång erfarenhet av ideellt engagemang.
Arena för kultur och demokrati
Vi inleder med att prata om vad ett bibliotek är idag. Enligt bibliotekslagen ska biblioteken främja läsande i allmänhet och särskilt för ett antal prioriterade målgrupper, erbjuda fri och lika tillgång till både kulturupplevelser och information, vara en demokratisk arena samt öka den digitala delaktigheten i samhället. Daniella menar att biblioteken är viktiga som kulturförmedlare men ännu viktigare som demokratiska institutioner.
– Biblioteken har de senaste åren blivit mer och mer som kulturhus där fokus är på förmedlingen av böcker, vilket innebär att vi har bokträffar och olika publika arrangemang. Men nu börjar fokus skifta över till uppdraget att verka för demokratin. Om vi till exempel ska kunna ha fler samtal om aktuella händelser i samhället, då kanske vi måste göra avkall på en del andra arrangemang. Dem kunde kanske kulturhusen, som också har ett uppdrag som främjare av kultur, ta över istället.
– Det som alltid har varit det viktigaste med bibliotek är att vi ska erbjuda fri och lika tillgång till information. Det kan översättas till fysiska eller digitala böcker, möten mellan människor, möten med en inbjuden författare eller politiker, eller att du får lära dig hur din surfplatta fungerar. Det är till exempel många äldre som kommer till biblioteken för att få hjälp med att använda sina telefoner.
Bibliotekariernas arbetssituation
Att bibliotekens uppdrag är så brett samtidigt som andra samhällsinstitutioner brister gör att bibliotekarierna har en utmanande arbetssituation, något som alltför sällan lyfts.
– Dels hinner bibliotekarierna inte med grunduppdraget, som är stort och lite splittrat, dels är man ofta ganska få. Det dyker upp andra saker som tar tid och man kan inte hjälpa alla för att behoven är så stora. Under pandemin har den etiska stressen för bibliotekarier ökat för att man har varit tvungna att hålla avstånd och säga nej till människor som behövt fördjupad hjälp. Det är många som behöver få ut sina socialbidrag eller stämpla sina dagar för att få a-kassa, de kunde inte ens använda en dator under pandemin.
Bibliotekarierna får annars just hjälpa till med många ärenden som rör kontakter med Arbetsförmedlingen, Skatteverket och socialtjänsten. Daniella resonerar kring att det hade varit bra med någon typ av samarbete, kanske att de andra myndigheterna kunde ha personal på biblioteken.
Under pandemin har biblioteken även fått hantera oron hos dem som vanligtvis kommer dit för en pratstund. Daniella beskriver biblioteket som en plats där det går lite långsammare än i samhället i övrigt, där det går att få till det viktiga mötet mellan människor. Samtidigt kan det ibland vara tungt för personalen.
– Det är till exempel fler äldre som är isolerade och bara har biblioteken att gå till. De pratar med bibliotekarierna om allt möjligt, de berättar hela livshistorier. Detta ska då bibliotekarierna bära med sig. Vi jobbar ju inte med socialtjänst, vi är inte hälsolotsar eller utbildade kuratorer men vi får höra oerhört mycket.
”Man tror att ett bibliotek bara är ett rum med böcker. Man förstår inte att det är ett demokratirum.” Daniella Brummer Pind, vänsterpartist och bibliotekschef.
Samhället synliggörs på biblioteket
Biblioteken är ett av de sista rummen inomhus dit alla har tillträde utan att behöva köpa något. Det gör att såväl samhällets mångfald som dess skillnader synliggörs där. Många som ska göra vardagsärenden behöver låna en dator, för andra är biblioteket en viktig social plats. Ytterligare en grupp som använder biblioteken mycket är studenter som inte alltid har råd att köpa kurslitteratur, har en lugn studieplats eller internet.
– Högskole- och universitetsbibliotek stängde ner först under pandemin och när även folkbiblioteken stängde var det många studenter som stod utan kurslitteratur och studieplatser, samtidigt som deras kurser var omställda till att löpa på digitalt.
Det finns också grupper som helt enkelt uppehåller sig på biblioteken för att de inte har någon annanstans att vara.
– Många offentliga rum har stängts ner och det gör att det kommer fler människor till oss som egentligen inte använder våra tjänster utan behöver ett rum att vara i. Då måste vi ta hand om dem, till exempel hitta på grejer för ungdomar.
Även den ökande psykiska ohälsan och annan utsatthet syns på biblioteken, bland annat genom att personer ligger och sover i lokalerna. Samtidigt har regeringen nyligen lagt ett lagförslag om att personer som riskerar att begå brott eller trakassera andra ska kunna portas från bibliotek.
– Det är inte självklart att biblioteken vill att folk ska kunna bli avhysta. Det är en ganska allvarlig åtgärd. Vart ska folk ta vägen istället?
Varför ska vi kämpa för biblioteken?
– De grupper som ofta går till bibliotek är de som behöver dem väldigt mycket. Många av oss gör inte det men vill däremot gärna att biblioteket ska finnas de gånger behovet uppstår. Det är först när en stor andel av biblioteken är nedlagda som folk reagerar. Man tror att ett bibliotek bara är ett rum med böcker. Man förstår inte att det är ett demokratirum.
Jenny Strömblad har varit medlem i Vänsterpartiet i knappt tre månader och tillhör partiföreningen Lundby. Göteborgsvänstern ringer upp en kväll när november gör sig som mest påmind med höstrusk
och förkylningar, då Jenny sitter hemma i lägenheten med två sjuka små barn.
Jag har flyttat runt rätt mycket i mitt liv men har nu kommit tillbaka dit jag en gång började. Jag är född och uppvuxen i Lundby. Vår familj har precis flyttat hit från Málaga som varit vårt hem de senaste tre åren. Innan dess bodde vi i Barcelona. Vi har provat oss fram tillsammans och insåg att det fick bli Sverige till slut. Det är ett väldigt bra land för barnfamiljer.
Jenny Strömblads politiska hjärtefråga är alla människors fria och likvärdiga tillgång till bra vård och utbildning.
Att bli medlem i Vänsterpartiet var en idé som tog fart hos Jenny under den sista tiden i Spanien. Hon berättar att hon är mycket intresserad av samhällsfrågor och att hon alltid har röstat på Vänsterpartiet.
– När jag bodde i Spanien kände jag att det var svårare att engagera mig och höja min röst. Dels för att jag inte är spanjor själv, men också för att systemet är så pass annorlunda jämfört med det svenska och svårt att förstå sig på om man kommer utifrån. När jag flyttade tillbaka kände jag ett driv att nu måste jag faktiskt ta tag i det här! Vi kom hem till Sverige för två månader sedan och jag blev medlem nästan direkt!
Hur kommer det sig att just Vänsterpartiet känns rätt för dig?
– Vänsterpartiet viker sig inte när det kommer till de frågor som jag tycker är viktigast, till exempel vården, omsorgen och skolan. Jag måste säga att jag både blev extremt imponerad och rörd när Nooshi Dadgostar stod på sig genom hela debatten om införandet av marknadshyror, med misstroendeförklaring mot statsministern och stålbad i media som konsekvens. Detta är politik som betyder något i verkligheten! Åh, så bra gjort det var!
Jenny beskriver sin politiska hjärtefråga som alla människors fria och likvärdiga tillgång till bra vård och utbildning. Detta känns extra personligt då Jenny sedan ett år tillbaka studerar till ämneslärare i svenska och samhällskunskap.
– Det var verkligen inte någon självklarhet att jag skulle bli lärare. Jag hoppade av gymnasiet när jag var sjutton år. Efter det har jag arbetat med allt du kan tänka dig och trodde aldrig att jag skulle läsa upp mina betyg. Efter att jag födde min första dotter började jag på komvux och satte stenen i rullning, därefter började jag plugga på folkhögskola och befann mig plötsligt i en värld av studier som jag innan dess aldrig upplevt att jag hörde hemma i. Ju mer jag funderade på det, desto tydligare kändes det som att läraryrket kunde passa mig. Jag har alltid älskat språk, litteratur och politik, och riktade in mig på just högstadiet för att det känns som en viktig tid då eleverna verkligen behöver vuxna runt omkring sig som vill förstå dem.
