Vänsterpartiet Göteborg har fått en ny partiförening, Kommunalvänstern Väst. ­Göteborgsvänstern har träffat dess ordförande Emma Öman och Maria Wåhlin
för att prata om organisering, fackligt engagemang och vägen framåt.

Både Emma och Maria har varit fackligt aktiva länge. Emma har varit med i facket i 20 år och har flera olika för­troendeuppdrag. Just nu i sektionens ­valberedning, sedan sex år skyddsombud och nu även huvudskyddsombud samt arbetsplatsombud. Maria är skyddsombud på tre enheter och huvudskyddsombud, sitter i Lokal samverkansgrupp (LSG) och i Kommunals representantskap. Hon gick med i Kommunal som väldigt ung.

Maria, du sa att det var en självklarhet att gå med i facket när du gjorde det runt 1990. Hur ser det ut nu skulle ni säga?

–  Idag är det inte självklart. Ett problem är att det finns för få skyddsombud så det är svårt att fånga upp folk, säger Maria.

Emma fyller i:

–  Det är brist på skyddsombud och brist på ­intresse. Det är svårt att få folk att engagera sig, man betalar avgiften men förväntar sig att andra sköter det. Mina arbetskamrater säger till mig att ”det är ju du som är facket” och jag brukar svara att ”det är vi alla, ni är ju också medlemmar”, men folk har inte tid till engagemang.

–  Folk har fullt upp med att få vardagen att gå ihop med heltidsarbete, låga löner och det så kallade ”kärlekskneget”. De jag träffar har ingen ork att sätta sig in i vad LAS (Lagen om anställningsskydd) innebär. Eller marknadshyror. Det är bara ord som fladdrar förbi på TV, säger Maria.

–  Förr fick man lägga mycket av sin fritid på fackligt arbete och många tror nog att det fort­farande är så, men så är det inte, fortsätter hon.

Hur ser er väg in i Vänsterpartiet ut?

–  Jag var med i Ung Vänster när jag var yngre men har inte varit politiskt aktiv förrän nu. Jag gick med i partiet för fyra år sedan, men blev engagerad efter att jag gått på ett möte med Kommunal­vänstern där jag träffade Maria och Gustav Landström. (Gustav sitter i distriktsstyrelsen och det fackliga utskottet/reds anm.) Sen fick jag frågan om jag ville vara med i distriktets fackliga utskott där det behövdes fler kvinnor då. Jag tackade ja och blev invald, berättar Emma.

–  När jag kom i kontakt med Kommunal­vänstern insåg jag att det fanns fler inom Kommunal som tänker som jag och det blev en inspiration. Då ­tänkte jag att det här är något vi behöver satsa på. Förut har jag känt mig ganska ensam som vänsterpartist i Kommunal även om det håller på att ändras och det känns som att fler går åt vänster, fortsätter hon.

För Maria var det flyktingkrisen 2015 som blev avgörande.

–  Jag har röstat vänster tidigare, men det var i samband med den så kallade flyktingvågen som jag tyckte att framför allt Socialdemokraterna, som varit ett parti som legat nära hjärtat, agerade på ett sätt som jag inte alls kunde ställa upp på. Jag tyckte att det var rent fruktansvärt hur vi behandlade människor.­ I samband med detta fick också vänner med utländsk bakgrund lappar i brevlådan om att ”det är dags att åka hem” från Alternativ för Sverige och då kände jag väldigt starkt att det räcker inte att rösta på ett parti utan jag behöver bli medlem också.

–  Efter att jag blivit medlem gick jag på en ­Välkommen till Vänsterpartiet-träff. Där fick jag veta att man ville engagera fackligt aktiva och framför allt kvinnor, så jag hörde av mig till expeditionen efter det och fick kontaktuppgifter till Gustav Landström i distriktets fackliga utskott som tog emot mig på ett väldigt bra sätt. Jag blev invald i det fackliga utskottet och började engagera mig för Kommunalvänstern.

Emma och Maria kände inte varandra innan de träffades i Vänsterpartiet. Under samtalet kommer­ de på att det var i första maj-tåget 2019, bakom Kommunalvänsterns banderoll, som de började snacka och bytte kontaktuppgifter.

Båda lyfter hur väl mottagna och uppfångade de har blivit och att det varit avgörande för deras engagemang i partiet. Att de bjöds in och fick känna sig delaktiga från början var det allra viktigaste för dem.

Varför behövs partiföreningen Kommunalvänstern Väst skulle ni säga?

–  Vi behöver en arena där vi vänsterpartister kan diskutera. Det är svårt att göra det inom ­Kommunal, då det är mycket socialdemokratisk politik där. Jag tror att Kommunalvänstern kan bli forumet som ­behövs för medlemmar i Kommunal som är vänster­partister, säger Emma.

–  Baserat på min egen erfarenhet tror jag att det är lättare att få folk att engagera sig i något som de känner igen och Kommunalvänsterns frågor är ­bekanta för folk som jobbar inom Kommunals yrkesområden. Vi driver frågor som annars riskerar att försvinna bland andra frågor i partiet, säger Maria.

Emma fyller i:

–  Man är ofta bekant med fackliga frågor och det tror jag gör det lättare att engagera sig och komma in i Kommunalvänstern. Det blir konkret när det handlar om frågor som man har erfarenhet av från sitt jobb. Av de jag har pratat med på mitt jobb som är vänster skulle nog de flesta kunna tänka sig att engagera sig i Kommunalvänstern.

När intervjun görs i slutet av april är det bara en knapp vecka sedan distriktsstyrelsen formellt ­fattade beslutet att bilda partiföreningen. Ändå har de redan hunnit planera en del aktiviteter.

–  Vi har en träff innan sommaren där vi pratar om marknadshyror. Marknadshyror skulle drabba oss kommunalare hårt med våra låga löner, så det är en viktig fråga. Sen är tanken att vi ska ha kafé­-träffar med olika teman framöver, men det har vi inte hunnit planera än, berättar Emma.

–  Nu satsar vi på att etablera oss och synas. Vi har pratat om att stå utanför olika arbetsplatser och dela ut frukostpåsar och material men det får bli efter pandemin. Sen blir det en del förberedande ­arbete inför den fackliga rikskonferensen som partiet arrangerar i Stockholm efter sommaren. Framöver vill vi jobba med aktuella frågor. På lite längre sikt kommer vi driva frågor som arbetsmiljö, arbetstid, lön och andra frågor som ligger våra ­medlemmar nära, berättar Maria.

Vilka möjligheter ser ni nu när Kommunalvänstern Väst finns?

–  Att fler kommunalare nog kommer att gå med. Vi som är aktiva kan prata med folk på jobbet om Kommunalvänstern och vad vi gör ganska konkret, säger Emma.

–  Nu har vi två spår, det fackliga och det parti­politiska, för att angripa de problem som vi utsätts för på jobbet och driva på för förändring. Vi kan ­påverka Kommunal politiskt när Kommunal­vänstern växer och tvärtom när kommunalare ­kommer in i partiet, säger Maria.

Kommunal organiserar en lång rad yrken inom bland annat vård och omsorg, trafik, lokalvård, vaktmästeri, kök och förskola.

–  Man behöver inte vara medlem i Kommunal för att vara med i partiföreningen, det räcker att man jobbar i ett yrke som Kommunal organiserar. Våra geografiska gränser är samma som Kommunals avdelning Väst, så geografiskt har vi ett större område än Vänsterpartiet Göteborg, berättar Maria.

Vad ser ni för utmaningar framöver?

–  Pandemin påverkar eftersom vi inte kan vara ute och visa att vi finns som partiförening, till exempel genom att dela ut flygblad utanför arbetsplatser, säger Emma.

–  Sen kan det finnas en utmaning i att andra tycker att man inte kan ha lojalitet för både Vänsterpartiet och Kommunal. Vissa Socialdemokrater kan nog känna sig hotade, fortsätter hon.

–  Jag fick höra från folk i min sektion som ifrågasatte att jag gick med Kommunalvänstern i Vänsterpartiets första maj-tåg och inte med ­Kommunal i sossarnas tåg. De tyckte att jag svek, berättar Emma.

Trots att pandemin hindrar dem från fysiska aktiviteter tycks de ha kommit igång bra digitalt. De har också fått till samverkan med Kommunal­vänstern-föreningar och nätverk inom partiet i ­andra delar av landet. När allt är digitalt är det lättare att delta på varandras aktiviteter, och det utnyttjar Kommunalvänstern.

Slutligen då, finns det något annat ni skulle vilja tillägga?

–  Det kan låta torrt och tråkigt att hålla på med politik och fackligt arbete, men det är både intressant och kul när vi ses. Vi stöttar varandra och all energi tas tillvara. Det är inte så att vi sitter och ­läser utredningar utan vi har faktiskt ganska kul. Det går jättebra att bara komma på ett möte och kolla läget, det finns inga krav på att man ska ­engagera sig, säger Maria.

–  Det kan vara bra att känna till att man kan vara medlem både i sin geografiska partiförening och Kommunalvänstern Väst, man behöver inte välja, avslutar Emma.

Text Jennie Wadén Foto Eva S. Andersson

Under första helgen i februari hölls Vänsterpartiet Göteborgs distriktsårskonferens. Där ­valdes Håkan Eriksson till ny distriktsordförande. Håkan har länge varit engagerad i ­hbtqia-­frågor och berättar för Göteborgsvänstern om rörelsen, kampen och vart vi är på väg.

Håkan har varit aktiv i hbtq-rörelsen sedan tonåren och gick med i Ung Vänster när han var 16 år och Vänsterpartiet tre år senare. Hbtq-frågor är också något som drivit på hans engagemang i partiet och han har hela tiden brunnit för att utveckla partiet inom just detta område.

–  Sedan jag blev aktiv har det hänt mycket i samhället, men också i vårt parti. De senaste 20 åren har kunskapen ökat och engagemanget breddats. Det är inte lika mycket upp till enskilda eldsjälar att driva kampen längre. Vi har gått från att prata mycket om sexuellt likaberättigande till att prata om att bryta normerna kring heterosexualitet, kön och könsuttryck.

Just Göteborg har också haft ett dåligt rykte gällande ­hbtq-frågor i det förflutna, med ett hårt klimat gentemot homosexuella.

–  Det har varit tufft, men när man tittar tillbaka känns det också häftigt att ha fått vara med och kämpa och se en ­förändring. När vi hade en manifestation på IDAHOT ­(internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi) i början av 2000-talet var vi 25–30 personer på ett blåsigt Järntorget med våra banderoller. Sist vi kunde genomföra en Prideparad var vi tusentals personer som demonstrerade. Det är roligt att se en sådan förändring.

–  Även parlamentariskt har det skett förändring: tidigare fanns det bara en handfull engagerade personer från alla partier sammantaget. Idag är det helt annorlunda och ­hbtq-frågorna är mer integrerade i det politiska arbetet. ­Men vi ska inte låtsas som att det inte finns väldigt mycket kvar att göra.

–  Det är lätt att tro att vi har kommit långt och Sverige rankas högt i internationella mätningar om förutsättningarna för hbtq-personer. Men det finns mycket arbete kvar. Till exempel när det gäller att skapa jämlika materiella förutsättningar, inte minst i familjerätten och lagstiftningen ­kring kön och transpersoner. Vi vill bland annat att ändring av juridiskt kön bara ska vara ett administrativt förfarande samt avskaffa åldersgränserna för ändring av juridiskt kön och medicinsk könskorrigering. Men samhället måste också bli mycket bättre på att möta och inkludera transpersoner. Vi måste ställa hårdare krav på vården, skolan och sam­hället i stort. Ohälsan är mycket större bland transpersoner jämfört med befolkningen i stort. Det handlar om liv och död. Om ­skolan ska vara en trygg miljö för alla måste vi ha mindre skolgrupper, fler kuratorer, resurser för uppdaterade läro­medel och så vidare. Det räcker inte att bara prata om vården för transpersoner, vi måste också skjuta till resurser för att bygga ut vården och korta köerna.

Det behövs mer resurser
Parlamentariskt ligger fokus just nu på att göra handling av de planer som röstats igenom och att tillsätta tillräckligt med resurser.

–  Även om alla partier röstar för de handlingsplaner ­
som finns så skjuter inte högern till tillräckligt med ­resurser. Man säger att man ska skapa mötesplatser för ­hbtq-personer, som är väldigt viktiga inte minst för ungdomar, men det konkretiseras inte och planerna sätts inte i verket.­ ­

–  Vidare arbetar vi med att stärka jourer för personer som utsätts för våld i (samkönade) nära relationer. Vi vill också skapa äldre­boenden med hbtq-inriktning för ­personer som kanske levt hela sina liv öppet, men känner att de hamnar i en ­jobbig ­situation i livets slutskede om de hamnar på ett ­äldre­boende där kunskapen eller förståelsen saknas.

Vänsterns roll i kampen
Inom hbtqia-frågor är det tydligt hur aktivism och parlamentarism kan arbeta till­sammans. Rörelsen har sina rötter i aktivism och protest, vilket också finns kvar idag.

–  Utan den utomparlamentariska kampen händer­ inte ett skit i parlamenten. Det är alltid aktivismen det ­kommer tillbaka till. Man ska inte glömma att Pride­rörelsen började med Stonewall-upproret 1969 i New York. Det var ett upplopp, en protest mot förtryck från staten och det kringliggande sam­hället. Det finns fortfarande idag, kampen handlar fort­farande om försvar mot hot och våld. Hatbrott är fortfarande en verklighet i vardagen för många, men det statliga våldet finns också kvar. Vi tänker lätt att vi är skonade från det i Sverige och det är vi på ett sätt, men när vi har myndigheter som ­Migrationsverket och migrationsdomstolar som utvisar hbtq-flyktingar till länder där de riskerar livet, när hela migrationsprocessen karaktäriseras av godtycke och orimliga krav på de asylsökande, vad är inte det om statligt våld?

–  Pride är fortfarande en stor och viktig kraft, att kunna samlas, manifestera, ha studiecirklar och även festa, vilket man ibland ser som helt opolitiskt. Men att vara stolt och ta plats utifrån det har fortfarande en politisk sida.

–  Sedan är det både problematiskt och provocerande med den kommersialisering och det kapitalistiska profiterande på Pride som finns, och det är viktigt att synliggöra. Som när vinstdrivande företag medverkar som sponsorer  –  varför gör de det? Om fler vill vara med och förändra är det självklart bra. Alla företag borde arbeta för att göra sina arbetsplatser säkra, trygga och in­kluderande, men är det vad det handlar om när Handels­banken går i Stockholm Pride? Man får inte vara naiv. Det finns också välförtjänt kritik mot att myndigheter som Migrations­verket medverkar, till synes oreflekterat, i Pride trots sättet de ­behandlar hbtq-flyktingar på.

Trots många gemensamma punkter och mycket samarbete mellan Vänsterpartiet och hbtq-rörelsen finns det också frågor där vår feministiska och socialistiska grund leder oss till andra slutsatser än andra delar av rörelsen.

–  Vår hbtq-kamp bottnar i vår feministiska analys och vår förståelse för kön och könsmakt, vilket har gjort att vi bland annat är emot surrogatmödraskap och för kriminalisering av sexköp. Delar av hbtq-rörelsen har landat i motsatt ställningstagande. Där har Vänsterpartiet en roll i rörelsen, att driva debatten från vår feministiska analys.

–  Som socialist ser man också tydligt de materiella ­villkoren för att alla människor ska kunna ha lika rättig­heter och förutsättningar. Jag skulle önska att vi lyfte ­samhälls- och bostadsplaneringen mer. Idag bygger vi fortfarande bostäder utifrån en klassisk kärnfamilj, jag skulle vilja se att man breddar det och ser till att sam­hället planeras och formas efter alla, så att man också får en faktisk materiell förutsättning att leva i en mångfald av ­familjekonstellationer eller behov. Där kan vi lyfta något som till exempel Liberalerna aldrig kommer att driva.

Ny distriktsordförande
Som ny distriktsordförande ser Håkan fram emot att få bygga ett starkt Vänsterparti vidare och arbeta för ett mer jämlikt Göteborg. Fokus framöver är att stärka organisationen och särskilt partiföreningarna. Håkan vill arbeta vidare med partiet som kampanjorganisation, det facklig-politiska arbetet, hur vi ska organisera fler från arbetaryrken och hur vi ska sänka trösklarna för att bli aktiv.

–  Det känns stort, spännande och viktigt, att tillsammans med alla medlemmar få utveckla partiet och bygga en större rörelse för socialism och feminism i Göteborg. Vi har en verksamhetsplan med höga ambitioner och målsättningar för verksamhetsåret, och det är möjligt eftersom vi har en stor och bred organisation.

– Jag kandiderade till ordförande för att jag verkligen vill fortsätta vara med och utveckla ett av Sveriges starkaste distrikt i landets viktigaste socialistiska och feministiska organisation. Det är självklart mycket jobb, men det var ändå enkelt att tacka ja eftersom jag vet att en ordförande inte är ensam. Vi gör det tillsammans och vi är många.

Text Frida Blomqvist Foto Eva S. Andersson

Artikeln publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning Göteborgsvänstern 2021:1.

Göteborgsvänstern har bett Stephanie Toro och Kristina Sancova, aktivister och ­talespersoner för Reclaim Pride, att berätta om hur de ser på ­queer-kampen, vad man önskar att Pride skulle vara och om antikapitalistiska och ­antirasistiska utrymmen för queers. Här följer deras svar.

Reclaim Pride är ett fristående nätverk av aktivister baserat i Göteborg. Hittills har gruppen arrangerat två pridefestivaler, flera studiecirklar samt andra events med hbtqia+-personer i fokus. Reclaim Pride startade som ett queert och radikalt alternativ till Euro Pride, där varken företag, politiska partier eller myndigheter skulle få delta, vilket särskiljer dem från den kommersiella Pridefestivalen. De beskriver sig som ”av queers, för queers”, tillämpar en icke-vinstdrivande gör-det-själv-modell och ­ställer sig kritiska till kommersialiseringen av Pride-rörelsen.

Vad är Reclaim Pride’s bakgrundshistoria?
–  Under vintern 2018 arrangerade ”Oh Lorde”, en revolutionär queer-gruppering i Göteborg, tre möten under parollen­ ”En alternativ Pride är möjlig”. Där träffades grundarna till Reclaim Pride. Vi började som festival, men nu gör vi massor­ av politiskt arbete som nätverk utöver det. Till exempel arrangerade vi Trans Awareness Week 2020 tillsammans med Kontext Press och Transgender Day of Remembrance-Kommittén Göteborg. Vi har som mål att allt vi gör ska vara inkluderande, tillgängligt och antikapitalistiskt. Festivalens syfte är att sätta queera liv i fokus, och att vi själva ska få sätta agendan för innehållet.

–  Då Göteborgs Stad förtalat medverkande, motarbetat programpunkter på vår festival samt portat aktivister från offentliga lokaler har vi behövt driva juridiska processer kring detta, vilket krävt organisering och breda allianser. 2019 ­JO-anmälde vi Göteborgs Stad för brott mot förvaltnings­lagen. Festivalen är den del av Reclaim Pride som syns utåt, men rörelsen är betydligt större än så.

Hur såg ni behovet för Reclaim Pride?
–  De senaste åren har vi till exempel räknat på hur många av de utställare som funnits på plats i Pride Park som utgjorts av föreningar och organisationer med syfte att skapa utrymme för och av hbtqia+-personer. Summan hamnar på cirka tio procent. Samma mönster syns i paraden. Partier, företag och statliga myndigheter som vill visa sitt stöd för Pride går längre fram än vad små organisationer får göra, inte sällan sådana som representerar fattiga, icke-vita och queerfeminister. För oss handlar det om att återerövra Pride från kapitalistiska och partipolitiska intressen som vill tjäna pengar eller cred på att en gång om året gå i en parad, men resten av året strunta i våra livsvillkor, så kallad pinkwashing.

Vad innebär termen ”Reclaim Pride” för er?
–  Pride började som ett uppror mot polisvåld lett av icke-­vita transpersoner, varav många dessutom var sexarbetare. Från början var Pride en motståndsrörelse mot majoritetssamhällets förtryck och vi menar att den rörelsen behöver fortsätta. Det är vi, den queera rörelsen, som är Pride och vi ser en utveckling där Pride inte längre är till för oss, utan för att företag, partier och myndigheter ska kunna framställa sig själva som ”pink”. För Reclaim Pride handlar Pride-rörelsen om gräsrotsorganisering, radikal kamp underifrån och om intersektionell analys. ”Pinkwashing” är det som sker då man vill upprätthålla och inte ifrågasätta eller förändra det rådande systemet.

Varför ser ni den queera kampen så intimt ­förknippad med antikapitalismen?
–  Det blir obekvämt för privilegierade att alliera sig med den queera rörelsen då vi utifrån ett intersektionellt perspektiv ställer krav på omfördelning av samhällets resurser och inte är nöjda och tacksamma över regnbågsflaggor på stan, utan menar att islamofobi, rasism, kolonialism och klassamhället­ är ett lika stort hot mot hbtqia+-personer som homofobi. ­Reclaim Pride menar att det är självklart att queer organisering handlar om mer än bara hbtq. Vi queers som rasifieras, som är låginkomsttagare, transpersoner, går på socialbidrag och är sjuka, vi vet att det inte alls finns samma plats för oss inom den beskyddande normen.

Organisering försvåras på alla fronter
Stephanie och Kristina menar att Reclaim Pride vilar på grunden från många tidigare icke-kommersiella festivaler
och events, både innan och efter West Pride.

–  Vi har nu tre olika grupper som möts för att planera festival, återkommande träffar och politisk påverkan. Alla
är välkomna att delta eller skapa egna grupper inom nätverket. På vår första Pride var vi kanske 1 500 personer och under vår andra Pride strax under 2 600. Det tyder på ett behov inom communityt för queer organisering. Vi vill fortsätta skapa platser för oss och av oss, fram tills dess att vi inte behövs mer. Men vår organisering försvåras på alla fronter. Det skärs ner på lokaler som communityt använder för organisering och träffar, samtidigt som andra verksamheter som skapar mötesplatser för hbtqia+-personer läggs ner då bidrag dras in. Vi märker att behovet för just mötesplatser, såväl festival som regelbundna träffar, ökar. Planerna just nu är att kunna hålla nästa festival under 2021.

–  Samtidigt väntar vi ännu på svar från JO ­angående vår anmälan av Göteborgs Stad från våren 2019, som fortfarande utreds.

Text: Isabella Jansson Foton: Reclaim Pride

Artikeln publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning Göteborgsvänstern 2021:1.

Göteborgsvänstern träffar gruppledare och kommunalråd Daniel Bernmar och regionråd Eva Olofsson för att prata om Vänsterpartiets politik och ­arbete i Göteborg. En storstad med växtvärk som präglas av stora ­ojämlikheter men också ett starkt framtidshopp.

Jag träffar Eva Olofsson och Daniel Bernmar en regnruskig höstkväll i slutet av oktober. Timmen börjar bli något sen för en vardag och efter en heldag av möten och pendling förväntar jag mig en snabb sittning med två rutinerade men lite trötta politiker. Istället kommer jag att bli både imponerad och uppiggad av Daniels och Evas entusiasm och energi. Daniel har precis lagt det sista pennstrecket vid den rödgrönrosa oppositionsbudgeten för 2021 och stämningen är upprymd. Vi slår oss ned tillsammans för att prata om livet som vänsterpartister och göteborgare, utmaningarna som Vänster­partiet Göteborg står inför samt visionerna för stadens framtid.

En stad ska vara för alla

I Vänsterpartiet säger vi att vi vill ha en stad som är till för alla, inte bara för de rikaste. Trots att det vänsterpolitiska engagemanget i staden är stort, kan vi ändå på många sätt urskilja Göteborg som en tydligt segregerad stad där människors inkomster talar sitt tydliga språk och där alla inte ­ges samma möjligheter.

–  Det tydligaste och mest tragiska uttrycket för att ­Göteborg är en ojämlik stad är kommunens och regionens mätningar när det kommer till skillnad i livslängd, inleder Daniel.

–  Hela elva år, mer eller mindre, i livslängd, skiljer invånare i Näset från invånare i Bergsjön. Det grundar sig i en vansinnig ojämlikhet och i vem som har tillgång till under­visning, vård, hälsa och en meningsfull fritid, fortsätter han.

Eva fyller i att ojämlikheten, förutom i konkret mätbara parametrar som inkomst, även grundar sig i distansering, osynliggörande och bristande solidaritet mellan människor.

–  En har aldrig träffat och talat med en enda människa som bor i en försummad stadsdel, en annan kan knappt föreställa sig det ägande som präglar Göteborgs rikaste bostadsområden. Vem är det som har en bostadsrätt? Ett hus, eller flera? En båt? Möjligheter att ta sig utanför staden på fritiden? Kanske flera utlandssemestrar per år? Det är livsmiljöer och livsstilar som krockar så mycket att det är svårt att tänka sig att de pågår så nära varandra rent geografiskt. Många med goda inkomster kan inte sätta sig in i hur det är när pengarna knappt räcker till det nödvändigaste, och begränsningarna det innebär, utvecklar Eva.

Daniel håller med och menar att Göteborg kan studeras som ett mikrokosmos av ett helt samhälle, där alla grupper finns representerade och klyftorna är påtagliga. Han påpekar att skillnaderna i inkomst och tillgång till offentlig service är lika stor mellan stadsdelar i Göteborg som mellan Stockholm och Svappavaara, vilka åtskiljs av enorma avstånd. En plats blir stadens skyltfönster utåt, duschat i investeringar, medan den andra platsen faller i glömska, förutom då nyheterna ­rapporterar om problem och social misär.

–  Det blir en självuppfyllande profetia. De som redan har minst får ännu mindre, mindre resurser, mindre uppmärksamhet och uppskattning. Arbetarklassens röster hörs inte idag och de frågor som får störst genomslag rör inte arbetar­klassens intressen. Vem är det som tycker att friskolor är toppen, som applåderar privatiseringar? Jo, de som har tid att göra ett informerat skolval, de som har råd att gå till en privatläkare, de som redan har välutbildade föräldrar, säger Daniel.

Hur skapar vi en stad som är till för alla? Vad saknas?
Eva tvekar inte med svaret att den mest akuta frågan i Göteborg handlar om bostäder.

–  Vi saknar en ordentlig, social bostadspolitik, där vi kan erbjuda bra bostäder med rimliga hyror som folk har råd att bo i. Jag vill att Göteborg ska vara en stad där man kan växa upp och leva i så jämlika förhållanden som möjligt, både som barn och gammal. Jag vill ha en ren och fungerande livsmiljö, där det inte kostar så mycket pengar att träffa andra människor och ha en fritid, säger hon.

Daniel instämmer i att bostaden idag blivit mer av en handelsvara än en rättighet.

–  Vi har ingen bostadspolitik utan en bostadsmarknad. ­Sättet man gör klipp och förmögenheter idag är genom ”bostads­karriären”. Vänsterpartiet vill skapa en riktig, fungerande bostadskö och fördela bostäder i allmännyttan efter kötid. Hälften av alla nya bostäder som byggs i Göteborg ska vara hyresrätter. Vi kan också ställa krav vad gäller kostnaden på nya bostäder. Hyran i en nybyggd lägenhet ska inte vara högre än genomsnittet. Man ska ha råd att bo i centrum till en rimlig peng, säger han.

Eva menar att Göteborg går mot en utveckling där staden växer utåt, där folk får allt längre mellan arbete och hem samt ökade avstånd till varandra.

–  Alla människor måste kunna förflytta sig i staden utan en bil. Det handlar om att rena Göteborg från föroreningar och buller, liksom att ge folk möjligheten att faktiskt kunna använda staden de bor i, att resa inom och utanför den. Att minska restiden till arbetet och att ha möjlighet att åka på ­utflykt när man är ledig, det är en viktig jämlikhetsfråga. ­Därför jobbar Vänsterpartiet hårt för utökad kollektivtrafik med lägre avgifter, säger hon.

Göteborg ska vara en inkluderande och levande stad. Vad innebär den levande staden för er?
Enligt Daniel är den levande staden en välkomnande och ­öppen plats. Få eller inga aktiviteter och transporter är avgiftsbelagda, trottoarkanter och trappor byggs bort för ökad tillgänglighet, det finns gott om bänkar där människor kan vila, säkra cykelbanor och väl upplysta gator där särskilt kvinnor kan promenera hem i trygghet oavsett tid på dygnet. I den levande staden finns kollektivtrafik till alla badplatser och gröna ytor där människor kan ha picknick, leka, gå på utflykt och njuta av naturen. Den levande staden inbegriper också en känsla av gemenskap och delaktighet.

–  Människor ska ha utrymmet och möjligheten att leva ­någonstans, tillsammans med andra. Du ska kunna ha ett självbestämmande över din vardag och ett demokratiskt inflytande på din arbetsplats och i ditt lokalsamhälle. Särskilt kvinnor måste ges tillgång till detta utrymme, säger han.

–  Den levande staden är en klimatanpassad stad. Bilismen har försvunnit och utrymmet trafiken förr tog kan användas till annat. Jag vill se att vi har kvar icke-kommersiella miljöer där vi kan träffas, mer närodlade och närproducerade livsmedel även i staden och ett sprudlande kulturliv! Människor utestängs inte från samhället, av funktionalitet eller av någon annan anledning. Den levande staden är en tolerant stad, utan vaktbolag i varje hörn, säger Eva.

Kultur i alla stadsdelar

Göteborg är känt för sitt kulturliv med ett mycket aktivt föreningsliv utöver klassiska institutioner. Eftersom vi i Vänster­partiet pratar om en levande stad är det både naturligt och viktigt för oss att satsa på stadens kulturliv. Förenings­livet och kulturen ingår också i det som brukar kallas socialt före­byggande insatser. Daniel och Eva säger att möjligheten att utöva och delta i kultur måste finnas i alla stadsdelar. De berättar att Vänsterpartiet vill bilda så kallade allaktivitetshus över hela staden, där man kan blanda konst-, kultur- och föreningsliv.

–  Barn och unga lever inte i centrum, utan i sitt lokalsamhälle, i sin skola och i sin stadsdel. Vi måste bli bättre på att möta ungdomar i deras vardag och skapa förutsättningar för en meningsfull fritid vilket bidrar till positiva bieffekter, säger Daniel.

Hemstaden Göteborg

–  Staden skänker både gemenskap och anonymitet. I en stad kan du bli väldigt ensam utan att någon märker det, men har samtidigt betydligt fler möjligheter till gemenskap. Göteborg känns både litet och stort på det sättet, man blir både igenkänd och får vara för sig själv när man behöver, säger Eva.

När jag frågar vad som gör Göteborg till en fantastisk stad att leva i svarar Eva snabbt:

–  Jag älskar att bo här! Jag tänker aldrig flytta!

–  Du är ju inflyttad, tillägger Daniel skämtsamt.

–  När jag flyttade hit från Trollhättan var Göteborg en arbetarstad. Det har aldrig känts som Uppsala eller Lund med alla studenter, utan som en blandning av människor jag trivs väldigt bra i. Göteborg är lagom stort och har många gröno­mråden. Sedan gillar jag det kulturella, att kunna gå på ­Folkets bio och konsert! För mig är ett levande kulturliv väldigt viktigt, säger Eva.

–  Det är en så svår fråga med ett så enkelt svar. Göteborg är ju min stad. När jag kliver av tåget i Stockholm känner jag bara stress. Göteborg är mitt hem, hemma. Här finns saltvatten och glada, vemodiga människor, avslutar Daniel.

Text: Isabella Jansson Foto: Alice Vernersson

Artikeln publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning Göteborgsvänstern 2020:4.