Det finns få kulturfrågor som väcker så många åsikter som arkitektur och offentlig konst. Ett av mina första för­troendeuppdrag för Vänsterpartiet var i kulturnämnden i Västerås. När vi skulle beställa ett nytt konstverk till det nybyggda bostadsområdet vid Mälaren gick debatten hög både i media och bland oss i nämnden. Åsikterna bland ledamöterna var fler än antalet partier som fanns representerade.

Det här var för många år sedan, i en tid då inga sverige­demokrater fanns med i våra nämnder och åsikterna baserades på vår egen personliga smak. ­Begrepp som konstnärlig kvalitet diskuterades inte ­aktivt. Armlängds avstånd mellan politiker och kultur­­skapare var inte på tapeten och våra diskussioner på nämnden var något naiva.

Sedan dess har det hänt en hel del. Med Sverige­demokraternas intåg har den här typen av avvägningar gått från tyckande utifrån egna preferenser till att handla mer om ideologi. Mer slipade före­trädare för Sverigedemokraterna pratar om att lyssna mer på folkets uppfattning om utformningen av våra gemensamma miljöer. Folkets röst mot kultureliten. I sin nationella budget skär de i anslagen för samtidskonst för att flytta resurser till bevarandet av kulturarvet. De säger dock inte att de ogillar samtidskonst, utan bara att det är ett sätt att främja fler olika finansieringskällor.

På lokal nivå har de inte lyckats lika väl med den polerade ytan utan vi har kunnat läsa om kritik mot utställningar på museer, synpunkter på vilken litteratur som finns på biblioteken och vilken typ av konst som ska köpas in. Det luktar 30-tal och ­släktskap med nazismens syn på så kallad god ­kultur och censur och förbud av det som ogillades. Av den anledningen kändes det nästan mer klar­görande än oroande att läsa sverigedemokraten ­Saga Sieverts debattartikel i tidningen Bulletin ­häromveckan. Med direkt hänvisning till nazist­ernas begrepp om urspårad konst (Entartete kunst) vill Sievert förbjuda kulturyttringar som till ­exempel gangsterrap.

Vilken väg blir då Vänsterpartiets? Vi tycker ju också ofta att folkets röst ska väga tyngre och att det är viktigt att människor får tycka till om sin n­ärmiljö. Här behöver vi en fördjupad diskussion där vi kan balansera respekten för tjänste­personernas kompetens, möjligheten till ansvars­utkrävande av förtroendevalda och konstnärlig frihet vid beställning av offentlig konst.

I teorin är det självklart att vi ska hålla fingrarna borta från politisk styrning av kulturen, men vi kan också lätt hamna på fel sida gränsen i vår iver att lyfta det som vi ser som goda värden. Som före­trädare för Vänsterpartiet ska vi förstås kunna sätta upp mål för att öka antalet kvinnor som regisserar, komponerar och dirigerar. Vi ska se till att jobba för att fler från arbetarklassen ska känna sig välkomna och ha råd att gå på scenkonstföreställningar och för alla barns rätt till kultur. När vi diskuterar hur det ska göras är det viktigt att minnas att politikens roll är att skapa förutsättningar för den fria konsten, aldrig att peka ut ett lämpligt innehåll.

Den rågången måste vi hålla och ständigt bevaka.­ För när konstnärer känner sig tvingade att ta hänsyn­ till vad som är politiskt gångbart då börjar yttrande­­friheten som är så grundläggande i en demokrati att vittra sönder. Det är det vi ska vara rädda för, aldrig för den obekväma, oväntade eller oönskade konsten. ■

Vasiliki Tsouplaki, Vänsterpartiets kulturpolitiska talesperson.

Uppdaterades: 14 jan 2022