I höstas befann sig journalisten och författaren Joakim Medin i Göteborg. ­Göteborgsvänstern passade på att träffa honom för att prata om fascismens frammarsch i Europa, antifascism och framförallt om det som händer i Ungern.

År 2018 kom du ut med boken Orbánistan,­ om Ungerns auktoritära styre och premiär­minister Viktor Orbán. Vad fick dig att åka till Ungern och skriva boken?
–  Ungern är det land som jag har bevakat längst som journalist. Jag började 2012 och har fortsatt fram tills nu. Anledningen är att utvecklingen där har blivit alltmer auktoritär. Sedan Viktor Orbán kom till makten har det fortsatt att eskalera. Med tiden har det blivit en alltmer angelägen fråga, för ungrarna och hela Europa, berättar Joakim Medin.

–  Ungern var det land där ett högerradikalt parti för första gången bildade regering på egen hand i EU. Att följa utvecklingen där har också varit viktigt för att utvecklingen i Ungern har inspirerat andra partier runt om i Europa. De har tittat på Ungern och insett att de kan genomföra sådan politik utan att det blir uppror i samhället. Att de kan underminera demokratiska funktioner och det enda EU gör är att säga ”aja baja” och ingenting händer. Därför tyckte jag att det var otroligt viktigt att fortsätta bevaka frågan, fortsätter Joakim Medin.

Har du sett någon motkraft?
–  Ja, det finns motkrafter i Ungern. I vintras uppstod de största demonstrationerna mot Orbán som någonsin synts till under hans styrelsetid. De utbröt i december och höll på ungefär i två månader tills de ebbade ut. Anledningen var den så kallade ”slavlagen”*. Till en början var det fackförbund som organiserade protester över att man rev upp arbetsrätten. Det hakade snabbt massor av människor på, kanske inte så mycket för att arbetsrätten är en så sexy fråga, utan för att folk var så jäkla förbannade på den generella utvecklingen. Det blev jättestora protester som initialt blev ganska våldsamma.

–  Det betyder inte att motståndet är särskilt välorganiserat. Det finns massor av olika små fackförbund, partier, politiska­ grupper och kretsar som har svårt att samarbeta. Den parla­mentariska oppositionen har varit väldigt splittrad, bland annat på grund av att det stora oppositionspartiet Jobbik har varit lika högerradikalt som regeringspartiet Fidesz. Partier som ogillar Fidesz måste ta ställning kring om de istället ska samarbeta med Jobbik för att få igenom sin politik. Vissa har gjort det och andra inte, vilket skapat splittring.

–  Under de senaste åren har Jobbik dock tonat ner sin radikalism. I lokalvalen i oktober 2019 lyckades de och andra partier ställa upp i gemensam front. Det ledde faktiskt till att oppositionen vann makten över Budapest och flera andra storstäder. Nu hoppas alla att detta ska leda till att oppositionen växer sig ännu starkare, berättar Joakim.

Hur ser den fackliga organiseringen ut, är det en stor rörelse?
–  Nej, den är ganska liten och svag. Fackföreningsrörelsen i Ungern är otroligt svag och splittrad jämfört med vad den en gång var. Men de lyckades få med sig folk i demonstration­erna i vintras.

Hur har de som försökt skapa motstånd arbetat?
–  Första gången jag åkte till Ungern var det specifikt med syftet att skriva om den antifascistiska rörelsen. Då var Jobbik i ropet och på den tiden var de väldigt radikala. De var öppet antisemitiska, antidemokratiska, homofoba och så vidare.

–  Jag hittade ett väldigt fragmenterat landskap av olika smågrupper. Vissa organiserade antifascistiska protester och det lockade folk, framförallt om man markerade mot antisemitism. Det var något som verkligen slog an hos folk som erkänner Ungerns roll i förintelsen, vilket en hel del ungrare inte gör.

–  Jag mötte andra grupper som sa att de absolut inte stödde fascisterna men som ändå inte ville organisera ­demonstrationer mot dem. Deras argument var att folk ville ha förändring och ena dagen kan förändring symboliseras av en vänstergrupp, nästa dag av en fascistisk grupp. Inte så snabbt kanske, men du förstår. De menade att om man ­protesterar mot Jobbik, så protesterar man mot förändring och att det inte kommer få med sig de som redan är inne på det spåret. Istället har de velat mota fascismen genom utbildning och gå i en slags populistisk linje. Istället för att prata om antisemitism och globalisering har de velat prata om kapitalism, om den ekonomisk utsugande klassen. Den sortens populism.

Du nämnde att Ungerns fascism har inspirerat ­andra, kan du berätta mer om hur?
–  Generellt expanderar högerpopulismen och fascismen i Europa. Samtidigt är det skillnad mellan högerradikala i östra och västra Europa, förklarar Joakim.

–  Speciellt i Ungern och Polen har de som har makten, i mycket större utsträckning än i väst, fört en slags vänster­präglad ekonomisk politik. I väst har man istället fört en nyliberal ekonomisk politik. När högerradikala har kommit till makten i Polen och Ungern har de gjort investeringar i den statliga sektorn, nationaliseringar­ och till och med skapat en väldigt generös välfärd, dock bara riktad till medborgare. Man vill absolut inte hjälpa invandrare eller flyktingar. Det är en chauvinistisk välfärd, men det är likväl någon slags vänstertendens i den ekonomiska politiken.

–  Samtidigt har Ungern definitivt inspirerat andra. I Polen, som också har gått åt ett tydligt auktoritärt håll, har man följt i nästan exakt­ samma fotspår. Speciellt i hur man ­angrep press­friheten, olika maktdelningsinstitutioner och ­deras självständighet. Uppenbarligen har man i Ungern skapat en slags handbok för hur man demonterar frihet och demokrati.

Du sa att EU säger ”aja baja” men inget händer, kan du utveckla? Är det många som har reagerat?
–  Det finns reaktioner, absolut. Från EU, FN, FN:s speciella­ rapportörer, EU-domstolen och internationella civilrätts­organisationer. Det finns också enskilda länder och ambassader som har protesterat. Inget av det har fått som konsekvens att regeringen har backat på sin politik. Detta är bättre än att man är tyst, men protesterna har inte åstadkommit mycket tyvärr.

–  EU har initierat så kallade Artikel 7-processer mot både Ungern och Polen. Om det går igenom kan man sanktionera länderna, dra in deras rösträtt i Europeiska rådet och skicka mindre budgetpengar. Men för att få igenom Artikel 7 måste alla länder vara överens och därför kommer den inte att gå igenom. Polen kommer inte släppa igenom det för Ungern och Ungern kommer inte att släppa igenom det för Polen.

–  Det här sammanfattar ganska väl EU:s dilemma. EU var väldigt glad i att expandera, det skulle vara gemensam ekonomi, inga gränser och så många länder som möjligt. ­Länderna skulle uppfylla Köpenhamnskriterierna och se ut som ganska bra demokratier, då fick man bli medlem. Sedan har man inte skapat tillräckligt starka mekanismer för att ingripa om några stater plötsligt backar i sin demokratiska kvalité. Så nu står man med brallorna nere och har inte kunnat göra något mer än säga ”aja baja”, säger Joakim.

Och Sverige?
–  Sveriges roll har gått lite fram och tillbaka beroende ­
på vilken färg den svenska regeringen har haft. Kristdemokraterna och Moderaterna är än idag i samma partigrupp (EPP) som Fidesz. När Sverige hade en höger­regering var det inte lika lätt för dem att kritisera Fidesz i och med detta.

–  Sedan Sverige har haft en rödgrön ­regering har man kunnat se en skarpare ton mot Ungern. Speciellt då Ungern själva har gjort Sverige till det stora politiska skräckexemplet för när integrations- och migrationspolitik ”går åt helvete”. Detta har Sverige såklart inte gillat och då har man faktiskt satt ner foten.

Vad kan Vänster­partiet göra?
–  Jag brukar säga att i Sverige har vi Sverige­demokraterna som uppenbarligen har haft Ungern som politiskt föredöme i åratal. Det finns en retorik hos Sverigedemokraterna som går ut på att Sverige är ett skitland och att det finns andra mycket bättre länder, till exempel Ungern. Här har det demokratiska samhället ett ansvar att upplysa om hur det ligger till i Ungern, hur illa demokratin och friheten faktiskt har påverkats av utvecklingen, säger Joakim.

–  Det demokratiska civilsamhället i Ungern är så litet, hårt ansatt, utschasat och resursfattigt att folk bränner ut sig och flyttar. Det finns idag nästan inga ledarfigurer som är emot regeringen. De allra flesta har gått in i väggen och flyttat. Vänstern och liberalerna finns kvar, men de är för få och för svaga.

–  Ungern är ett av de länder i EU som har sämst pressfrihet och mediepluralism. Civilsamhällets organisationer, medborgarjournalister, demokratiaktivister, människo- och civilrättsförsvarare är otroligt utsatta. Ibland ber de öppet om hjälp, ibland är de lite för stolta för att göra det, men de behöver internationell hjälp. Vad som hör till saken är att EU:s regler inte tillåter den svenska biståndsmyndigheten Sida att skicka utvecklingsmedel till andra EU-länder. Istället skickar de pengar för att hjälpa civilsamhället och demokratiaktivister i länder utanför EU, som också är sjukt utsatta. När det gäller stöd inom EU måste det svenska civilsamhället och exempelvis Vänster­partiet i Göteborg träda in istället, avslutar han.

*”Slavlagen” kallas de arbetsrättslagar i Ungern som bland annat innebär att arbetsköpare kan begära att anställda jobbar upp till 400 timmar övertid om året. Samtidigt får arbets­köparen rätt att hålla inne lönen för övertiden i tre år.

Text: Adriana Aires Bild: Elinor Ek

Artikeln publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning Göteborgsvänstern 2019:4.

Uppdaterades: 03 mar 2021