Jenny Strömblad har varit medlem i Vänsterpartiet i knappt tre månader och tillhör partiföreningen Lundby. Göteborgsvänstern ringer upp en kväll när november gör sig som mest påmind med höstrusk
och förkylningar, då Jenny sitter hemma i lägenheten med två sjuka små barn.

Jag har flyttat runt rätt mycket i mitt liv men har nu kommit tillbaka dit jag en gång började. Jag är född och uppvuxen i Lundby. Vår familj har precis flyttat hit från Málaga som varit vårt hem de senaste tre åren. Innan dess bodde vi i Barcelona. Vi har provat oss fram tillsammans och insåg att det fick bli Sverige till slut. Det är ett väldigt bra land för barnfamiljer.

Att bli medlem i Vänsterpartiet var en idé som tog fart hos Jenny under den sista tiden i Spanien. Hon berättar att hon är mycket intresserad av samhällsfrågor och att hon alltid har röstat på Vänsterpartiet.

– När jag bodde i Spanien kände jag att det var svårare att engagera mig och höja min röst. Dels för att jag inte är spanjor själv, men också för att systemet är så pass annorlunda jämfört med det svenska och svårt att förstå sig på om man kommer utifrån. När jag flyttade tillbaka kände jag ett driv att nu måste jag faktiskt ta tag i det här! Vi kom hem till Sverige för två månader sedan och jag blev medlem nästan direkt!

Hur kommer det sig att just ­Vänsterpartiet känns rätt för dig?

– Vänsterpartiet viker sig inte när det kommer till de frågor som jag tycker är viktigast, till exempel vården, om­sorgen och skolan. Jag måste säga att jag både blev extremt imponerad och rörd när Nooshi Dadgostar stod på sig genom hela debatten om införandet av marknadshyror, med misstroende­förklaring mot statsministern och stålbad i media som konsekvens. Detta är politik som betyder något i verklig­heten! Åh, så bra gjort det var!

Jenny bes­­­kriver sin politiska hjärte­fråga som alla människors fria och likvärdiga tillgång till bra vård och utbildning. Detta känns extra personligt då Jenny sedan ett år tillbaka studerar till ämneslärare i svenska och samhällskunskap.

– Det var verkligen inte någon självklarhet att jag skulle bli lärare. Jag hoppade av gymnasiet när jag var sjutton år. Efter det har jag arbetat med allt du kan tänka dig och trodde aldrig att jag skulle läsa upp mina betyg. Efter att jag födde min första dotter började jag på komvux och satte stenen i rullning, därefter började jag plugga på folkhögskola och befann mig plötsligt i en värld av studier som jag innan dess aldrig upplevt att jag hörde hemma i. Ju mer jag funderade på det, desto tydligare kändes det som att läraryrket kunde passa mig. Jag har alltid älskat språk, litteratur och politik, och riktade in mig på just högstadiet för att det känns som en viktig tid då eleverna verkligen behöver vuxna runt omkring sig som vill förstå dem.

Text Isabella Jansson Foto Privat

Uppdaterades: 14 jan 2022