KONGRESS 2018: KRÖNIKA
Så går ännu en kongress och kommer aldrig åter. Förra helgen hölls Vänsterpartiets 42:a kongress. För vissa var det den första, medan andra har varit med flera gånger. En av dem som varit med några gånger tidigare är Vänsterpartiets ombudsman Jonas Kårlin, som sammanfattar årets kongress här.
Kongresser kommer och kongresser går. På många sätt är de lika, och traditionsfyllda. Vad vore exempelvis en Vänsterpartistisk kongress där inte tidsplaneringen mer fungerar som en rekommendation än som en faktisk plan? Inte sällan med resultatet att ombuden får hasa sig hemåt betydligt senare än beräknat efter att man nattmanglat stadgemotioner fram på hundtimmarna. Vad vore plenasalen utan Mats Einarssons myndiga stämma och vart vore världen på väg om inte media någon vecka innan kongressen beskrev läget i partiet som på randen till inbördeskrig?
Samtidig är ingen kongress den andra lik. Varje kongress påverkas av världen utanför, det politiska läget och hur organisationen mår internt. Det parti som samlades till den här kongressen känns harmoniskt. Visst, det förekommer hårda debatter och en och annan motsättning. Men på det hela taget så beskriver de flesta kamrater man talar med stämningen som god. Nej, det är inte för några hårda och skoningslösa debatter eller bittra förluster som denna kongress kommer att bli ihågkommen. Snarare kommer den bli ihågkommen som en kongress där ett parti i medvind förhoppningsvis vågade sätta ytterligare lite segel att få mer vind i. Hur det kommer lyckas lär vi få ett skarpt kvitto på den 9 september.
Kongresser innebär alltid också att något tar sin början och något annat når sitt slut. Någon är på sin första kongress, ja kanske till och med på sitt första centrala partiarrangemang. Någon annan tar avsked från sitt nuvarande engagemang för att påbörja något annat. I kongressens sista skälvande timme fick vi som närvarade chansen att ta avsked av en av dem som satt mest prägel på partiet under de senaste 15 åren. När Jonas Sjöstedt tackade av de avgående partistyrelseledamöterna fick Rossana Dinamarca stående ovationer.Applåder som aldrig verkade vilja ta slut. Ett mer värdigt farväl är svårt att tänka sig och när tårarna torkat lär Rossana minnas det ögonblicket för resten av sitt liv. Men att v inet skulle få se Rossana i en annan roll i framtiden har jag svårt att tänka mig.
Jonas Kårlin, Ombudsman Vänsterpartiet Göteborg