Under första helgen i februari hölls Vänsterpartiet Göteborgs distriktsårskonferens. Där ­valdes Håkan Eriksson till ny distriktsordförande. Håkan har länge varit engagerad i ­hbtqia-­frågor och berättar för Göteborgsvänstern om rörelsen, kampen och vart vi är på väg.

Håkan har varit aktiv i hbtq-rörelsen sedan tonåren och gick med i Ung Vänster när han var 16 år och Vänsterpartiet tre år senare. Hbtq-frågor är också något som drivit på hans engagemang i partiet och han har hela tiden brunnit för att utveckla partiet inom just detta område.

–  Sedan jag blev aktiv har det hänt mycket i samhället, men också i vårt parti. De senaste 20 åren har kunskapen ökat och engagemanget breddats. Det är inte lika mycket upp till enskilda eldsjälar att driva kampen längre. Vi har gått från att prata mycket om sexuellt likaberättigande till att prata om att bryta normerna kring heterosexualitet, kön och könsuttryck.

Just Göteborg har också haft ett dåligt rykte gällande ­hbtq-frågor i det förflutna, med ett hårt klimat gentemot homosexuella.

–  Det har varit tufft, men när man tittar tillbaka känns det också häftigt att ha fått vara med och kämpa och se en ­förändring. När vi hade en manifestation på IDAHOT ­(internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi) i början av 2000-talet var vi 25–30 personer på ett blåsigt Järntorget med våra banderoller. Sist vi kunde genomföra en Prideparad var vi tusentals personer som demonstrerade. Det är roligt att se en sådan förändring.

–  Även parlamentariskt har det skett förändring: tidigare fanns det bara en handfull engagerade personer från alla partier sammantaget. Idag är det helt annorlunda och ­hbtq-frågorna är mer integrerade i det politiska arbetet. ­Men vi ska inte låtsas som att det inte finns väldigt mycket kvar att göra.

–  Det är lätt att tro att vi har kommit långt och Sverige rankas högt i internationella mätningar om förutsättningarna för hbtq-personer. Men det finns mycket arbete kvar. Till exempel när det gäller att skapa jämlika materiella förutsättningar, inte minst i familjerätten och lagstiftningen ­kring kön och transpersoner. Vi vill bland annat att ändring av juridiskt kön bara ska vara ett administrativt förfarande samt avskaffa åldersgränserna för ändring av juridiskt kön och medicinsk könskorrigering. Men samhället måste också bli mycket bättre på att möta och inkludera transpersoner. Vi måste ställa hårdare krav på vården, skolan och sam­hället i stort. Ohälsan är mycket större bland transpersoner jämfört med befolkningen i stort. Det handlar om liv och död. Om ­skolan ska vara en trygg miljö för alla måste vi ha mindre skolgrupper, fler kuratorer, resurser för uppdaterade läro­medel och så vidare. Det räcker inte att bara prata om vården för transpersoner, vi måste också skjuta till resurser för att bygga ut vården och korta köerna.

Det behövs mer resurser
Parlamentariskt ligger fokus just nu på att göra handling av de planer som röstats igenom och att tillsätta tillräckligt med resurser.

–  Även om alla partier röstar för de handlingsplaner ­
som finns så skjuter inte högern till tillräckligt med ­resurser. Man säger att man ska skapa mötesplatser för ­hbtq-personer, som är väldigt viktiga inte minst för ungdomar, men det konkretiseras inte och planerna sätts inte i verket.­ ­

–  Vidare arbetar vi med att stärka jourer för personer som utsätts för våld i (samkönade) nära relationer. Vi vill också skapa äldre­boenden med hbtq-inriktning för ­personer som kanske levt hela sina liv öppet, men känner att de hamnar i en ­jobbig ­situation i livets slutskede om de hamnar på ett ­äldre­boende där kunskapen eller förståelsen saknas.

Vänsterns roll i kampen
Inom hbtqia-frågor är det tydligt hur aktivism och parlamentarism kan arbeta till­sammans. Rörelsen har sina rötter i aktivism och protest, vilket också finns kvar idag.

–  Utan den utomparlamentariska kampen händer­ inte ett skit i parlamenten. Det är alltid aktivismen det ­kommer tillbaka till. Man ska inte glömma att Pride­rörelsen började med Stonewall-upproret 1969 i New York. Det var ett upplopp, en protest mot förtryck från staten och det kringliggande sam­hället. Det finns fortfarande idag, kampen handlar fort­farande om försvar mot hot och våld. Hatbrott är fortfarande en verklighet i vardagen för många, men det statliga våldet finns också kvar. Vi tänker lätt att vi är skonade från det i Sverige och det är vi på ett sätt, men när vi har myndigheter som ­Migrationsverket och migrationsdomstolar som utvisar hbtq-flyktingar till länder där de riskerar livet, när hela migrationsprocessen karaktäriseras av godtycke och orimliga krav på de asylsökande, vad är inte det om statligt våld?

–  Pride är fortfarande en stor och viktig kraft, att kunna samlas, manifestera, ha studiecirklar och även festa, vilket man ibland ser som helt opolitiskt. Men att vara stolt och ta plats utifrån det har fortfarande en politisk sida.

–  Sedan är det både problematiskt och provocerande med den kommersialisering och det kapitalistiska profiterande på Pride som finns, och det är viktigt att synliggöra. Som när vinstdrivande företag medverkar som sponsorer  –  varför gör de det? Om fler vill vara med och förändra är det självklart bra. Alla företag borde arbeta för att göra sina arbetsplatser säkra, trygga och in­kluderande, men är det vad det handlar om när Handels­banken går i Stockholm Pride? Man får inte vara naiv. Det finns också välförtjänt kritik mot att myndigheter som Migrations­verket medverkar, till synes oreflekterat, i Pride trots sättet de ­behandlar hbtq-flyktingar på.

Trots många gemensamma punkter och mycket samarbete mellan Vänsterpartiet och hbtq-rörelsen finns det också frågor där vår feministiska och socialistiska grund leder oss till andra slutsatser än andra delar av rörelsen.

–  Vår hbtq-kamp bottnar i vår feministiska analys och vår förståelse för kön och könsmakt, vilket har gjort att vi bland annat är emot surrogatmödraskap och för kriminalisering av sexköp. Delar av hbtq-rörelsen har landat i motsatt ställningstagande. Där har Vänsterpartiet en roll i rörelsen, att driva debatten från vår feministiska analys.

–  Som socialist ser man också tydligt de materiella ­villkoren för att alla människor ska kunna ha lika rättig­heter och förutsättningar. Jag skulle önska att vi lyfte ­samhälls- och bostadsplaneringen mer. Idag bygger vi fortfarande bostäder utifrån en klassisk kärnfamilj, jag skulle vilja se att man breddar det och ser till att sam­hället planeras och formas efter alla, så att man också får en faktisk materiell förutsättning att leva i en mångfald av ­familjekonstellationer eller behov. Där kan vi lyfta något som till exempel Liberalerna aldrig kommer att driva.

Ny distriktsordförande
Som ny distriktsordförande ser Håkan fram emot att få bygga ett starkt Vänsterparti vidare och arbeta för ett mer jämlikt Göteborg. Fokus framöver är att stärka organisationen och särskilt partiföreningarna. Håkan vill arbeta vidare med partiet som kampanjorganisation, det facklig-politiska arbetet, hur vi ska organisera fler från arbetaryrken och hur vi ska sänka trösklarna för att bli aktiv.

–  Det känns stort, spännande och viktigt, att tillsammans med alla medlemmar få utveckla partiet och bygga en större rörelse för socialism och feminism i Göteborg. Vi har en verksamhetsplan med höga ambitioner och målsättningar för verksamhetsåret, och det är möjligt eftersom vi har en stor och bred organisation.

– Jag kandiderade till ordförande för att jag verkligen vill fortsätta vara med och utveckla ett av Sveriges starkaste distrikt i landets viktigaste socialistiska och feministiska organisation. Det är självklart mycket jobb, men det var ändå enkelt att tacka ja eftersom jag vet att en ordförande inte är ensam. Vi gör det tillsammans och vi är många.

Text Frida Blomqvist Foto Eva S. Andersson

Artikeln publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Göteborgs medlemstidning Göteborgsvänstern 2021:1.

Uppdaterades: 08 apr 2021