Årets 1 maj-tal!
På årets 1 maj-firande i Göteborg talade Maj Karlsson, riksdagsledamot och socialpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och Amanda Nyberg, ordförande för Ung Vänster Göteborg och Bohuslän. Deras tal hittar du i sin helhet här. Behöver vi ens säga att de gick hem hos alla de 5200 som var på Gustav Adolfs torg?
Maj Karlssons 1 maj-tal
Hej!
Idag har vi samlats för att fira årets vackraste dag. Dagen då vi över hela världen samlas för solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Denna arbetarnas högtidsdag där vi går ut på gator och torg för att visa vår omvärld vår internationella storhet.
Mitt namn är Maj Karlsson och det kan fortfarande vara så att jag är den första Maj som får tala här i arbetarnas högborg men den här gången är jag också Vänsterpartiet Göteborgs första Maj på riksdagslistan.
Det är mäktigt mina vänner att efter att ha upplevt en mandatperiod som fyllt mig med sådan oerhörd ilska och frustration att jag nu står här med er och känner mig lyckligare och mer stärkt än någonsin. Mäktigt att stå här framför er med en känsla av seger!
Det är därför inte möjligt för mig att börja det här talet på något annat sätt än en kärleksförklaring.
Kanske ni redan glömt det, gått vidare till nästa kamp men i höstas utlyste nazisterna att de skulle genomföra en av sina största kraftsamlingar här i vår stad.
De nazister som utfört bombattentat mot politiska motståndare, som sprängt en städare i bitar, och som satt brand på flyktingförläggningar.
Polisen hade givit tillstånd till en manifestation av terrorister vars syfte var att få visa sin storhet, sin makt genom att marschera rakt igenom vår stad.
Den debatt som följde efter att nazisterna fått sitt tillstånd var ett skrämmande bevis för vad som hänt i vårt land den senaste tiden. Om hur rasismen blivit rumsren.
Det var en debatt där motdemonstarter uppmanades att stanna hemma. Att vi skulle försvara vår demokrati en annan dag. Göra motstånd på håll. Gärna i tystnad.
En debatt där det nästan lät som att vi antifascister var ett lika stort hot som nazisterna. Att det var oss man skulle vara rädda för. Som att världens mörka historia redan var glömd.
Men mina vänner så rullar vi inte här i Göteborg!
När nazisterna samlar sina styrkor då bjuder vi sannerligen på motstånd.
Så när de där krakarna lyckades skrapa ihop sin ynkliga skara på ett par hundra personer samlades vi 1000-tals människor på Heden till en enorm folkfest för allas lika värde.
En fest för att försvara vår demokrati.
Vänner jag vill att ni ser följande bild framför er. Hur alla de som målat upp en bild av ett brinnande Avenyn satt och bet på naglarna när ryktet nådde dem att motdemonstranterna forcerat kravallstaketet. Den barriär som skulle hindra dem från våldsamt upplopp. Se framför er hur de håller andan när staketet med en sällsam stillhet öppnas upp och hur hela Heden rör sig i en sansad promenad ner dit nazisterna är samlade. Den plats där nazisterna gör sig skyldiga till våldsamt upplopp, våld mot tjänsteman och rent och skärt hat.
En promenad med barnfamiljer, vänsteraktivister, pensionärer, unga, och till och med en och annan tax. En enorm gemensam promenad med ett enda och extremt tydligt budskap:
No pasaran, no pasaran!
Alltså från djupet av mitt hjärta, tack!
Mina vänner!
Det är riktigt mäktigt att i en tid där det stundom känts som att den totala galenskapen fått verkligt fäste så har vi skrivit historia. Det är mäktigt att jag bara kan fortsätta mitt tal med en världsomspännande hyllning till alla de kvinnor som genomfört en historisk feministisk revolution.
Vi lever i en tid där rasister använder använde kvinnors kroppar som slagträn för rasism. Där världens mäktigaste män gör sig lustig över att han utsatt kvinnor för sexuella övergrepp. Men en tid som håller på att gå mot sitt slut.
För över en natt. Med en tweet av Alyssa Milano inspirerad av Tarana Burke utlöste en feministisk tsunamivåg som med brutal styrka svepte över hela världen. En tweet som förvandlades till ett enormt avgrundsdjupt vrål som skapade en jordbävning genom hela patriarkatet. 1000-tals kvinnor som med gemensam kraft bröt den tystandskultur som ekat genom generationer av kvinnor för att män skall behålla sin makt.
Det är en revolution som genomförts med en enorm och massiv kärleksarmé av systerskap. En helt fredlig revolution med våra vittnesmål som enda vapen med en kraft så brutal att den skakat hela världen rakt in i människors egna samveten.
Nu är tiden förbi där vi kommer låta oss tystas. Vi kommer inte vara tysta om hur det känns när våra kroppar blir studerade och kommenterade med sådan gränslöshet att vi själva känner skam inför våra egna kroppar.
Vi kommer inte vara tysta om att våra arbetsplatser allt som oftast är brottsplatser. Där vi kvinnor i vårt vardagliga arbete blir kommenterade, trakasserade, terroriserade och där vi blir straffade med att vi får kliva ner. Att vi fått kliva undan.
Och de ska lyssna på våra vidriga vittnesmål om vilken fruktansvärd skräck och smärta vi fått uppleva när en man med tvång tagit på och våldfört sig på oss. Trots att vi sagt nej. Trots att vi skrikit på hjälp. Trots att våra kroppar blivit helt stela för att vi frusit till is i ren skräck.
Med vårt gemensamma vittnesmål har vi synliggjort att det som sker har hänt mig, kvinnan du möter i affären, hon som möter dig på sjukhus, förskola eller är din chef. Det har hänt den kvinna du vaknar vid på morgonen. Att det här kommer hända den lilla flicka som du kallar din dotter och att den som utför det kommer vara en man.
Nu har vi visat exakt hur patriarkatet verkliga ansikte ser ut.
Men nu finns det ju säkert dem som hellre velat att vi fortsatte vara tysta. Som tycker att det här blev fruktansvärt jobbigt. Att våra historier ställde till med en väldig massa oreda. Ja helt enkelt att nu har väl feminismen ändå gått lite för långt.
Till dem vill jag bara citera Lisa Ekdal …
Patriarkatet kommer falla inom din livstid, så det är lika bra du följer med!
Mina vänner!
Jag inledde med att pata om våra segrar för grejen är den att det faktiskt har varit en historiskt mörk mandatperiod. En tid som gjort mig heligt förbannad, som skrämmer mig och som ibland fått mitt hjärta att gå lite sönder.
Från att Stefan Löfven stod där med sina armar öppna mot sitt folk med ett löfte om att vi var ett land som stod för solidaritet som med stolthet tog emot människor på flykt. För att i nästa sekund stänga dörren i ansiktet på dem som flytt från bomber och missiler och med bestämda steg vandra höger ut. Med den bruna gyttjan klafsandes runt benen.
När dörren för flyktingar väl var stängd kunde de inte längre säga att vi var ett land i kris. Nu är Sverige istället ett land som inte längre är tryggt. Där våra meningsmotståndare för ett krig om verklighetsbeskrivningen. Där de vill föda bilden av att Sverige är ett farligt land, inte på grund av att klassklyftorna ökat lavinartat utan för att vi tagit emot människor på flykt.
Allt för att inte behöva nämna klasspolitiken vid sitt rätta namn. I ett Sverige där klassklyftorna ökat drastiskt men där etablissemangets försöker gömma undan sitt eget ansvar genom att lägga skulden på människor med en annan hudfärg. Politiker som är beredda att normalisera rasismen för att rädda sitt eget skinn. För att göda sin egen samhällsgrupp. För att öka sitt väljarstöd.
På bara 4 år har vi bevittnat hur SD fått sätta den politiska agendan och med en osedvanlig framgång smutsat ner vårt land med sin dynga. I förslag efter förslag har högern och regeringen tävlat om den mest klassfientliga politiken.
Där fattigdom bemöts med rent klassförakt och ska bekämpas med militärer i förorten.
Där den som inte kan svenska ska förlora sin rätt till försörjningsstöd
Där den som flytt från krig ska tvingas bli en arbetande fattig.
Där Socialdemokraterna i sin retorik nästan låter som att de springer rasisternas ärenden.
Låt mig citera ett av Socialdemokraternas senaste utspel. Jag läser innantill:
”Det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra”
Men ursäkta mig ett litet ögonblick … Det orimliga är en arbetarklassfientlig socialdemokrati som vill begränsa strejkrätten och som säljer ut människors bostäder!
Det orimliga är en rödgrön regering som skickar ut barn till ett land som är för farligt för den svenska medborgaren.
Det orimliga är en socialdemokrati som slår livet i spillror för dem med personlig assistans.
Det fullständigt orimliga är en regering som hellre lämnar människor i fattigdom än höjer skatten för de allra rikaste!
Och samtidigt som de står där med den ena handen och pekar ut den som tvingats fly som hotet mot vårt land håller man med den andra krigsherrarna i handen.
Med lustfull iver svansar man efter Nato vars själva existens bygger på krig och vars största hot för överlevnad är världsfred.
Där man bygger murar för den som flytt med bärhjälp av den allt mer totalitära Erdoğan. Samma Erdoğan som fördriver kurder med brutal råhet från Afrin. Samma kurder som hyllades när de befriade Kobane från ISIS lämnas nu helt till sitt öde.
Det här mina vänner är det verkliga hotet mot vår trygghet!
Ja ilskan har ibland varit helt utmattande, smärtan nästan paralyserande, ibland har känslan till och med varit uppgiven.
Ja och sen när vi gråtit en liten skvätt ja då slutade vi lipa, samlade vi våra flock och sen har vi gått till attack!
När borgaren med näbbar och klor har slagits för att införa det moderna slaveriet så är vårt svar varit att höja skatterna för de rikaste för att ge till välfärden.
När svaret på bostadsbristen från de där borgarbrackorna har varit högre hyror för folket då har vårt svar varit att bygga fler och billigare lägenheter
Och när etablissemanget försöker få folket att vända blicken åt ett annat håll genom att peka på den som inget har för att fylla de rikas kistor är det vi som har jagat skattesmitare och välfärdsjägare.
Det är därför helt omöjligt att hålla ett 1 maj-tal i Sverige idag utan att fyllas av en känsla av seger. Utan att ge en enorm hyllning till Vänsterpartiet.
En hyllning för Vänsterpartiet! Trots att det blåst riktigt hårt, och trots att vi stått mitt i orkanens öga så har vi stått starka. När de andra partierna stått och velat mellan den blå skon och den bruna kängan har vi stått stadigt med våra röda fast i marken. Vi har inte vikit en tum och vi har gjort skillnad. Med ert helt fantastiska arbete så har ni visat människor, i en sällsam mörk tid, att det finns ett rött alternativ.
Ett rött alternativ som är på uppgång för vi växer så det knakar och med den kraften ska vi tillsammans fortsätta vår kamp.
För som ett riktigt arbetarparti ska vi stärka facken, vi ska slåss för strejkrätten och vi ska se till att bygga ett modernt arbetsliv med 6 timmars arbetsdag.
Som ett feministiskt parti ska vi se till att kvinnor har trygga jobb och lika lön, vi ska stoppa mäns våld mot kvinnor och se till att #metoo blir ett #wedo!
Som ett parti som står för solidaritet ska vi göra allt i vår makt för återta en human flyktingpolitik.
Och som Sveriges enda socialistiska och röda parti ska vi genom att utjämna de ekonomiska klyftorna bygga ett Sverige för alla inte bara för några få!
Älskade 1 maj-firare!
I tider som dessa finns det inget annat än ett hyllningstal till er här idag. För under de 4 åren som gått så är det ni som stått upp för människor på flykt, det är ni som trotsar all er rädsla och möter nazismen med motstånd. Det är ni som drivit på #metoo och den feministiska kampen och det är ni som sett till att visa människor att vänsterpolitik fungerar. Och jag vill bli riktigt allvarlig för en liten stund. När vår historia sätts på pränt är det er de kommer beskriva som dem som stod emot, som aldrig låtsades som att ni ingenting visste och som visade att en annan väg var möjlig. Det är verkligen värt att ägna ett helt 1 maj-tal till.
Men jag tänkte att jag kanske ändå skulle passa på att skicka en liten hälsning till Socialdemokraterna som har nått litet tåg här lite längre upp på gatan. Som går under parollen ”Trygghet för vanligt folk”.
Kära Socialdemokraterna om ni vill leva upp till ert löfte så fortsätt som ni gör nu så att vi kan ta er plats vid makten. För det skulle bli himla tryggt för folket!
Mina vänner!
Valdagen närmar sig, enda dagen där vi alla har samma makt. Precis det som vi kämpar för varje dag, ett Sverige där makten ska återtas av folket och där Sverige åter blir det mest jämlika landet i världen.
Jag tänker inte stå här och säga till er vad ni ska rösta på för det är emot mina principer. Men däremot ska jag säga vad vi i Vänsterpartiet kommer göra.
Vi ska gå ut i den här valrörelsen med den enorma stolthet en bara kan känna när en gör någonting som är riktigt fint. Med vetskapen om att vi är den enda garanten för att inte få borgare vi makten. Vi ska gå ut till folket den här valrörelsen med det självförtroendet som vi förtjänar för att vi gör skillnad. Och med den fasta övertygelsen om att vi kan införa socialism i vår tid.
Sen kan folket själva få känna att det enda alternativet är att rösta på Vänsterpartiet. För det är vår tur nu!
Amanda Nybergs 1 maj-tal
Kamrater!
Jag känner mig otroligt hedrad över att få stå här och tala till er idag, på första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. Det här är vår dag, idag firar vi vunna segrar och samlar kraft inför nya. Det är viktigt att vi idag samlar kraft, för uppgiften vi har framför oss är inte enkel, och ansvaret som vilar på oss, som socialister, feminister och antirasister i dagens samhälle, är stort.
Det finns de som menar att Sverige är ett jämlikt land, utan klasskillnader. Vi vet att det är lögn, för det är vi som drabbas av sänkta löner, nedskärningar i välfärden och attacker på strejkrätten. Det är våra kroppar som slits ut på arbetet, samtidigt som värdet av det vi producerar går rakt ner i kapitalisternas fickor. Siffror och statistik berättar samma sak som våra slitna kroppar. Till exempel kan vi se att bergsjöbor i genomsnitt dör nio år tidigare än de som bor i Hovås, det här handlar om våra liv. Nio år kan innebära skillnaden att inte hinna se sina barnbarn växa upp.
Här om dagen sa Carola Lemne, Svenskt Näringslivs VD och med en lön på en halv miljon i månaden, att hon tycker att vi borde acceptera ökande klassklyftor och sluta vara avundsjuka. Vi är inte avundsjuka. Våra krav på bättre arbetsvillkor, högre löner och drägligare liv handlar helt enkelt om att vi kräver det som borde tillhört oss från början. För samtidigt som den svenska överklassen blir allt rikare så är det vi som bygger det här landet, med våra liv som insats. Samtidigt som privata välfärdsföretag plockar ut storvinster och gömmer skattepengar utomlands tvingas vårdpersonal gå på knäna för att se till så att vården kan gå runt. Trots att Sverige är rikare än någonsin så ökar den psykiska ohälsan bland unga. Den svenska överklassen samlar pengar på hög och samtidigt dog i år 49 personer på sin arbetsplats.
Vi kräver tillbaka det som är vårt, för att vi har ett liv att leva. Och till dem som säger att Sverige inte har råd har vi ett enkelt svar: ta pengarna från överklassen.
Ett av våra främsta vapen i kampen för ökad trygghet och bättre villkor på arbetet är strejkrätten, men den är idag hotad. Med hamnkonflikten som argument har Socialdemokraterna ställt sig på chefernas sida och startat en utredning, med syftet att införa inskränkningar på strejkrätten. Att de efter detta har mage att kalla sig ett arbetarparti är för mig oförståeligt. Trots att APM Terminals i Göteborg bland annat har sagt upp ett flertal hamnarbetare för att sedan anställa dem igen via bemanningsföretag, kringgått lagar kring semesterersättning och stängt ute det fack som organiserar flest arbetare i hamnen från förhandlingar om kollektivavtal, så är det Hamnarbetarförbundet som av media, de borgerliga och regeringen pekas ut som de bråkiga. Arbetarna i Göteborgs hamn, ni har vår solidaritet. För er kamp är också vår. När vår rörelse växer sig starkare, när vi ställer krav på förändring, då får vi arbetsgivarna och överklassen att darra. Och de kommer göra allt för att stoppa oss. Vi har inte deras kapital men vi har vår solidaritet och vår styrka är att vi är många som vägrar vara tysta.
I takt med att klassklyftorna ökar ser vi idag hur fascistiska och rasistiska krafter växer sig allt starkare. På gatorna marscherar nazister och i riksdagen vinner rasistiska partier mera stöd. Vi ser också hur borgarna och regeringen tycks tävla om vem som bäst lyckas driva rasisternas politik åt dem.
Den här regeringen har blod på sina händer. De har valt att strunta i allt vad människovärde och solidaritet heter och kallblodigt deporterat ungdomar in i döden. De har valt att göra det ännu svårare för människor på flykt att ta sig hit och sen sett på när de dött vid våra gränser. De har blod på sina händer och vi får aldrig låta dem komma undan. I dessa tider måste vi vara de som konsekvent höjer våra röster och säger det som inte borde behöva sägas: värdet av en människas liv går aldrig att mätas i pengar. Ingen människa är illegal och alla har rätt till en fristad!
För några veckor sedan var jag tillsammans med flera aktivister ute vid migrationsverkets förvar i Kållered för att försöka stoppa en stor gruppdeportation till Afghanistan. Tillsammans lyckades vi försena allt med någon timme och den dagen lämnar bussen förvaret med 6 av de 30-tal ungdomar som skulle utvisas. Det är såklart 6 personer för mycket.
Jag önskar att vi inte hade behövt vara där. Jag önskar att jag inte hade behövt se mina kompisar bli bortsläpade och slagna av polis. Framförallt önskar jag att den svenska staten, den dagen och alla andra dagar, inte bussat iväg och utvisat ungdomar till en säker död.
När makthavarna sviker så är det vi som måste ta ansvar. När de tvångsdeporterar ungdomar till brinnande krig, när de stoppar familjer från att återförenas efter att ha skiljts åt av bomber, när de jagar papperslösa och talar om hårdare tag så svarar vi med solidaritet. För oss är solidaritet inget tomt ord, det betyder handling. Vi öppnar våra hem för dem som blivit av med sina, vi samlar pengar och med våra kroppar bildar vi kedjor för att stoppa bussarna från förvaren.
Mina tankar går idag också till kamraterna i Boden och Ludvika, där nazistiska Nordiska motståndrörelsen har fått tillstånd att demonstrera. I tanke och hjärta finns vi med er när ni idag går ut på gatorna för att mota bort nazisterna. Vi har i Göteborg märkt hur nazisterna allt oftare vågat visat sina fula trynen på öppen gata. Den 30 september visade vi dem att vi är tusen och åter tusen fler än dem och att vi är beredda att sätta stopp när de försöker dra fram på våra gator. Precis som vi gör och kommer att göra varje gång de visar sig. Inte en gata inte ett torg inte en millimeter åt fascisterna!
Kamrater, systrar! Det finns de som säger att Sverige är ett jämställt land, jag önskar att de hade rätt. Men vi vet att det inte är så, för det är vi som drabbas av lägre löner, utsätts för tafsande chefer och sexistiska kommentarer.
Det grövsta uttrycket för könsmaktsordningen är det sexualiserade våldet. En femtedel av alla världens kvinnor har blivit utsatta för sexuella övergrepp innan de ens har fyllt 15 år, och var fjärde vecka mördas en kvinna av sin partner i Sverige. Statistiken och våra berättelser säger samma sak; att det sexualiserade våldet är ett allvarligt, strukturellt och utbrett samhällsproblem. Jag tror ingen har kunnat missa det demonstrationståg av miljontals kvinnor ur alla samhällsgrupper som under hösten drog fram i sociala medier. Tillsammans sa vi ”jag också”. Våra vittnesmål satte ord på siffrorna och gjorde statistiken verklig.
När jag läste upprop efter upprop från tjejer och kvinnor, vänner och obekanta, kände jag en djup sorg, men en ännu större ilska. Jag är arg, för att våra vittnesmål var vad som krävdes för att någon skulle lyssna. Jag är arg för att så många reagerade med förvåning och förskräckelse, som om de inte redan visste, som om detta var första gången de hörde talas om våld mot kvinnor. För det är inte som att vi har varit tysta inför våldet fram tills nu. Generationer av kvinnor har gång på gång vittnat om det sexualiserade våldet och kämpat för att föra in frågan om våldet i hemmen i den politiska diskussionen. I generationer har kvinnorörelsen kämpat och alltid mött motstånd. Män som när vi lyft strukturella problem tjatar om att inte alla män våldtar, slår och mördar. Makthavare som gång på gång stått handfallna, vägrat lyssna.
Det är lätt att bli pessimistisk, för vi har gång på gång hört rektorer, arbetsgivare och politiker snacka om att nu, nu är det dags att ta det här på allvar. Och gång på gång har vi blivit besvikna. Men jag vill heller inte förminska styrkan i det uppror som är #metoo. Att kollektivt dela med sig av erfarenheter är otroligt viktigt, och om något så har #metoo visat på att det finns ett stort behov av forum där vi kan göra just det. Vi måste ta vara på styrkan i den här rörelsen och vara de som presenterar lösningar och i praktiken visar på hur vi kan nå verklig förändring. Vi kräver mer pengar till kvinno- och tjejjourer för deras ovärderliga arbete med att förebygga och ta hand om utsatta kvinnor. Vår feminism är på riktigt, vi synar makthavarna och går från ord till handling.
Det feministiska självförsvaret är Ung Vänsters viktigaste politiska praktik och vår spjutspets i kampen mot könsmaktsordningen. På passen ges tjejer verktyg för att försvara sig själva, utrymme att dela erfarenheter och tillsammans formulera krav och strategier. Vi kräver feministiskt självförsvar på schemat för alla tjejer, för att våra kroppar är värda att försvara.
Vi vet att förändring är möjlig men även livsnödvändig. Vi vet att vägen till förändring går genom hård kamp och organisering. Därför tar vi saken i egna händer.
Jag organiserade mig i Ung vänster för att jag var arg. Arg på ett samhälle fyllt av orättvisor, arg på att överklassen tillåts fortsätta med sin utsugning, arg på växande rasism och trött på att jag och mina medsystrar ständigt ska behöva vara rädda för det sexualiserade våldet. Är man arg ensam riskerar snart ilskan att övergå i uppgivenhet, men när vi går ihop och organiserar vår ilska tillsammans, formulerar krav och strategier så blir vi farliga. Tillsammans sätter vi ord på våra upplevelser och organiserar oss i vår vardag, på skolor och arbetsplatser, för att vi vet att det bara är genom organisering och kamp som vi kan nå verklig förändring. Det räcker inte med fina ord, vi kräver handling.
Jag är fortfarande arg, och jag tror att ni är många här idag som också är det. Till er vill jag säga: Organisera er, i era skolor, på era arbetsplatser och i era bostadsområden. I Ung Vänster och i Vänsterpartiet. För kamrater, kampen vi för är så otroligt viktig. Vi är en del av en rörelse som sträcker sig genom historien och in i framtiden, som inte vet av några nationsgränser. Vi är inte de första och kampen dör inte med oss. Tillsammans kämpar vi mot ett gemensamt mål – ett klasslöst samhälle fritt från alla former av förtryck.
Allt det som överklassen stulit av oss ska vi ta tillbaka, och mer därtill. Vi har inget annat att förlora än våra bojor, men en hel värd att vinna. Upp till kamp!