Nyheter

Senaste informationen, debattartiklarna och arrangemangen ifrån Vänsterpartiet Göteborg

Slaget om Göteborgs Hamn

”Ni tar död på Göteborgs Hamn!” ”Ni hotar Sveriges export!” ”Ni högavlönade män som alltid strejkar!” Sällan har en part i en arbetsmarknadskonflikt utmålats som ett större hot. Men vad är det som händer i Göteborgs Hamn? Göteborgsvänstern möter hamnarbetaren Erik Helgeson, fackligt aktiv och vänsterpartist.


Det är länge sedan en hamnarbetare bar en stock bananer eller en kaffesäck över däck i någon av Göteborgs hamnar. Nu är det maskiner av olika slag som hanterar containrar av standardiserade mått. Eftersom fartygen oftast är enorma blir kranarna, truckarna och lyftmaskinerna också stora. Den logistiska kedjan förutsätter en godshantering med maximalt utnyttjande av ytor och plats samt effektiv lossning och lastning. Det kostar att ligga i hamn.
– Jag trivs för att det är en så god gemenskap och ett varierat jobb. Det är därför jag fortfarande är hamnarbetare efter tolv år. I jämförelse med många arbetare är vi välbetalda, men det hänger nästan uteslutande ihop med att vi har en stark fackförening som under många år tagit strid, säger Erik Helgeson.

Göteborgs Hamn är Skandinaviens största och ett nav för Sveriges import och export. Härifrån går det 130 direktlinjer till destinationer i hela världen. Här finns terminaler för containrar, roro-lastfartyg, bilar, passagerare (Stena) samt olja och andra energiprodukter. Exporten består mestadels av stål, fordon samt skogsprodukter som papper, pappersmassa och trävaror. Importen består främst av konsumtionsvaror som kläder, möbler, livsmedel och elektronik.
Det är svårt att förstå omfattningen, men 250 000 bilar och 800000 containrar, sex meter långa och med 22 tons last, passerar varje år Göteborgs Hamn. Ändå är hamnen i Göteborg ganska liten i internationell skala.
Göteborgs Hamn AB ägs av Göteborgs Stad. Bolaget ansvarar för att underhålla, utveckla och marknadsföra hela godsnavet. Själva godshanteringen sköts av specialiserade terminaloperatörer. De privatiseringar som skett har Vänsterpartiet varit emot. Det säger sig självt att allt i hamnen måste fungera. Och det gör det för det mesta. Som på vilken arbetsplats som helst. I fyra av fem hamnar går det mesta sin gilla gång. Men inte i den femte: Containerterminalen. 
Den femte terminalen drivs av APM Terminals, de finns i hamnar runt hela världen och ingår i den multinationella, privat- ägda Maerskkoncernen, som även äger Netto, världens största containerrederi Maersk Line, Maersk Oil med mera. Svenska Ane Mærsk Mc-Kinney Uggla är styrelseordförande och taxerade för en inkomst på 321 miljoner 2016. Utöver det har hon 571 miljoner kronor i inkomst av kapital. Maersk Line är containerterminalens största kund – man är alltså kunder åt sig själva.

Hamnarbetarna är organiserade i två fack, Transport och Hamnarbetareförbudet, HF. HF organiserar det stora flertalet i Göteborgs hamn och en majoritet i hela landet, även om det finns stora lokala skillnader. 10–15 procent av hamnarbetarna är 10–15 procent av hamnarbetarna kvinnor. Tjänstemännen har sina egna organisationer.
Det är dock LO-anslutna Transportarbetareförbundet som tecknar branschens kollektivavtal och andra uppgörelser. Sedan snart 40 år kallas HF till alla förhandlingar, är med och gör lokala uppgörelser, deltar i skyddsarbetet, tillmäts betald facklig tid. HF hedrar och tillämpar en sorts ”moralisk fredsplikt” gentemot lokala uppgörelser man själva varit delaktiga i.

Hamnarbetarförbundet är en medlemsstyrd fackförening med direkt medlemsinflytande när det gäller stora frågor som avtal eller stridsåtgärder. Det är vår styrka, säger Hamnarbetaren Erik Helgeson. Foto: Gus Kaage

Både arbetsgivare och LO säger att Hamnarbetarförbundet inte vill sluta avtal. Stämmer det?
–  Det finns inga som helst hinder för att HF skulle kunna bli en avtalspart. Vi har tagit två riktigt stora fighter för vår rätt att teckna avtal för våra medlemmar. Den ena var 1974 och den andra 1980. 1980 strejkade vi i sex veckor utan strejkkassa eller ersättning. En modig konflikt som vi inte vann, men följden blev att vi tog en aktivare del i förhandlingar, skyddsarbetet etcetera. Det har vi också gjort för att inte arbetsgivarna ska kunna spela ut oss mot Transport, säger Erik Helgeson.

Varför finns då Hamnarbetarförbundet?
– Orsakerna är historiska. Hamnarbetarna runt om i Sverige, framför allt i Norrland och Göteborg, vände sig mot den centralisering som skedde inom LO mot slutet av 1960- och 70-talet. Små avdelningar blev stora genom sammanslagningar. Makten flyttades från medlemmarna i arbetsplatsklubbarna till ombudsmän och heltidsgående fackligt förtroendevalda, berättar Erik.
Samtidigt passade socialdemokratin på att utmanövrera de obekväma röster som fanns inom LO; från vänstern, men också många centerpartister. Från en plattare organisation blev de nya förbunden pyramidformade, där den stora makten låg hos förbundsstyrelsen. Detta hände på alla arbetsplatser inom LO, alltså inte bara i hamnarna. Hamnarbetarna protesterade och blev 1972 uteslutna ur Transport för att de vägrade anpassa sig. Då bildades Svenska Hamnarbetarförbundet.
– Hamnarbetare har genom åren varit radikala och ibland militanta. 1954 flyttades exempelvis Arbetsdomstolen från Stockholm till Göteborg och Burgårdens aula för att få plats med alla åtalade i hamnarbetarstrejken.

Lever denna anda kvar?
– Ja, vi är en medlemsstyrd fackförening med starka lokalavdelningar i förhållande till förbundsstyrelsen. Vi har ett direkt medlemsinflytande när det gäller stora frågor som avtal eller stridsåtgärder, som först måste underställas en medlemsomröstning. Vi är partipolitiskt oberoende och alla företrädare har samma lön som sina arbetskamrater.
– Det är den stora skillnaden gentemot Transport och övrig svensk fackföreningsrörelse. Det är också på grund av denna levande fackliga kultur som den stora majoriteten hos oss väljer att bli medlemmar i Hamnarbetarförbundet, fortsätter han.

Erik Helgeson är noga med att poängtera att det inte är ett självändamål att bilda fackföreningar utanför LO. Hamnarbetarförbundet är tvärtom ett av få framgångsrika självständiga förbund och närmast ett undantag.
– Facket är ett redskap och oavsett om du väljer att vara med i LO eller inte så möts du av olika hinder för en effektiv facklig organisering. Viktigast är att du får med dig riktigt många på en arbetsplats eller inom en bransch.

Den pågående konflikten har ägt rum i containerterminalen, där Maersk verkar genom APM Terminals. Maersk har under lång tid lockoutat Hamns medlemmar och fortsatt sina stridsåtgärder genom omfattande varsel. Foto: Göteborgs Hamn.

Den pågående konflikten i containerterminalen, där Maersk verkar genom APM Terminals, har pågått i närmare två år; de senaste 18 månaderna har konflikten varit öppen.
– I grunden är det väldigt basic. Det handlar om att arbetsgivaren har en öppen ambition om att dels minska den fasta arbetsstyrkan och ersätta den med tillfälligt anställda, dels att pressa ner lönekostnaderna på terminalen. Metoderna för att nå sitt mål varierar, från ”union busting” genom att försvåra allt fackligt arbete och skrämmas till tystnad, säger Erik.
En effekt blev att tjänstemännens fackföreningar inom Unionen och Ledarna nu för en tynande tillvaro.
– Men vi gjorde motstånd och sa att vi inte accepterade arbetsgivarnas krav. Min personliga bedömning är att arbetsgivarna inte har fattat att det inte räcker med att peka med hela handen. Vi är en tuff motpart.
Ledningen i containerhamnen är ny och den har ett tydligt uppdrag: ”Gå in med armbågarna först och se till att öka vinstmarginalerna genom att försämra arbetsvillkoren.”
– Maersk är en av de mäktigaste globala koncernerna. Deras agerande dikteras av det motstånd de möter. De kan vara oerhört brutala om de tror att de kan komma undan med det. På andra håll flyter samarbetet bra, men allt beror på styrkeförhållandena, säger Erik.

Erik Helgeson gör bedömningen att Maersk hade dålig koll på vad de kunde uppnå i Göteborg. En rad dåliga beslut ledde successivt över i en konflikt, en lockout. Men han säger också att arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar och Svenskt Näringsliv gått från att inledningsvis ha velat få till stånd en lösning till att sluta upp bakom Maersks konfrontationspolitik. Och Maersk har musklerna – pengar.
Lockouten innebar att kvälls- och nattskiften stängdes ner i containerhamnen på vardagar i sex veckor, från 19 maj. Lockouten berörde bara Hamnarbetarförbundets medlemmar men övrig personal räckte inte till för att driva verksamheten.
– Det är den mest dramatiska enskilda konfliktåtgärden på flera decennier, säger Erik.

Läser man Göteborgs-Posten får man lätt intrycket att de högavlönade hamnarbetarna ständigt är ute i konflikt. Ett dråpslag mot svensk export och sysselsättning.
– Hamnarbetarförbundet har främst försökt försvara anställningarna, i andra hand anställningsvillkoren. Vi har inte fört fram några offensiva krav. Vi har svarat på det arbetsgivarna gjort. Vi har varit ute i fem relativt korta punktstrejker de senaste 18 månaderna. Den senaste strejken var i januari och varade bara i åtta timmar. I övrigt har vi genomfört ett antal övertidsblockader när arbetsgivarna har lagt utpressningsvarsel.
Erik Helgeson säger att det är problem med arbetsgivare som ständigt kommer med hot, som skrämmer anställda med arbetslöshet eller försämrade villkor.
– Det hör inte hemma i ett modernt arbetsliv, det är tvärtom kontraproduktivt.

Den 30 juni hävde APM Terminals sin lockout i containerhamnen. Erik har svårt att peka på någon tydlig segrare i konflikten.
– En sak vann de, de fick en ensidig arbetsgivarlockout att framstå som att det var vi hamnarbetare som var ute i strejk. På samma sätt förlorade de, vi gav oss inte, våra medlemmar gick inte över till Transport och framför allt så anser våra medlemmar fortfarande att det är värt att kämpa för våra fackliga rättigheter, säger Erik Helgeson.
Ordföranden för Göteborgs Hamn, socialdemokraten Ulrica Messing, har i media skarpt kritiserat Hamnarbetarförbundet (men inte APM Terminals) och krävt en förändrad lagstiftning om en begränsning av strejkrätten.
–  Svenskt Näringsliv är opportunister, de såg en fight som de kunde hänga upp en femton år gammal dröm på, där konflikträtten naggas i kanten. Det enklaste sättet att angripa konflikträtten är att låtsas att man värnar centralorganisationerna, LO, TCO och SACO. Då blir det rätt meningslöst att vara medlem i en fackförening som inte ens tillåts slåss för att sluta kollektivavtal. Regeringen och delar av socialdemokratin har övergivit sin tidigare hållning och vill utreda strejkrätten. Men om man släpper igenom detta så har man bara gått Svenskt Näringsliv till mötes.

– Arbetsgivarna vill ha en lagändring som innebär att en fackförening inte ska kunna strejka om kollektivavtal med en annan part finns på arbetsplatsen. Det är ingen lucka i lagen, utan tvärtom en förutsättning för fackets legitimitet på alla arbetsplatser. Svenskt Näringslivs förslag skulle öppna för möjligheten att skriva avtal med vilka som helst på en arbetsplats oavsett om det är ett majoritetsfack eller ett med endast chefens brorson som medlem, och omöjliggöra för övrig personal att bedriva fackligt arbete, säger Erik Helgeson.

En av de saker som glädjer Erik mest är stödet från allmänheten. Från grannarna där han bor i Biskopsgården, eller människor han mött när han gått konfliktvakt eller varit ute och informerat. Dessutom har många engagerat sig i stödgrupper för hamnarbetarna, bland annat via Facebook. Förvånansvärt nog har Hamnarbetarförbundet själva varit mycket försiktiga med ett gå ut och samla in pengar bland allmänheten.
– Vi har inte behövt göra det, vi har en bra stridsfond själva, och vi betalar inte ut någon strejkkassa till medlemmarna. Strejkar vi åtta timmar en dag, går du miste om en dagslön. Fast under arbetsgivarens lockout fick vi ju betala ut konfliktersättning. Dessutom handlar det om en moralisk bedömning; vi är en relativt högavlönad grupp, som tar fight för våra rättigheter. Men det skulle kännas konstigt att begära stöd från ett lågavlönat vårdbiträde eller kassörskan på snabbköpet.

Stödet från allmänheten har varit stort. Här håller Solidaritetsgruppen en manifestation på Drottningtorget. Foto: Malin Almroth

I höst blir jobben den stora stridsfrågan. I juni 2017 varslade APM Terminals om uppsägning av 160 personer, varav 150 på kollektivsidan och 10 tjänstemän, ungefär hälften av de anställda hamnarbetarna. De uppsagda med längst anställningstid har jobbat i hamnen sen 2006. Antalet uppsagda har nu landat på 68 tillsvidareanställda, plus alla vikariat och visstidsanställningar som inte förlängs.
– Våra medlemmar har varit om detta förut. Det handlar om ett rent utpressningsvarsel. Nu börjar tredje ronden. Den första var när vi för två år sedan försökte förhandlingsvägen. Den andra var stridsåtgärderna. Problemet för oss är att vi inte vet hur många ronder matchen gäller. Tre eller tolv?

– Vi vill ha tillbaka bemanningen på en nivå där vi kan vara produktiva och dra till oss kunder igen. Dessutom vill vi försvara allas jobb. I verkligheten finns ingen arbetsbrist, man vill bara skrämma folk till lydnad. Bolaget går ut hårt med att man tar in bemanningsföretaget Adecco för att täcka luckorna som de uppsagda lämnar efter sig. APMT vill att de som blir av med jobbet ska söka om sina egna tjänster hos en annan firma, för att runda den lagstadgade återanställningsrätten, säger Erik Helgeson.


Text: Gus Kaage
Publicerad i Göteborgsvänstern – en tidning från Vänsterpartiet Göteborg – NR 3 2017
Här kan du läsa hela Göteborgsvänstern

Kommentarer är avstängda.