Göteborgsdistriktet

Ana Rubins tal på internationella kvinnodagen

Klockan är 17.30, en tisdag. Jag fick jobba över, har jag tur så kanske jag kommer upp i heltidslön den här månaden. Jag stressar till fritids för att hämta ungarna. Det dåliga samvetet gnager i mig. De är sist kvar, idag. Igen. Jag släpar med mig barnen in på Ica. Ska det bli fryspizza ikväll? Hemma får disken stå kvar, jag somnar i soffan framför Bolibompa. Nästa morgon är det dags igen. Vakna, stressa, lämna, jobba, hämta, vända på slantarna, handla mat, äta, sova,vakna,stressa…

Jag är Ana. Jag är också Sussie. Jag är Maggan. Jag är Fatima och jag är Lena. Jag är alla de ensamstående, lågbetalda kvinnor som är vardagens hjältar i vår stad. De som jobbar, torkar snoriga näsor, som tröstar, som tar sms-lån för att barnen ska få nya fotbollsskor OCH kunna ha med sig en peng på fredagsdiscot.SAMSUNG CSC

Jag är Camilla, insjuknad i MS och uppsagd av så kallad ”arbetsbrist”. Jag är Jelica som inte har råd med resan till cancerbehandlingen i grannstaden. Jag är Anette som har två extrajobb för att kunna försörja mig och mina två tonårsdöttrar, för att heltidsjobbet inte räcker till att räkningarna.

Jag är Milka, fattigpensionären som får 7000 kronor i pension. Trots att jag har jobbat, betalat skatt – och betalat med min slitna och trasiga kropp till den svenska, offentliga sektorn i större delen av mitt vuxna liv.

Jag är Evy, fackombudet som försvarar en kollega som inte får fortsatt vikariat när hon blivit gravid. Jag är Aleksandra, skyddsombudet på Volvo som ställer de obekväma frågorna till chefen om varför arbetsskadorna ökar i samma takt som företagets vinster.

Jag är Pemba, Amira och Azad som är rädda att gå hem från spårvagnshållplatsen på kvällen. Men jag är också Amanda, som lär ut feministiskt självförsvar till Pemba, Amira och Azad en tisdagskväll på fritidsgården i Hammarkullen.

Jag är Sonja i Älvdalen, besviken och orolig när kommunen gör nedskärningar och jag förlorar mitt jobb. Kylskåpet är bara halvfyllt fast det är i början av månaden. Jag undrar vart alla pengar i Sverige tar vägen när jag läser i tidningen att Volvo går med vinst och att Sverige är rikare än någonsin – samtidigt som jag inte kan mätta min och barnens magar ordentligt, dagarna före utbetalningen av a-kassan.

Jag är Sahar Samet, som förra året gick här på 8 mars demonstrationen. Jag är en kvinnorätts-aktivist och journalist, som på grund av det, var tvungen att fly från Afghanistan, för fyra år sen. Idag sitter jag inlåst på förvaret i Kållered och väntar på min utvisning. Väl tillbaka i Afghanistan riskerar jag att dödas av mina landsmän för att jag kämpar för att flickor ska få gå i skola och ha rätt till sina egna kroppar. Jag är en av alla de hjältar som kämpar med livet som insats och inte får mitt skyddsbehov tillgodosett, här i Sverige.

Jag är också Christina, flyktingaktivist och antirasist, som knyter samman de två kvinnornas livsöden och säger till dem att de har mer gemensamt än vad de tror. Att de har mer att vinna om de enar sig mot orättvisorna än när de ställs emot varandra.

Det finns främlingsfientliga partier i riksdagen (ja, partier i plural) som skulle säga att ”invandringen kostar för mycket” och att det är därför Sonja och hennes barn i Älvdalen inte får den hjälp de behöver. Rasisterna skulle kunna säga att Sverige inte ”har råd” att ta emot fler som Sahar. Som påstår att ”vi måste ta hand om de egna först”. Till dem säger jag: NI HAR SÅ JÄVLA FEL.

Och till Sonja skulle jag vilja säga: vänd din ilska och besvikelse mot dem som har makten i samhället. Organisera dig, kom med oss. Sparka uppåt, inte nedåt.

Nästa år, på 8 mars, skulle Sonja och Sahar kunna gå sida vid sida mot kapitalismen och högerpolitikens nedskärningar, mot rasisternas strävan att splittra oss, och mot patriarkatet som gör att kvinnor alltid är de största förlorarna i männens värld.

Vi är alla här idag för att vi vet att vi är som starkast när vi står enade. Vi har mycket att uträtta och vi är beredda att kavla upp ärmarna. Vi vet att vi har segrat förr – vi har genomfört viktiga förändringar som daghem på 70-talet för att kvinnor skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden och bli ekonomiskt självständiga. Vi står på våra systrars axlar, de som stred innan oss och fick igenom kvinnlig rösträtt. Tack vare att kvinnor kämpat före oss har vi nu rätt att utbilda oss, att ta ett jobb, att göra abort och till barnomsorg. Kamp lönar sig. Det lönade sig då och det lönar sig nu.

I början av förra seklet krävde vi tio timmars arbetsdag, fast motståndarna hävdade att det var omöjligt. Det visade sig var högst möjligt. Sen införde vi åtta timmars arbetsdag, fast högern sa att inte skulle ha råd. Vi sänkte arbetstiden och höjde våra löner. Vi avskaffade några decennier senare lördagsarbetet, fast näringslivet hävdade att företagen skulle flytta utomlands, att korna inte skulle bli mjölkade. Korna blev mjölkade och arbetslösheten sjönk och arbetstillfällena ökade när vi delade på jobben. Det var möjligt att korta arbetstiden och höja lönerna då – vi kan göra det igen! Vi driver nu kampanjen #DeladTid, som syftar på försöket med sex timmars arbetsdag med bibehållen lön här i Göteborg. Sex timmars arbetsdag på Svartedalens äldreboende har blivit en världsnyhet. Vi har gjort det och vi kan göra det igen.

Vi vet att kortare arbetsdag är en feministisk frihetsreform. Jobbet tar inte slut när vi stämplar ut utan fortsätter där hemma. Sex timmars arbetsdag behöver bli den faktiska heltidsnormen i Sverige. På så sätt kan dagens deltidsarbetare få heltidslön och männen, gå ned i tid och ta sin del i det obetalda arbetet med barn och hushåll.

Individualiserad föräldraförsäkring skapar också förutsättningar för att män och kvinnor att ta lika ansvar för barnen – vi vet att arbetsgivarens incitament att diskriminera kvinnor på arbetsmarknaden minskar när de inte längre kan förutsätta att det är kvinnorna tar ut merparten av föräldradagarna, vårdar sjuka barn – och jobbar deltid.

Kvinnors hela livssituation står här på spel. Uttaget av föräldraförsäkringen påverkar kvinnors arbetsvillkor, löner, hälsa och pension. 

Därför utmanar vi nu regeringen – Kom ut som feminister på riktigt – våga dela lika!

Systrar, kamrater och vänner! Förändring kommer inte av sig själv. Och det har den aldrig gjort. Det har ju varit först när vi har gått ihop och faktiskt krävt rösträtt för kvinnor, krävt daghem, krävt kortare arbetsdagar och högre löner som vi har lyckats förändra!

Vi är många, miljontals människor demonstrerar i hela världen för kvinnors rättigheter idag – och alla andra dagar. I Älvdalen protesterar vi mot nedskärningar, i Afghanistan mot att flickor inte tillåts gå i skola, vid flyktingförläggningen i Kållered protesterar vi mot orättfärdiga utvisningar. På jobbet kämpar vi för högre löner – för bättre arbetsmiljö, vi strider för att fler ska få sex timmars arbetsdag, vi avskaffar springvikariat och otrygga anställningar. Och vi gör det tillsammans.

Vi är Sussie, Maggan, Fatima, Lena, Camilla, Jelica, Milka, Annette, Evy, Amanda, Aleksandra, Pemba, Amira, Azad, Sonja, Sahar, Christina, Ana. Vi är inte ensamma, även om det ibland känns så. Vi är ett. Vi är besvärliga. Vi tar plats. Vi höjer våra röster. Vi backar inte. Och vi håller varandras händer när det blir läskigt. Vi har gjort det förr – och vi ska göra det igen!

Tack för ordet.

Kommentarer är avstängda.